Passion för lärande juni 2016: Minns magontet!

Det är nyttigt att vara elev ibland. Speciellt för oss som arbetar i skolan. Kanske i synnerhet för lärare. Under denna vår har jag haft den ibland tveksamma förmånen att, tillsammans med en kollega, gå en kurs i ett ämne som jag inte känt mig särskilt trygg med. Nyfiken, men med viss vånda. Dels för att jag inte varit särskilt intresserad, dels för att jag haft uppfattningen att ämnet är lite…tråkigt. Känns det bekant? Det är faktiskt rimligt att påstå att precis så känner åtskilliga elever i våra skolor. Varje dag.

Nåväl, mina förväntningar var högt ställda, jag var taggad som det heter och jag gick in i kursen med en positiv inställning. Med andra ord, jag gjorde vad som kan förväntas av en exemplarisk elev, och mer därtill. Låt mig med en gång understryka att de kursansvariga var mycket kompetenta, erfarna och kunniga. Trevliga som personer dessutom. Så långt allt gott. Men sedan då? Pedagogiken? Upplägget? Individfokus? Variation? Dynamik? Återkoppling? Reflektion? Ja, där blev det genast bekymmersamt. En kurs som denna, starkt komprimerad, stoffrik och prestigefull hade attraherat 16 deltagare som, törs jag påstå, var synnerligen välmotiverade, välartade och konstruktiva. Således ett drömläge för en lärare. Vilken klass!

Men. När ingen tanke ägnas åt hur utbildningstillfällena ska utformas och organiseras för att lärandet ska bli så effektivt som möjligt går värdefull tid skoningslöst till spillo. Innehållet var huvudsakligen ett antal föreläsningar som staplats på varandra. Utbildningsdagarna varade i regel mellan 8.30 och 17.30. Med föreläsningar. Med två lärare. Med 16 supermotiverade elever i åldrarna 35 till 55. Klart det fungerar. Men ohyggligt ineffektivt.

Jag ska villigt tillstå att det är en ibland aningen hämmande yrkesskada att jag ofta irriterar mig på opedagogiska upplägg. När det gäller svindyra kurser av välrenommerade lärosäten finns det dock fog för det. Det jag huvudsakligen tar med mig från kursen är inte innehållet – det läste jag mig till med större behållning – utan den starka upplevelsen av att vara en maktlös elev igen. När de på varandra staplade föreläsningarna framskred i ett högt tempo och med många retoriska frågor till en grupp som blev alltmer tyst gjorde jag en tidsresa till min egen gymnasietid. Jag förflyttades mentalt till det prestigetyngda innerstadsgymnasiet under mitten av åttiotalet. Jag upplevde känslor av ångest i en lärsituation som jag trodde att jag växt ifrån. “Men herregud, du är vuxen, du är rektor, skärp dig!” blev min instinktiva reaktion. Ganska snart fick jag också oron och obehaget under kontroll. Men insikten av nyttan att på allvar känna på hur det kan vara att vara elev var påtagligt stark.

När man lär ut något man behärskar väl finns risken, hos den oerfarne och/eller oreflekterande läraren, att man inte förstår hur det man lär ut inte förstås. Då gäller det att kunna hitta tillbaka till just den känslan av obehag det innebär att inte greppa, inte hängs med. Den skicklige pedagogen förbereder för den situationen, planerar för den variationen, förutser att det i gruppen finns flera som faktiskt upplever ett stort obehag inför ämnet, tempot eller arbetssättet.

För att förstå lärandets villkor behöver man som lärare regelbundet uppleva dem. Känna dem. Dess glädjeämnen och dess våndor. För många kloka lärare kan det räcka med en intellektuell insikt i detta, en teoretisk förståelse. Men, att på allvar ha tillgång till minnet av just magontet och ångesten, ger en mer varaktig och genuin grund för att på riktigt förstå hur det ibland kan kännas att vara elev.

Det är nyttigt att vara elev ibland.

Annonser

Passion för lärande maj 2016: Uppfostra är inte utveckla

Det är mänskligt att bli arg. Men i relation till andra leder det sällan framåt. Att bli arg på sig själv är en sak, där kan det möjligen fungera eftersom man så att säga har en dialog med sig själv hela tiden. Gentemot andra är det mera riskabelt. Att bli arg mot någon annan innebär oftast att man begränsar möjligheterna till dialog och utveckling. En person i affekt, exempelvis ilska, kan aldrig ha tillgång till hela sin repertoar av kommunikation. Tankarna blir låsta och förmågan att lyssna i det närmaste upphör. Inget gott kommer ur vreden. Men, som sagt, det är mänskligt att bli arg, eller rättare, det är mänskligt att frestas av att låta ilskan ta över. Som lärare, som ledare och som medarbetare har man dock alltid ett val. I synnerhet i relationen till våra elever och till deras föräldrar.

Ibland möter jag lärare som känner ett starkt uppfostringspatos. Lika ofta mot elever som mot deras föräldrar. När jag blir ombedd att komma med råd blir det i regel i formen av en framåtsyftande fundering. Vad vill du som lärare åstadkomma med samtalet med eleven eller föräldern? Om inte läraren har en klar tanke om detta är risken stor att samtalet mynnar ut i en konflikt. Under mina första tio år som lärare kunde jag själv hamna i en sådan sits. Det ledde aldrig framåt. Att ha samtalet för att främst lyfta över ansvaret på elev eller förälder utan att vara ett stöd, utan att ge öppningar och möjlighet, utan att i sanning vara förstående och lyssnande kommer knappast att resultera i något produktivt.

Uppfostringsdimensionen förutsätter att elevens negativa handling är avsiktlig. Då och endast då kan lärarens moraliska tillrättavisning ”du har haft gott om tid, du dök inte upp” vara i någon mening adekvat. Men då elevens agerande inte har moralisk eller medveten grund blir reprimanden inte effektiv. Tvärtom blir den kontraproduktiv. Vad mer är, hur ska man som lärare veta vad som ligger bakom handlingen? Sannolikheten är stor att det inte finns någon medveten “ond” avsikt bakom den.

Att vara lärare är att verka i förtroendebranschen. Att bygga upp en tillit, en ömsesidig sådan, är alltid tidsödande och tålamodskrävande. Men ansvaret är alltid huvudsakligen lärarens. Den uppdelningen är otvetydig. Ansvaret är måhända en tyngd men det är också en möjlighet. När läraren tar ansvaret skapas möjligheter till positiv förändring. Den lärare som tycker att andra ska lösa de problem läraren själv upplever förlorar möjligheten att påverka och blir därmed maktlös. Att “släppa” eleven, att ge upp hopp om eleven – oavsett skäl – är en ickeproduktiv handling. Faktum är att det är ett svek som är oförlåtligt.

En god lärare undviker lösningar som trappar upp en konflikt. En god lärare är trygg nog att alltid vara prestigeobunden. En god lärare väljer utveckling och uppmuntran framför uppfostran. Att förvåna snarare än att förmana.

Ingen säger att allt detta är lätt. Men alternativen är alltid svårare. Och sämre.