Passion för lärande mars 2017: Respekt och stolthet

Den engelska författaren Jane Austen (1775-1817) skrev ett par romaner med titlar som sätter två motsatser, eller egenskaper mot varandra. Stolthet och fördom. Förnuft och känsla. Detta blogginlägg ämnar inte parafrasera innehållet i någon av dessa romaner. Inte heller i egentlig mening alludera på titlarna. Möjligen vidröra något som ofta återkommer i Austens romaner, nämligen resan, den nödvändiga, som hennes karaktärer gör. Hur de utvecklas och skakar av sig i många fall begränsande egenheter för att istället bli helare människor.

Nåväl, varför då respekt och stolthet? Jo, helt enkelt för att de är två ord, med åtskilliga tolkningsmöjligheter, som kan ställa till det för professionella i serviceyrken av alla slag. Måhända kan någon invända att de som arbetar i skolans värld inte ägnar sig åt service i traditionell mening. Det stämmer. Delvis. Den som arbetar i skolan ägnar sig bland annat åt ett servicearbete. Men naturligtvis åt så mycket mer. Att bygga förtroendefulla relationer är en lång och mödosam process som ställer höga krav på alla inblandade. En tidigare statsminister menade att politiker verkar i förtroendebranschen. Denna iakttagelse är fullt tillämplig även för skolmänniskor. Det effektiva lärandet förutsätter ett starkt förtroende mellan lärare och elev.

Tillbaka till våra två ord, respekt och stolthet. Respekt är inte något man sätter sig i. Eller, rättare, det kan det vara. Men då tenderar respekten bli kortvarig och situationsspecifik. Att höja rösten och peka med halva kroppen må fungera i stunden. Respekt som är långvarig, och ömsesidig, förtjänas och förvärvas över tid och genom åtskilliga investeringar i relationsbygget. Ordet som sådant kan alltså ställa till det. Om läraren, eller den som är i en ansvarssituation som professionell i mötet med människor, vilar i en självkänsla som bygger på att hans eller hennes elever respekterar honom eller henne utan att denna respekt är ömsesidig stöter förr eller senare på patrull. Lärandet blir ineffektivt och minnet av såväl de förvärvade kunskaperna som den utvecklande resan blir kort och flyktigt. Dessutom ökar stresspåslaget hos både lärare och elev. Det blir slitigt, spänt och ansträngt i relationen. Bemötandet blir upprört, kommunikationen obekväm och den ömsesidiga respekten lyser med sin frånvaro.

Om den auktoritära uttolkningen av ordet respekt dessutom paras med stolthet kan det bli än mer bekymmersamt. Låt mig vara tydlig med vilken sorts stolthet jag menar. Stolt som i bemärkelsen prestigefull, bunden och begränsad av prestige. Präglad av en rädsla för att förlora ansiktet, att inte vara ofelbar, att bli påkommen med att inte ha full kontroll. Stolt som en motsats till ödmjuk. En sådan kombination av att sätta sig i respekt och en prestigemättad stolthet blir hinder för att det nödvändiga lugnet ska infinna sig i mötet, i klassrummet, i skolan.

Kanske handlar det helt enkelt om en skillnad mellan ett kortlivat utanpåverk och en genuin och grundad internaliserad hållning. Som professionell i skolan, i det serviceyrke det delvis är, måste jag på riktigt bottna i övertygelsen om att jag är här för elevernas skull – och inte tvärtom. En självklarhet kan tyckas, men om detta inte upplevs som obestridligt är det något som skolan – serviceinrättningen – måste jobba på. Lärare som verkar enligt övertygelsen om att elevernas förtroende och respekt måste förvärvas och förtjänas och som känner stolthet – i bemärkelsen glädje, värdighet och en känsla av att vara tillfreds – när detta fungerar har oerhört mycket större möjligheter att lyckas. Lyckas med att skapa ett klimat där prestigeobundenhet råder, där lugnet och känslan vidmakthålls inte genom att läraren är auktoritär, utan genom att läraren är en auktoritet i kraft av sitt förhållningssätt, attityd och lugna närvaro. Då – och endast då – kan lärandet äga rum, utvecklingen blomstra och resan fortsätta. En resa från respekt och stolthet till förtroende och ödmjukhet värdig en skolans Darcy.

Annonser