Passion för lärande maj 2016: Uppfostra är inte utveckla

Det är mänskligt att bli arg. Men i relation till andra leder det sällan framåt. Att bli arg på sig själv är en sak, där kan det möjligen fungera eftersom man så att säga har en dialog med sig själv hela tiden. Gentemot andra är det mera riskabelt. Att bli arg mot någon annan innebär oftast att man begränsar möjligheterna till dialog och utveckling. En person i affekt, exempelvis ilska, kan aldrig ha tillgång till hela sin repertoar av kommunikation. Tankarna blir låsta och förmågan att lyssna i det närmaste upphör. Inget gott kommer ur vreden. Men, som sagt, det är mänskligt att bli arg, eller rättare, det är mänskligt att frestas av att låta ilskan ta över. Som lärare, som ledare och som medarbetare har man dock alltid ett val. I synnerhet i relationen till våra elever och till deras föräldrar.

Ibland möter jag lärare som känner ett starkt uppfostringspatos. Lika ofta mot elever som mot deras föräldrar. När jag blir ombedd att komma med råd blir det i regel i formen av en framåtsyftande fundering. Vad vill du som lärare åstadkomma med samtalet med eleven eller föräldern? Om inte läraren har en klar tanke om detta är risken stor att samtalet mynnar ut i en konflikt. Under mina första tio år som lärare kunde jag själv hamna i en sådan sits. Det ledde aldrig framåt. Att ha samtalet för att främst lyfta över ansvaret på elev eller förälder utan att vara ett stöd, utan att ge öppningar och möjlighet, utan att i sanning vara förstående och lyssnande kommer knappast att resultera i något produktivt.

Uppfostringsdimensionen förutsätter att elevens negativa handling är avsiktlig. Då och endast då kan lärarens moraliska tillrättavisning ”du har haft gott om tid, du dök inte upp” vara i någon mening adekvat. Men då elevens agerande inte har moralisk eller medveten grund blir reprimanden inte effektiv. Tvärtom blir den kontraproduktiv. Vad mer är, hur ska man som lärare veta vad som ligger bakom handlingen? Sannolikheten är stor att det inte finns någon medveten “ond” avsikt bakom den.

Att vara lärare är att verka i förtroendebranschen. Att bygga upp en tillit, en ömsesidig sådan, är alltid tidsödande och tålamodskrävande. Men ansvaret är alltid huvudsakligen lärarens. Den uppdelningen är otvetydig. Ansvaret är måhända en tyngd men det är också en möjlighet. När läraren tar ansvaret skapas möjligheter till positiv förändring. Den lärare som tycker att andra ska lösa de problem läraren själv upplever förlorar möjligheten att påverka och blir därmed maktlös. Att “släppa” eleven, att ge upp hopp om eleven – oavsett skäl – är en ickeproduktiv handling. Faktum är att det är ett svek som är oförlåtligt.

En god lärare undviker lösningar som trappar upp en konflikt. En god lärare är trygg nog att alltid vara prestigeobunden. En god lärare väljer utveckling och uppmuntran framför uppfostran. Att förvåna snarare än att förmana.

Ingen säger att allt detta är lätt. Men alternativen är alltid svårare. Och sämre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s