Passion för lärande mars 2018: Glaset är halvfullt

När jag frågar våra besökare, vara de elever, föräldrar, politiker, blivande lärare eller skolinspektörer om de intryck de får av vår skola, svarar de inte sällan att de får en positiv känsla i vår skola. Denna känsla, hur vi än definierar den, kommer inte av sig själv. Den måste varje dag byggas från grunden, varje dag återskapas och aldrig tas för given.

Kanske är det så att den positiva känslan har sin grund i en ömsesidig tillit. En tilltro till att vi i alla situationer vill hitta lösningar, se möjligheter även när inte allt går på räls. Att vårt gemensamma klimat gör det möjligt att våga. Vår visions första mening lyder “Vi vill vara en plats där elever och lärare vågar”. Det är ingen slump att det ställningstagandet kommer först. När vi har en atmosfär – av tillit – där vi uppmuntrar till att misslyckas sker lärande. Varje gång som gapet mellan den önskade nivån och den faktiska blir uppenbart kan lärandet ta vid. Det är i detta energifält mellan här och vart och hur som det händer saker på riktigt. Inte i det rädda, tysta och försiktiga. Dessa ständiga misslyckanden, felskär, bommar, är fantastiska. Kanske är det så att ordet misslyckande för många känns så starkt negativt. Kalla det istället “uppskjuten framgång” eller “utvecklande överraskning”. En sak är säker, utan dessa “uppfriskande motgångar” sker inget riktigt lärande.

För att vi som organisation ska kunna finnas i detta tillstånd av tillit krävs att vi alltid lyssnar på varandra. Att vi väljer kommunikation framför snabb definition. Att vi inte hastigt bestämmer att “det är så att…”, att vi vågar sväva i en ovisshet en stund. Att vi faktiskt tror att “den andre” vill väl, att vi aldrig tappar hoppet om en framkomlig väg. Att aldrig stänga tanken, att aldrig förminska. Att vi alltid tillåter oss att förvånas och förundras – och därmed förändras och utvecklas. Att vi inte väljer den bekväma, tvärsäkra och begränsande enkla “quick-fixen”. Den tenderar att döma och stänga. Att vi istället strävar efter ett öppet sinne.

I ett tidigare inlägg i denna blogg nämnde jag Carol Dweck och hennes tankar kring Growth mindset. Kärnan i hennes resonemang vilar på övertygelsen att vår inställning styr vår tanke, vår kraft och våra möjligheter att övervinna motstånd och utmaningar. Att befinna sig i ett “growth mindset”, ett dynamiskt sinnestillstånd, innebär att inte ge upp. Det gäller naturligtvis också i det krävande arbetet med mänskliga relationer. Att vi aldrig ger upp om vår medpart. Ibland kan vi tyngas av motgångar och tråden kännas skör – det är då vårt growth mindset behövs mer än någonsin.

Men, naturligtvis är det bekvämare att vara skeptisk. Att inte riskera att bli besviken. Att vara ironisk, pessimistisk och lite svartsynt. Ofta handlar det beteendet ju om ett skydd. Att bygga upp en mur av säkerhet. En sköld mot en oförutsägbar och komplex omvärld. En värld där man inte alltid har kontrollen. Allt för att det inte ska göra ont. Ett slags emotionellt fixed mindset. En inställning som försvårar utveckling och begränsar sinnet och i förlängningen gör tillvaron tämligen glädjelös. En tillvaro där de få glas som finns alltid är halvtomma. Som bäst.

Den som väljer – ja, vi har ett val – den mera osäkra, obekväma och riskfyllda vägen tenderar att få se mera. Kanske med stora, naiva och öppna ögon. Med ett barns fullständiga tillit. En blåögdhet som möjliggör nya intryck, idéer och dimensioner. Där genuina erfarenheter läggs på varandra, smärtsamma såväl som underbara. Där tilltron till “den andre” öppnar och gör kontakten fruktbar, lärorik och konstruktiv. Där vi tillsammans skapar en tillvaro där den ömsesidiga tilliten gör att alla våra många glas alltid är halvfulla. Minst.

Annonser