Att lyssna är ibland svårt. Ofta är det tidskrävande. Inte sällan kan det upplevas som olägligt. Det är därför lätt att falla för frestelsen att lyssna passivt, att bara använda ett öra. Att inte lyssna aktivt är ett slöseri med resurser. Tidsmässiga, ekonomiska men framför allt mänskliga.
I skolan – liksom i andra kunskapsintensiva verksamheter – är ett lärande ledarskap centralt. Detta ledarskap kan förstås se olika ut och utövas på många sätt. Det är emellertid rimligt att hävda att en av ledarens främsta uppgifter är att lyssna. I skolans värld blir lyssnandet synonymt med att lära sig. Det är naturligt att den som lär sig ägnar mycket tid åt att lyssna. Men vad intressantare är – och kanske viktigare – är att den som lär ut, “förmedlar”, ägnar sig åt aktivt lyssnande. När ledaren blir en allt bättre lyssnare nås åtskilliga positiva effekter. En förtroendefull relation kan uppstå. En ömsesidig respekt som möjliggör en öppenhjärtighet som är själva förutsättningen för ett lärande. När en ledare är genuint nyfiken på vad en elev eller medarbetare vill uttrycka, fråga eller problematisera, kan riktig kommunikation bli av.
I mångt och mycket handlar det om närvaron i stunden. Att anstränga sig för att lyssna och uppfatta vad som sägs. Först då kan man också förstå den andre. Att vinnlägga sig om att förstå – med klargörande frågor – behöver inte betyda att man håller med om allt som sägs. Men rena missförstånd blir färre.
Det aktiva lyssnandet blir en energigivande handling. Att lyssna öppet, uppmärksamt (utan att avbryta, men genom att be om förtydliganden) hjälper den som talar att formulera sina tankar. Inte sällan innebär det att personen i fråga kommer vidare i tanken av sig själv. Kraften i att formulera sig ska inte underskattas. Att man får höra sina egna tankar antingen få luft under vingarna eller kanske inse att de behöver ytterligare lite arbete för att lyftet ska bli av, är ytterst värdefullt.
Att lyssna aktivt är en handling av största respekt. Vi ger av det som kanske är det dyrbaraste vi har. Tid. Denna handling säger: “Jag tycker att du är viktig. Jag vill lyssna på dig. Du har tagit dig tid och mod att vilja prata med mig – alltså lyssnar jag.” Det är helt grundläggande för en ledare att prioritera den som vill bli lyssnad på.
Det aktiva lyssnandet innebär gester och ljud. Nickningar, ögonkontakt och hummanden. Att lyssna är en lika aktiv handling som att tala. Den som lyssnar behöver ha en påtaglig medvetenhet om vad man undviker (att titta på klockan, ge andra uppmärksamhet samtidigt, pilla på mobilen, skriva på datorn). Kanske är den största utmaningen att inte komma med snabba fixar, att inte hemfalla till att bli en lösningsmaskin. Att i stället för snabba svar och lösningar kunna formulera frågor som syftar framåt är mera utvecklande långsiktigt. Som bekant är ofta bra frågor betydligt mera givande än kvicka svar. “Vad tror du händer om…?”, “Vad skulle du själv vilja pröva nu?” snarare än “Gör si, gör så!”
Som lärare blir det aktiva lyssnandet lättare att anamma om man är tryggare med förståelseinriktat arbete i klassrummet snarare än ren förmedling. Läraren som använder lyssnandets och nyfikenhetens konst i mötet med eleven har större chans att utveckla elevens eget lärande och utforskande. Det kan tyckas ta mera tid och inte alltid kännas så effektivt när boken eller kursen ska “hinnas med”. Men slutresultatet är i regel mer varaktigt. Kunskaper som är grundade i förståelse genom en aktiv kommunikation har större chans att bli befästa. I detta arbete är det aktiva lyssnandets konst helt avgörande.
Rektor Reflekterar 