Passion för lärande februari 2018: Att förebygga negativ stress


Hur stressade är vi? Kanske beror det på hur vi definierar stress – negativ stress. Det är onekligen lätt att få intrycket att stora delar av vår befolkning känner sig stressade mer eller mindre konstant, så till den grad att vi blir sjuka. Här finns förstås en paradox eftersom Sverige är ett av världens rikaste, mest utvecklade och, vill vi gärna tro, mest upplysta länder.

En pedagog nöjer sig inte med en färdig sanning där sambanden mellan orsak och verkan är oklara. En pedagog undersöker, utreder – frågar – och prövar sig fram till något som kan fungera bättre. En pedagog lägger inte allt ansvar hos någon annan och nöjer sig, utan ställer sig istället frågorna ”Vad kan jag göra?” och ”Vad har jag ännu inte prövat?”

Tillbaka till definitionen. När vi talar om stress menar vi allmänhet negativ stress som ger upphov till oro och ångest. (Inte den positiva stress som vi behöver för att överleva i en farlig situation.) Inte sällan anförs vår livsstil som ett argument. Vi har så många möjligheter, så många val, så många sociala kanaler – så många frestelser. YOLO (you only live once) och FOMO (fear of missing out) blir akronymer som fångar vår zeitgeist – en tidsanda av ängslan.

Reptilhjärnan reagerar med förbud som lösning. Pedagoghjärnan, som inser att förbud utan förankring och trovärdighet blir meningslösa utanpåverk – tomtebloss – med begränsad och kortsiktig verkan, väljer istället att ta fram strategier. Att utforma förhållningssätt som blir hållbara och framgångsrika – långsiktigt.

I skolans värld jobbar vi varje dag med realiteter. Hela elevens vardag och verklighet är relevant för oss. Även om lockelsen ibland är stor att lägga huvudansvaret för elevens upplevelse av negativ stress på eleven själv och dennes tillvaro är det inte rätt väg att gå. Inte heller är det professionellt. Med det inte sagt att tiden utanför skolan inte ska belysas. Det ska den. I samråd med eleven själv och med klargörande, nyfikna – och inte skuldbeläggande – frågor om vad den unga människans tid ägnas åt.

Men, viktigast är förstås vad vi, professionen i skolan, kan göra för att förebygga den negativa stressen. Jag är övertygad om att det är åtskilligt. Låt oss titta närmare på blott några saker.

Tydlighet. Ett ord som kan betyda allt och inget. Den som är insatt i ämnet och själv formulerat en uppgift kan förstås uppleva att allt är glasklart. Den som gjort planeringen kan uppleva den som mycket tydlig. Men, det intressanta är förstås vad mottagaren tycker. Istället för att sväva i ovisshet om hur mottagaren upplever tydligheten tar vi reda på hur det ligger till. Vi frågar. Vi kommunicerar. Vi ställer klargörande frågor. Vi undviker ja/nej-frågor. Vi ger tid för svaren. Vi vill veta hur det ligger till – och mottagaren, eleven, märker detta. Då, och endast då, kan tydligheten bli ömsesidig.

Instruerande och exempelrik undervisning. När vi under lektionen, med våra elever, påbörjar, genomför och slutför uppgiften tillsammans är mycket vunnet. Stegvis, med många stationer, pauser, återkopplingar, klargörande frågor, reflektioner och samtal. Exempel som inspirerar och förtydligar. Konkretion framför abstraktion. En aktiv pedagogik.

Kvantifiering och stresstest. En abstrakt formulerad uppgift med otydlig instruktion och utan beskrivning av omfattning och beräknad tidsåtgång är sannolikt en uppgift som stressar de flesta. Att som lärare utsätta sig själv, eller en kollega för att genomföra uppgiften blir ofta väldigt klargörande. Ett slags stresstest av uppgiften. Kanske att det finns mån att bli tydligare och konkretare här? Hur lång tid, utöver det begynnande arbetet på lektionen, bedömer jag att det ska ta att slutföra uppgiften? (Effektiv tid utan TV, mobil och instagram – förstås.) Kan jag sedan stämma av med eleverna hur lång tid uppgiften faktiskt tog – enkelt med en kahoot – och därmed bli bättre på att kalibrera mina uppgifter är mycket vunnet. Jag kanske bedömde att uppgiften skulle ta 45-75 minuter att genomföra medan mina elever tyckte snarare 60-90. Då har jag lärt mig något. Och stressen garanterat minskat. För alla inblandade.

Aldrig någonsin handlar detta viktiga och stressförebyggande arbete om att förenkla för mycket, att snuttifiera bort kärnan eller att tumma på krav och förväntningar. Vad det syftar till är att  minimera otydlighet, stress och ångest. Att hushålla med energi så att utveckling, kreativitet och lärande istället sätts i främsta rummet. Låt oss kalla det pedagogik.

Annonser

Passion för lärande januari 2018 – Relation framför position

I en del yrken är uniformen nödvändig – helt central. Behov av omedelbar tydlighet, auktoritet och pålitlighet överskuggar allt annat. I sådana yrken, ofta räddningsyrken – polis, brandkår, akutsjukvård, militärt försvar – är befälsordning, ansvar och hierarkier grundläggande fundament då bristen på tid ofta är den helt avgörande faktorn. Aspekten relation blir av förklarliga skäl underordnad. Inte oviktig, men nedprioriterad.

I alla skolans yrken råder det motsatta förhållandet. Relationen blir det helt centrala, det helt avgörande. Tiden, även om den inte sällan upplevs som en bristvara, är aldrig så akut kort att relationen får stryka på foten. Tvärtom blir tiden själva livsluften för relationsbygget som tveklöst tar just lång tid och kräver ett omfattande tålamod.

Bemötande, relation, respekt och auktoritet hänger ihop och följer på varandra. Oavsett vad alla professionerna i skolans värld har för olika uppdrag har de den gången gemensamt. Först kommer bemötandet. Det förbehållslösa. Det öppna. Det välvilliga. Genuint präglat av intresse och nyfikenhet. Detta bemötande – som har prestigeobundenheten som första byggsten – syftar till att lättare hitta nycklarna till nästa steg.

Relationsbygget är förvisso en ömsesidig angelägenhet, men blott professionen har huvudansvaret. Ett ansvar som aldrig kan avhändas – hur knepig/frustrerande/onyanserad/oförskämd motparten (medparten) än kan te sig. I kontakten med eleverna finns inget mera verkningsfullt – långsiktigt – än den mödosamma investeringen i tid som relationsbygget utgör. Först när denna är på plats, tillsammans med insikten om att relationen kräver fortsatta investeringar, kan respekten infinna sig. Den ömsesidiga respekten möjliggör den för pedagogiska ändamål nödvändiga öppenhjärtigheten. “Jag kan inte det här, men jag vill lära mig.” Varje dag går tusentals elever till våra skolor och har genom åren utvecklat en fruktansvärd skicklighet att dölja olika kunskaps- och färdighetsluckor. De har funnit det som det minst smärtsamma att göra. Har de någon gång visat sin svaghet, blottat det allra känsligaste, har de ofta mötts av “men det här borde du kunna”, och därefter fattat det rationella beslutet att aldrig mer utsätta sig för den känslan av värdelöshet igen. Den professionella pedagogen ser till att skapa ett klimat utan skam och skuld. Den professionella pedagogen har byggt upp en relation och en ömsesidig respekt där de gynnsamma lärsituationerna av nyfikenhet och öppenhet är ymnigt förekommande. Porten in till lärandet är ständigt på vid gavel. Alla hindrande försvarsfilter är borta. Klimatet präglas av tillit och glädje. Men hur? Relationsbygget och den genuina respekten för eleverna har gjort det möjligt.

Efter bemötande, relation, respekt kommer så auktoritet. En auktoritet som uppnåtts till följd av att läraren aldrig behövt uppträda auktoritärt. Respekten finns där, inte för att läraren har satt sig i respekt, utan för att läraren genom sitt relationella förhållningssätt åtnjuter sann respekt.

I skolans professionella värld finns åtskilliga funktioner och positioner. En sak har de dock gemensamt. Relation framför position gäller.