Ibland hörs röster, både i och utanför skolan, om en viktigare och verkligare verklighet utanför skolan. Underförstått att det som sker i skolan inte är på riktigt, inte är verkligt. Inget kunde vara längre från sanningen. Naturligtvis finns det gott om ”verkligheter”, men att skolan skulle vara mindre verklig, mindre på riktigt är kvalificerat nonsens.
Skolan är en hel värld. Här ryms alla möjliga och omöjliga (?) människor, med alla tänkbara erfarenheter och bakgrunder. Varje dag sker tusentals möten med komplexa kopplingar, inbördes och med utomstående. Alla dessa möten varierar vad gäller energiåtgång och energitillförsel. För några är varje kontakt energikrävande, för några är varje kontakt energialstrande. Lärorika och i sanning verkliga är de alla.
Det centrala i skolans verksamhet, verklighet, är lärandet, kunskapsöverföringen och den ständiga utvecklingen. För att lärandet ska kunna komma till stånd krävs, av alla i skolan, en genuin förståelse av och för alla de emotionella processer som pulserar genom alla individer, ung som gammal. Ständigt och jämt. Detta gör skolans verklighet sällsynt komplex. Rationella beteenden blandas med till synes irrationella och ställer krav på sinnesnärvaro, lyhördhet, anpassningsförmåga och ledarskap hos alla professioner i skolan. När inflexibla och flexibla storheter ställs mot varandra måste den professionella i skolan, läraren i synnerhet, alltid vara den flexibla kraften och hitta vägen vidare. Konfrontation och stelbenthet leder aldrig framåt. Just för att skolans verklighet är så känslomässigt laddad för alla inblandade – elever och föräldrar i synnerhet och alla professioner i skolan i allmänhet – krävs att skolans professioner bottnar i att det är vi i skolan som har ansvaret för att hitta vägarna framåt, med rätt metoder och verktyg göra det konstruktiva. Det är alltid vi som måste agera förebilder. Det är alltid vi som måste deskalera potentiella konflikter. Det är alltid vi som måste leda det lågaffektiva bemötandet. Att det är krävande och svårt ibland är inget konstigt. Att det kräver en prestigelöshet – prestigeobundenhet är det bättre ordet – och stabil självkänsla är också givet. Så ser skolans verklighet ut. De höga hästarna kan aldrig vara lärarens fortskaffningsmedel.
Det enda förutsägbara vi möter är det oförutsägbara. Vi kan ha ett ungefärligt hum om hur en dag kan komma att gestalta sig. I så måtto har skolan många likheter med många andra verksamheter. Ett drag av oförutsägbarhet hör livet till. Men, intensiteten i denna oförutsägbara variation är, vill jag hävda, extra stark i skolan. Här är verkligheterna åtskilliga, de skarpa och krävande situationerna legio och den ständiga berg-och-dalbanan vardag. Glädjeämnen blandas ständigt med besvikelser, frustration med lättnad och uppgivenhet med hoppfullhet. Som grädde på moset ligger ofta känslan av otillräcklighet och skaver. Vi blir aldrig färdiga, vi kan alltid göra mer. Parallellt löper den ofrånkomliga temporala dimensionen. Kurserna och läråret tar slut. De skarpa lägena och avgränsningarna är obönhörligt tydliga i skolans verklighet.
Att skolan utgör en arena, en scen och en ocean av utmaningar och komplexa situationer gör att jag med fullständig trygghet törs hävda att en skicklig lärare kan bemästra det mesta. Lärare klarar sig utmärkt i den så kallade verkligheten utanför skolans verklighet. Den erfarna och kompetenta läraren är mycket väl skickad att klara det mesta som rör ledarskap, organisation, expertkunskaper och relationer. Jag är emellertid inte alltid så säker på att det motsatta gäller; Att det erfarna och kompetenta proffset från verkligheten utanför skolan kan hantera verkligheten i skolan.
Rektor Reflekterar 