Fokus: Pedagogik framför expertis.
Förhållningssätt: Relationellt framför kategoriskt.
För en tid sedan läste jag i en av våra större dagstidningar ett reportage om blivande gymnasielärare. De tre unga människorna var i sluttampen av sin femåriga utbildning och såg fram emot att börja arbeta. På frågan om vad det var som gjorde att de valt att bli lärare svarade två av dem att det var kärleken till ämnet som fällde avgörandet. Att man som (blivande) lärare känner starkt för sina ämnen är naturligtvis bra – men det kan också vara ett hinder för att bli en bra lärare.
Låt mig förklara. Inte sällan möter jag lärare som uttrycker liknande tankar som lärarstudenterna ovan. De älskar sitt ämne. Att vara kunnig och kompetent i sina ämnen är utmärkt bra. Så länge det inte sker på bekostnad av det centrala: Det är i relationen som lärandet kan uppstå. I värvet som lärare ligger den viktigaste tyngden i att möta, utmana och utveckla unga människor, hormonstinna tonåringar som med största sannolikhet inte fullt ut delar samma passion (ännu) för ämnet. Den lärare som inte har en balans mellan ämneskärlek och människokärlek är dömd att misslyckas. Den lärare som valt yrket därför att något annat inte fanns att få där man kan få utlopp för sin ämneskärlek kommer aldrig att fungera mer än hjälpligt som lärare. Den lärare som inte i grunden är relationell kommer inte att nå någon större framgång som lärare.
Varför är det så? För att vi ska köpa resonemanget krävs att vi är överens om några grundläggande saker vad gäller pedagogik. En sådan är övertygelsen om att egentligt och varaktigt lärande sker effektivare genom pedagogik som är baserad på förståelse snarare än förmedling. De flesta lärare älskar att föreläsa och många gör det bra. Och visst är det kul, det är jag den förste att skriva under på. Kanske är det så roligt för att den som lär sig mest är läraren själv. Men en föreläsningspedagogik som inte engagerar eleven, inte tvingar eleven till aktivitet, inte uppmanar eleven att aktivt reflektera och göra, stannar vid att vara blott förmedlande. Efter föreläsningen blir inte mycket kvar.
För att det ska bli något kvar, för att lärande ska leda till förståelse krävs en variation och aktivering som förutsätter att läraren framför allt är en skicklig pedagog – inte främst en ämnesexpert. Idealet är förstås att läraren är både och. Men om vi måste välja är det förra att föredra. Pedagogik framför expertis. Det är viktigare att läraren kan iscensätta, regissera, variera, planera, organisera, snabbt omorganisera – “designa” effektiva lärsituationer än att läraren är en outtömlig informationskälla. Det intressanta är inte vad läraren “kan” utan vad eleverna lär sig tack vare lärarens “USP” (Unique Selling Point) – alltså den pedagogiska spetskompetensen. Att föreläsa för en grupp supermotiverade vuxna individer är varken svårt eller särskilt krävande. För det krävs en god föreläsare, inte en skicklig lärare. Att förmå en grupp lagom motiverade och härligt oförutsägbara tonåringar att öppna sina sinnen för något de inte alls trodde sig vara intresserade av (eller kanske redan avfärdat som tråkigt) – det är det som är essensen i den kompetenta lärarens gärning.
Förmedlingspedagogik kräver måttliga relationer. Men om man vill åt det verkliga lärandet, där den lärande parten också vågar blotta sina luckor, krävs ett relationsbygge som bygger på tillit. Här är helheten helt avgörande. Den skickliga och trygga läraren bryr sig om hela individen. Den framgångsrika läraren har ett relationellt perspektiv snarare än ett kategoriskt (“det där får någon annan ta”, “det där ingår inte i mina arbetsuppgifter”, “jag är inte utbildad för det där”). Läraren som ser mötet med individen som en chans till ökad förståelse och som ser möjligheter snarare än hinder har förutsättningar att bli en god lärare.
Jag önskar lärarstudenterna ovan lycka till och att deras kärlek och passion för helhetsperspektivet blir lika stark som för “ämnet”.
* En parafras på Bill Clintons interna kampanjslogan “It’s the economy, stupid” inför presidentvalet 1992.