Passion för lärande februari 2017: Från kompetent till professionell

Kompetensutveckling är inget nytt. Framgångsrika organisationer har alltid eftersträvat att ta tillvara på intern kompetens. Så även i skolans värld. Det som är nytt, i någon mån, är metaperspektivet. Alltså, en medvetenhet av nyttan, en tydligare struktur och en bättre systematik. Det systematiska kvalitetsarbetet är en viktig nyckel för att en lärande organisation som skolan ska kunna utvecklas och förbättras.

För tio år sedan var ordkombinationen kollegialt lärande ovanlig. Kollegialitet har nog alltid förekommit men har främst handlat om en relation på ett plan som inte nämnvärt berört kärnverksamheten, elevers och lärares lärande.

Kompetensutveckling på individuell nivå har funnits länge och har naturligtvis sina förtjänster. I synnerhet vad gäller att underhålla förtrogenheten med det egna ämnesstoffet. Men, denna fortbildning har varit, och är, tämligen ineffektiv vad gäller spridning bland kolleger och effekten på elevernas lärande och resultat. Det som däremot har tydlig effekt är när all personal i skolan – alla professioner – involveras i en gemensam fortbildning för att bättre förstå skolan som helhet och utveckla den. Det är i dessa sammanhang som vi talar om kollegialt lärande. Så, hur kan vi definiera kollegialt lärande? Vad är det egentligen? Det finns flera definitioner, men vi nöjer oss här med den enklaste och mest relevanta som menar att kollegialt lärande är olika former av arbete där man undersöker sambanden mellan undervisningen och elevernas lärande.

Att stanna upp, tänka och problematisera – med sig själv och med andra – är i viss bemärkelse en ny företeelse i skolan. Det är också något vi behöver träna oss i. För en del kan det upplevas befriande, för en del smått skrämmande. Här finns det förstås stor variation i en grupp, i ett kollegium, på en arbetsplats. Därför krävs en inkännande och tillåtande atmosfär när man tillsammans med andra vågar öppna sig kring sina utvecklingsområden som lärare. En ömsesidig förståelse och vilja till gemensamt erfarenhetsutbyte i syfte att utvecklas blir centralt. Endast i ett gynnsamt klimat kan ett fungerande kollegialt lärande komma till stånd.

Professionellt lärande är en process där deltagarna aktivt, nyfiket och systematiskt undersöker sin egen och varandras undervisning. Syftet är enkelt och tydligt. Vi vill ta reda på hur effektiv undervisningen är för elevernas lärande och hur vi därmed kan göra den effektivare. Vi granskar tillsammans genom att ta och ge återkoppling. Genom denna återkoppling får jag som lärare verktyg för min professionella utveckling. Reflektionen, som jag tidigare tagit upp i denna blogg (januari 2016), blir motorn i mitt lärande, i min utveckling, i mitt förbättringsarbete av min undervisning. Reflektionsarbetet börjar lämpligen i den egna eftertanken, men blir oerhört mera effektiv då den delas. Den enskilda reflektionen är ju egentligen ett samtal med mig själv. När man får möjlighet att stöta och blöta olika spörsmål med en eller flera kollegor skärps tanken. Lärandet sker genom språket och behöver därför verbaliseras. Lärandet är inte en tyst process utan sker när man kommunicerar med varandra. När vi lyssnar till varandra, frågar, återkopplar, uppmuntrar, utmanar och lär av varandra går vi från att vara enskilt kompetenta till att vara gemensamt professionella.

När man i grupp med andra kollegor diskuterar olika dilemman och svårigheter gäller det att inte falla för frestelsen att leverera snabba lösningar. I ett kort perspektiv är quick-fixar förstås sköna och bekväma men ger sällan någon långvarig effekt. Om man inte själv kan definiera vad svårigheten består i eller inte bottnar i tankearbetet bakom lösningen finns inte så mycket kvar när en liknande utmaning dyker upp igen. Det är därför viktigt att ägna god tid åt problematiseringen, undersökandet, kartläggningen, analysarbetet bakom behoven innan man raskt kommer fram till en “lösning”. I det arbetet blir de öppnande frågorna relevanta. Klargörande frågor som syftar till att öka förståelsen hos alla i gruppen. Utforskande och fördjupande frågor som hjälper den eller de som presenterat dilemmat att hitta vägar framåt. Den är fascinerande hur mycket mer effektiva “hur”- och “vad”-frågor är i dessa sammanhang än “varför”. Frågan som inleds med det smått skuldbeläggande “varför?” blockerar mer än fördjupar ett samtal.

Kärnan i detta förhållningssätt är övertygelsen om att en förståelsepedagogik ger bättre och mer varaktig utveckling än ett rent förmedlande perspektiv. Alltså, detsamma som gäller vår undervisning med våra elever. Alla är vi ett konstant lärande som kräver aktivitet, involvering och reflektion. Det är tillsammans som vi går från att vara kompetenta till att vara professionella.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s