Passion för lärande april 2017: Sammanhang och helhet

Vad gör en skola bra? Vad gör en arbetsplats attraktiv? Vad gör en tillvaro meningsfull? Ur ett pedagogiskt organisationsperspektiv på dessa frågor blir svaret gärna: En känsla av sammanhang. En upplevelse av att spela en roll. Att vara betydelsefull. Att kunna påverka. Att förstå och verka för en helhet.

Moderna organisationer tar fasta på detta. Det finns ett självändamål med mjuka och få hierarkier. Att uppmuntra, bemyndiga, lyfta, stärka (engelskans “empower” är svåröversatt) den enskilde eleven, medarbetaren, medmänniskan blir centralt för en bättre effektivitet och välbefinnande. Denna hållning bottnar i en positiv grundsyn på individen. Att utveckling är möjlig. Att individen vill kunna ta mer och mer ansvar och därmed få rätten till makt och inflytande. För organisationen – skolan, arbetsplatsen, familjen – blir strävan mot ett gemensamt “vi” snarare än ett “vi och de” helt central. För att detta ska bli möjligt behövs en massa saker. Förutom välviljan krävs också en transparens och ett intresse av att förstå verksamheten och alla dess ansvarsområden. En öppenhjärtighet vad gäller utmaningar, utvecklingsområden och glädjeämnen. En generositet och ett klimat som möjliggör och uppmuntrar till prestigeobundenhet. Ett lösningsorieterat förhållningssätt. Att Carol Dwecks (se oktober 2016 i denna blogg) teorier kring growth mindset faktiskt finns som ett fundament hos alla i organisationen. Att “vi:et” i organisationen verkligen är ett vi som vill något tillsammans. Ta ansvar tillsammans och påverka tillsammans.

På många skolor och arbetsplatser spretar detta rätt rejält. För ett par veckor sedan började jag tillsammans med några medarbetare en kurs på Stockholms universitet, Motverka rasism och främlingsfientlighet i förskolan och skolan. Den verkar mycket lovande. Kompetenta, intresserade kursledare och kursdeltagare. Men bland dessa märker jag också en ganska allvarlig spretighet kring förståelsen och efterlevelsen av rådande läroplan och skollag. Både bland kursdeltagare och undervisande universitetslärare. En konkret manifestation på detta blev det i ett case som min grupp fick arbeta med. Det var skrivet som om den “nya” skollagen från 2010 aldrig hade hänt. När jag påpekade detta för kursledaren blev svaret: “Tror du verkligen att det är så annorlunda nu bara för att vi har en ny lag?” Jag häpnade.

Efteråt inser jag att kursledaren kanske hade en poäng. I samtalen med lärare och skolledare från olika skolor i hela stockholmsområdet blev jag varse att det finns en betänklig variation vad gäller synen på, känslan av och kanske möjlighet till sammanhang och helhet. I det konkreta caset vi arbetade med hamnade den fiktiva/verkliga skolan i ett problem som till stor del berodde på att skolan mycket måttligt arbetat främjande och förebyggande utan istället huvudsakligen åtgärdande. De utmaningar som skolan i caset ställdes inför ansågs främst bäras av enskilda individer – elever – snarare än skolans arbetssätt, rutiner eller förståelse av skolans uppdrag med sammanhang och helhet. Elevhälsan (eller som den kallades i caset, “Elevvården”) hade en undanskymd funktion och var mest till för att “ta hand om” elever som inte uppnådde målen. Istället för en elevhälsa som var en integrerad och aktiv del i lärares planering av kurser i främjande och förebyggande syfte tillkallades den när situationen redan kraschat. Skolan såg obekymrat enskilda elever som ensamma ansvariga för det som inte fungerade. Inget kartläggnings- eller analysarbete på en helhetsnivå med skolans olika kompetenser förekom. Man gick snabbt från Utmaning till Lösning och tappade helt bort R:et (reflektions-, kartläggnings- och analysarbetet) i den nödvändiga URL-hållningen. Frestelsen att ta till en en quick-fix var oemotståndlig.

Dessvärre ser det ut ungefär så på många skolor och andra arbetsplatser idag. Trots ny läroplan och skollag. Många vill vara med och tycka till, påverka och ha makt. Men när det gäller ansvaret – det gemensamma – för helheten blir det ofta för jobbigt helt enkelt. Risken blir stor att man tappar det relationella perspektivet och hemfaller åt att bli kategorisk. “Jag behöver ingen hjälp med min undervisning/verksamhet, det är ju individen som brister. Om någon annan kan ta hand om X, Y och Z skulle allt fungera som det ska och jag behöver inte ändra på något.”

Även om det finns en och annan motstridig paragraf i skollagen – det gör det nog i all lagstiftning – så är dessa styrdokument, i mitt tycke, riktigt bra. Krävande, svåra och ibland utmanande att efterleva? Så kan det vara – i synnerhet i organisationer som fastnat i ett kategoriskt förhållningssätt. Nödvändiga för alla i skolans värld att tillägna sig, diskutera och också behärska? Definitivt. Inte bara nödvändigt, vi är bundna av lagar att göra så.

Skolors arbete med att få ihop sammanhanget och helheten i enlighet med läroplan och skollag – för alla i skolan – försvåras betänkligt när politiker inte förstår det bräckliga och komplicerade i detta arbete. När utbildningsministern tycker att lärare ska kunna “ordinera” särskilt stöd efter eget tyckande är det i total konflikt med skollagen. När en lärarförbundsordförande uttrycker liknande tankar blir det ett allvarligt uttryck för en kategorisk syn på människor och människors möjlighet till utveckling. Snabba fixar som ska åtgärda och enkla svar istället för ett mödosamt främjande och förebyggande arbete är alltid lockande. Men förenligt med läroplanen är det inte. Och inte med skollag.

Så bygger vi inte sammanhang och helhet i svensk skola.

Annonser