Passion för lärande februari 2016: Våga värna variationen!

 

Experter till höger och vänster

Skolan förekommer ofta i det offentliga samtalet. Skolan är på något sätt alltid i centrum. Den är allas egendom. Många är de mer eller mindre professionella tyckare som ser sig som experter. Ofta med den måttligt relevanta meriten att man en gång varit elev. Skolan ses som problemet och som lösningen. Åtskilliga av de bekymmer och utmaningar som vårt samhälle står inför hänförs ofta på något sätt till skolan. Inte sällan handlar det om något som skolan inte gör tillräckligt av. Eller på fel sätt. Skolan blir institutionen som det är lätt att älska att hata. Känslorna tenderar att svalla. Alla har någon mer eller mindre nostalgiskt skimrande anekdot kring hur fantastisk den och den läraren varit och att om skolan bara vore mer som på den tiden då man själv gick i skolan så skulle allt vara bättre. Resultaten skulle vara som på gamla fornstora dagar. Bombardemangen av enkla lösningar och oviljan att se flera komplexa samband ger en trist grogrund för snabba fixar och förenklade lösningar.

Hippo

Älska heterogeniteten

Jag tror att vi måste acceptera, på riktigt, att skolan inte längre är en homogen inrättning där samma saker sker i alla klassrum runtom i vårt land. Förmodligen har den aldrig varit det. Men, visst är det rimligt att anta att heterogeniteten har ökat. Frågan är om det måste vara ett problem. Svensk skola ska enligt våra lagar och författningar vara likvärdig i hela landet. Den ambitionen är förstås lovvärd. Men, lika lovvärd som den måhända är, lika utopisk och omöjlig är den. I synnerhet för de som sätter likhetstecken mellan orden likvärdig och likadan. Varför är det så? Av den enkla anledningen att det vi gör i skolans värld inte handlar om att skapa fysiska produkter. Vi producerar inte kylskåp. Vi bygger inte hus. Vi framställer inte stål. Vi utbildar, bildar, fostrar, utmanar, utvecklar, uppmuntrar, lär och förbereder unga människor – inte program, robotar eller datorer – för ett liv efter skolan. Dessa fantastiska tonåringar är inte, har heller aldrig varit, en homogen grupp individer. Det spretar så det står härliga till. Det faller på sin egen orimlighet att aktiviteterna i Sveriges hundratusentals klassrum skulle likna varandra på riktigt. Hur ska en sådan komplex verksamhet med så många olika variabler, eller ingångsvärden som det allt oftare heter, kunna bli homogen? Är det ens önskvärt?

Smal mosaik

Våga värna variationen

Strävan efter likvärdighet kan faktiskt vara av ondo. Den frekventa sammanblandningen mellan likvärdig och likadan försvårar nödvändig utveckling. Den hämmar lusten till att experimentera, att pröva det oprövade, att våga göra annorlunda. Jag tror att det som verkligen behövs är inställningen att det är bra att det spretar lite, att det är bra att vi alla gör lite olika i skolan, att det är bra med variation och med nya idéer. Alternativet, risken, i strävan efter en likadan likvärdighet, är att alla skolor blir lika medelmåttiga. Låt oss i stället tillämpa Stanford-professorn Carol Dwecks teorier kring “mindset” – varje människas inställning till lärande såsom varande huvudsakligen fixerad (fixed) eller växande (growth) – på hur vi ser på skolans utveckling. Låt oss upphöra att tassa runt i det bekanta, bekväma och kvävande trygga och istället våga öppna våra sinnen för annorlunda lösningar. Låt oss lockas av det spretiga, det experimentella, det oväntade och det outforskade. Låt oss inspireras av varandra och inte bara eftersträva en förtvinande homogenisering. Vad händer om vi tillåter större frihet och lust? Vad händer om vi går utanför vår trygghetszon? Vad händer om vi vågar mer?

smaläpplen

Låt oss använda friheten som finns

För att vara en lärande organisation kan skolan bättre än vad den gör nu. Vi är alldeles för bekväma och lydiga när det gäller det mesta. Vi kan förstås alltid hävda att traditioner och erfarenheter väger tungt, liksom lagar, regler och förväntningar från elever, föräldrar och omvärlden. Men, det är fegt. Det är reaktivt. Det är begränsande. Inom ramen för de styrdokument under vilka vi i skolans värld verkar finns faktiskt en väldig massa friutrymme. Vi måste bara bli bättre på att våga använda detta friutrymme.

Jag är helt övertygad om att det finns massor att göra. En sak är säker. Vi är inte färdiga med skolan.

 

Jan Liljegren
Rektor
Täby Enskilda Gymnasium

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s