Passion för lärande mars 2016: Skrota de nationella proven!

Under april och maj månad är svensk gymnasieskola i stor utsträckning förlamad. Lärandet är satt på undantag. Verksamheten förlamas – inte av att vårsolen fått avgångseleverna att tappa fokus (även om det händer), inte heller förlamas verksamheten av att avgångseleverna ägnar tid och energi åt den stundande studenten (även det förekommer). Nej, det som verkligen förlamar den lärande verksamheten i alla svenska gymnasieskolor (och grundskolor) under april och maj månad är de nationella proven. Efter mer än tjugo år i skolans värld har jag genomgått många faser i mitt förhållande till de nationella proven. Faktum är att jag har varit lärare så länge att jag under mina första år genomförde föregångarna till de nationella proven, nämligen de centrala proven. Då, innan kommunaliseringen fullt ut slagit igenom och innan den nya läroplanen från 1994 med nytt betygssystem implementerats, gällde ännu det gamla relativa betygssystemet med normalfördelningskurva och centrala prov. Då hade proven en reell funktion, till skillnad från idag. Då reglerades klassens snitt av resultatet på de nationella proven. Inte på individnivå (individen var av måttligt intresse i svensk skola fram till nittiotalet) utan på klassnivå. Hade klassen på CP fått ett snitt om 3,2 fick jag som lärare avvika med högst 0,2 betygspoäng (skalan var då 1-5) och jag hade alltså att hålla mig mellan 3,0 och 3,4 som klassens genomsnitt. Varje ämnes klasslärare satt i betygskonferenser med rektor för att säkerställa att inga avvikelser förekom.

Systemet må ha varit obehagligt i sin statiska syn på individers möjlighet till utveckling och förmåga att växa (en värld som inte skulle ha haft mycket till övers för Carol Dwecks syn på growth mindset). Men i sin högst egna logik hade systemet och de tillhörande centrala proven i alla fall en transparent och förståelig funktion.

Annat är det med dagens nationella prov. Deras omfattning har fått närmast absurda proportioner. Men omfattningen står på intet sätt i rimlig proportion till dess relevans. Låt mig förklara. Under april och maj månad lägger en normalstor gymnasieskola (som vår, cirka 750 elever) ungefär femtio tusen kronor på de nationella proven i engelska, matematik, svenska och moderna språk. Alltså bara i reda materialkostnader, vad de fysiska proven (i papper naturligtvis, anno 2016) kostar, Inte vad kalaset frestar på i mantimmar vad gäller planering, schemaläggning, vakter, logistik, genomförande (de gamla centrala proven var ETT prov i ämnena engelska, matematik och svenska – dagens nationella prov är i regel flera delprov, oftast ett per dag), rättning, bedömning, återkoppling, utvärdering och registrering till SCB. Inte heller inbegriper de femtiotusen kronorna de kostnader som ligger bakom framställning av proven. Här är det de skarpaste hjärnorna å de mest namnkunniga universiteten i vårt land som står för det gedigna och omfattande arbetet. Nåväl, vad menar jag med att de nationella proven inte har någon, eller i bästa fall högst måttlig relevans? Helt enkelt för att det är så det är. De reglerar ingenting. De betyder ingenting. De har inte funktionen av examensprov. Skolor som låter lärare sätta högre betyg på individer och klasser än vad de nationella proven indikerat riskerar ingenting alls. Det är bara att tuta och köra och låta betygsinflationen flöda. Kommunala och fristående utövare är precis lika goda kålsupare. En diskrepans på 50-60% är inte ovanlig – se Skolverket SIRIS för statistik. Incitamenten för skolor att begränsa inflationen finns helt enkelt inte, det är så gott som riskfritt att se mellan fingrarna.

Men, vad ska vi då göra åt detta faktiskt allvarliga problem? Svaren är inte så svåra, men de hänger samman med en övergripande fråga: ska lärare betygsätta sina egna elever eller inte? Om svaret på den frågan är att lärare enbart ska ägna sig åt lärande och utveckling tillsammans med sina elever är det hela rätt okomplicerat. Då inför vi helt sonika ett externt examenssystem. Möjligen med årsvisa prov i slutet av varje läsår i gymnasiet, eller kanske som en ren studentexamen efter tre år. Ett inte helt tokigt system som sannolikt skulle komma till rätta med flera av de bekymmer som finns. Likvärdig bedömning (eller åtminstone likadan) och lärares status och trovärdighet torde få ett lyft. Lärarens pedagogiska framgång går att mäta i hur väl de egna eleverna klarar sig när deras kunskaper utvärderas objektivt. Proven, såväl skriftliga som muntliga, såväl i grupp som individuella, skulle bli på riktigt och inte som idag med ett tämligen grumligt syfte, framför allt svårt att förklara för icke skolmänniskor. Ett examensprovssystem skulle naturligtvis möta en del motstånd (belackare skulle, med visst fog, hävda att det är måttligt pedagogiskt och att examensprov aldrig fullt ut kan mäta en människas samlade kunskaper i trettio olika kurser) men samtidigt har vi redan ett system med högskoleprov som väl anses fungera rimligt.

Om vi å andra sidan landar i slutsatsen att vi vill att lärare undervisar och betygssätter sina egna elever – det finns naturligtvis massor som talar för att det är en god idé – så finns det flera saker vi med enkla medel kan göra här och nu för att få det att fungera mycket bättre. Börja med att skrota de nationella proven. Som vi konstaterat är deras funktion idag högst måttlig. Låt oss istället använda de pengarna (för vår skola 50000 per år) och de hundratals timmarna de nationella proven tar i anspråk till att förkovra oss i bedömning och betygssättning. Skolverket gillar ju diverse lyft. ”Bedömningslyftet” skulle bli en stor framgång. Och utan någon större kostnad. Nota bene att vi fortfarande skulle ha stor nytta av de bedömningsanvisningar som är kopplade till de nationella proven – men att vi inte skulle ägna två månader åt ett evinnerligt vägande och mätande av hundratusentals elever varje år. Grisen blir inte fetare av att vi mäter och väger den stup i kvarten. Förbättrad undervisning i form av säkrare bedömning integrerat med effektivare lärande skulle dock göra vår gris både fetare och gladare.

Vi i skolans värld är både tålmodiga och pragmatiska. Men det här långa experimentet med märkliga nationella prov som utarmar skolan utan att egentligen tillföra något mervärde bör få ett slut nu. Välj väg helt enkelt!

I väntan på en tillnyktring kanske det vore på sin plats med lite civil olydnad? Kära Skolverket och Skolinspektionen, vad händer om vår skola, kanske tillsammans med övriga gymnasieskolor i Täby och Danderyd, nästa läsår, 16/17, struntar i era nationella prov och istället ägnar pengar och tid åt mer lärande för eleverna och att höja lärarnas bedömnings- och betygssättningskompetens? Tibble, Åva, Danderyd, Viktor Rydberg och Marina läroverket: är ni redo att göra oss sällskap?

Annonser