Passion för lärande november 2017: Kompass och kultur

 

Skolans värld är fylld av paradoxer och utmaningar. Vi är här för att utbilda och förbereda våra unga människor för en kommande framtid. Men hur gör vi det? Hur kan vi veta vad som behövs i en nära såväl som en fjärran framtid? Det kanske inte är så lätt, eller ens möjligt, men vi måste hela tiden försöka ta reda på det, för alternativet, att utbilda våra unga medmänniskor, rusta dem för framtiden enbart med gårdagens frågor och svar måste väl ända vara fel väg att gå?

Till stor del handlar dessa utmaningar om att finna ett bra dragläge, en balans mellan styrning och frihet. I mitt värv konfronteras jag med denna avvägning varje dag. Hur mycket styrning behövs i det här läget? Hur mycket frihet är lämpligt här? Vad behövs för att nå bästa resultat i den och den situationen? På ett sätt kan man säga att avvägningen är själva kärnan i lärandet. För mycket styrning och kontroll hämmar och innebär att individen kanske inte ser någon poäng i att testa nya idéer. Resultatet blir i bästa fall acceptabelt men ganska förutsägbart. Safe men trist. För mycket frihet å andra sidan kan upplevas som otydligt och kan bli passiviserande och mynna ut i ingenting alls. Det här är vardagsmat för varje lärare, för oss alla som verkar i en lärande organisation. Förmågan att i varje stund, med varje individ kalibrera sig fram till den optimala avvägningen är nyckeln till framgångsrika lärprocesser.

Egentligen är det samma avvägning som vi finner i balansen mellan det beprövade, traditionella och det outforskade och nyskapande. Att bara vila i det som hittills fungerat är kanske tryggt och bekant men leder lätt till stagnation. Att bara anamma nyheter och oprövade saker kan få oönskade följder och leda till håglös vilsenhet. Centralt är återigen balansen. Vi måste utbilda för framtiden, men kan bara ta avstamp i nuet och historien. Kanske är det viktigaste att utrusta våra unga med en öppen attityd, ett slags lärande motor som kan anpassas till många olika situationer. Att alltid vara beredd på att vara pragmatisk, flexibel och i möjligaste mån gilla läget. Kanske blir vår främsta uppgift att utveckla våra unga i att alltid förvänta sig det oförväntade?

Med detta i bakhuvudet blir det centralt att hitta sin egen kärna, sitt eget idiom. Att på allvar bottna i värderingar som gör det möjligt att just anpassa sig efter den framtid som växer fram. Och naturligtvis aktivt vara med själv och forma den. En individ, eller verksamhet som har god kännedom om sina egna värderingar, sitt eget fundament, har lättare att navigera sig framåt i en föränderlig värld. Men om fundamentet bara består i en tydligt styrd organisation, med detaljerade regler och förträffliga rutiner blir det svårare att navigera om förutsättningarna förändras. Med andra ord, om kartan försvinner så blir det kaos om inte kompassen fungerar.

För en verksamhet, som exempelvis vår skola, är det därför angeläget att alla och envar känner till våra grundvärderingar, vår vision och dess livlinor, än ett stort antal detaljerade regler. De senare har naturligtvis en viktig funktion, men är underordnade de övergripande kärnvärdena. Dessa kärnvärden förändras inte nämnvärt över tid utan är något vi alltid kan hålla oss i, hålla oss till, även – eller kanske just – när det stormar. Annorlunda uttryckt: kulturen blir viktigare än organisationen. Det blir viktigt att ställa rätt frågor. För vem är vi här? Individen. Vad är viktigast för relationen? Bemötandet. Vad vill vi uppnå? Utveckling. Hur utvecklas vi? Genom handlingskraften och reflektionen.

När alla i en verksamhet har en god medvetenhet om kärnvärden och vision – och gillar och omfamnar dessa – uppstår en mognad som leder till utveckling och ett starkt driv för fortsatt lärande. En strävan att alltid bli bättre. En passion. Att bli bäst kan låta fint, men det är intressantare och en bättre garant för riktig kvalitet att hela tiden sträva efter att bli bättre.

 

Annonser