Passion för lärande februari 2017: Från kompetent till professionell

Kompetensutveckling är inget nytt. Framgångsrika organisationer har alltid eftersträvat att ta tillvara på intern kompetens. Så även i skolans värld. Det som är nytt, i någon mån, är metaperspektivet. Alltså, en medvetenhet av nyttan, en tydligare struktur och en bättre systematik. Det systematiska kvalitetsarbetet är en viktig nyckel för att en lärande organisation som skolan ska kunna utvecklas och förbättras.

För tio år sedan var ordkombinationen kollegialt lärande ovanlig. Kollegialitet har nog alltid förekommit men har främst handlat om en relation på ett plan som inte nämnvärt berört kärnverksamheten, elevers och lärares lärande.

Kompetensutveckling på individuell nivå har funnits länge och har naturligtvis sina förtjänster. I synnerhet vad gäller att underhålla förtrogenheten med det egna ämnesstoffet. Men, denna fortbildning har varit, och är, tämligen ineffektiv vad gäller spridning bland kolleger och effekten på elevernas lärande och resultat. Det som däremot har tydlig effekt är när all personal i skolan – alla professioner – involveras i en gemensam fortbildning för att bättre förstå skolan som helhet och utveckla den. Det är i dessa sammanhang som vi talar om kollegialt lärande. Så, hur kan vi definiera kollegialt lärande? Vad är det egentligen? Det finns flera definitioner, men vi nöjer oss här med den enklaste och mest relevanta som menar att kollegialt lärande är olika former av arbete där man undersöker sambanden mellan undervisningen och elevernas lärande.

Att stanna upp, tänka och problematisera – med sig själv och med andra – är i viss bemärkelse en ny företeelse i skolan. Det är också något vi behöver träna oss i. För en del kan det upplevas befriande, för en del smått skrämmande. Här finns det förstås stor variation i en grupp, i ett kollegium, på en arbetsplats. Därför krävs en inkännande och tillåtande atmosfär när man tillsammans med andra vågar öppna sig kring sina utvecklingsområden som lärare. En ömsesidig förståelse och vilja till gemensamt erfarenhetsutbyte i syfte att utvecklas blir centralt. Endast i ett gynnsamt klimat kan ett fungerande kollegialt lärande komma till stånd.

Professionellt lärande är en process där deltagarna aktivt, nyfiket och systematiskt undersöker sin egen och varandras undervisning. Syftet är enkelt och tydligt. Vi vill ta reda på hur effektiv undervisningen är för elevernas lärande och hur vi därmed kan göra den effektivare. Vi granskar tillsammans genom att ta och ge återkoppling. Genom denna återkoppling får jag som lärare verktyg för min professionella utveckling. Reflektionen, som jag tidigare tagit upp i denna blogg (januari 2016), blir motorn i mitt lärande, i min utveckling, i mitt förbättringsarbete av min undervisning. Reflektionsarbetet börjar lämpligen i den egna eftertanken, men blir oerhört mera effektiv då den delas. Den enskilda reflektionen är ju egentligen ett samtal med mig själv. När man får möjlighet att stöta och blöta olika spörsmål med en eller flera kollegor skärps tanken. Lärandet sker genom språket och behöver därför verbaliseras. Lärandet är inte en tyst process utan sker när man kommunicerar med varandra. När vi lyssnar till varandra, frågar, återkopplar, uppmuntrar, utmanar och lär av varandra går vi från att vara enskilt kompetenta till att vara gemensamt professionella.

När man i grupp med andra kollegor diskuterar olika dilemman och svårigheter gäller det att inte falla för frestelsen att leverera snabba lösningar. I ett kort perspektiv är quick-fixar förstås sköna och bekväma men ger sällan någon långvarig effekt. Om man inte själv kan definiera vad svårigheten består i eller inte bottnar i tankearbetet bakom lösningen finns inte så mycket kvar när en liknande utmaning dyker upp igen. Det är därför viktigt att ägna god tid åt problematiseringen, undersökandet, kartläggningen, analysarbetet bakom behoven innan man raskt kommer fram till en “lösning”. I det arbetet blir de öppnande frågorna relevanta. Klargörande frågor som syftar till att öka förståelsen hos alla i gruppen. Utforskande och fördjupande frågor som hjälper den eller de som presenterat dilemmat att hitta vägar framåt. Den är fascinerande hur mycket mer effektiva “hur”- och “vad”-frågor är i dessa sammanhang än “varför”. Frågan som inleds med det smått skuldbeläggande “varför?” blockerar mer än fördjupar ett samtal.

Kärnan i detta förhållningssätt är övertygelsen om att en förståelsepedagogik ger bättre och mer varaktig utveckling än ett rent förmedlande perspektiv. Alltså, detsamma som gäller vår undervisning med våra elever. Alla är vi ett konstant lärande som kräver aktivitet, involvering och reflektion. Det är tillsammans som vi går från att vara kompetenta till att vara professionella.

Annonser

Passion för lärande januari 2017: Förnöjsamhetens fördärv



Stolt men inte nöjd. Denna bekanta formulering brukar tillskrivas tidigare statsrådet Per Nuder och är även titeln på hans självbiografi. Måhända har uttrycket blivit en kliché eller klyscha idag. Men, liksom många slitna ordvändningar är “Stolt men inte nöjd” slitet just för att det är en formulering som bär ett korn av sanning i sig.

I och med att vi nu skriver januari 2017 har vår skola gått in i termin nummer 36. Det har varit en lång och spännande resa sedan starten 1999. En verksamhet i konstant förändring och utveckling. Från att ha varit en liten skola – 140 elever och ett program – som sågs med viss skepsis av omgivningen har, törs jag påstå, Täby Enskilda gått från att vara en outsider till att vara ett föredöme. När vi nu är länets fjärde mest eftersökta skola med 775 elever och fem program skulle vi kunna säga att vi är stolta – men inte nöjda. Just här finns en påtaglig fara. I balansen mellan stolt och nöjd får tonvikten inte ligga på det senare. Att vara nöjd blir gärna att man blir för nöjd. Att förnöjsamheten slår till – och förlamar. Då följer utan pardon slentrian och fördärv.

Det finns gemensamma drag i de flesta organisationers livscykler. Efter start, pionjärsfas och – om allt fungerar – tillväxt och konsolidering, finns risken att utvecklingen ger vika för förnöjsamhet. Slentrianens förtvinande effekt gör att organisationen tappar styrfart och mest förvaltar. Det är förståeligt och mänskligt. Men fördärvligt och farligt. Hur ska man som organisation göra för att inte fastna, stagnera och vissna?  

En nyckel blir förstås medvetenheten om riskerna. Att regelbundet stanna upp och reflektera. Se på verksamheten utifrån. Att göra allt för att inte bli hemmablind. Att mäta sig mot konkurrenter. Att verkligen analysera externa och interna utvärderingar och finna utvecklingsområden. Att fortsätta våga misslyckas, testa nya saker. Att vara obekväm. Att ständigt söka efter dragläget, hålla varvtalet uppe. Ja, vi är bra, men det ska vi vara. Med den organisation vi nu har, med de fantastiska elever och strålande medarbetare som utgör vi vår skola ska vi vara riktigt bra. Men samtidigt alltid vara hungriga, inte mätta. Inte nöja oss. Stolta, absolut, men inte nöjda. För att överleva måste vi ha ett konstant fokus på framåtrörelse, utveckling och lärande.

Om någon organisation ska föregå med gott exempel vad gäller att leva som man lär så borde det ju vara skolan. Allt vi håller på med handlar ju om pedagogik och att vara föredömen. Viktigt då förstås också att de vuxna huvudpersonerna i skolan, lärarna, ges möjligheter till lärande och nytändning. Paradoxalt nog har det faktiskt varit lite si och så med den varan i skolan som institution. Lärare har traditionellt verkat ensamma med sina elever och mera sällan har det förekommit samtal kring kärnan, lärandet, i skolan. Tack och lov är detta något som har förändrats högst påtagligt de senaste åren. Lärare släpper in andra lärare i klassrummen och man har ett mer professionellt förhållningssätt kring det man arbetar med, i ett kollegialt men utmanande perspektiv. I detta avseende – liksom i många – är jag mäkta stolt över mina lärare. De är professionellt stöttande och utmanande gentemot varandra. Ett kollegialt lärande och kollegialt ansvarstagande går hand i hand. Vi är en lärande organisation, på alla nivåer, och därmed vaccinerade mot stagnation. Men vaccinet måste tas regelbundet.

Låt detta bli vår skolas nyårslöfte för 2017. Att vi aktivt ska motarbeta förnöjsamhet. Att vi ska vinnlägga oss om att vara en organisation ständigt stadd i utveckling och lärande. Att ödmjukt inse att vi aldrig är bättre än den senaste kontakten, lektionen eller utvärderingen. Att vi måste förtjäna våra elever och medarbetare.

Varmt välkommen att följa med på vår resa mot myndighetsdagen. I år fyller vi 18. Året är 2017. Nu åker vi!