Vad gör en lektion bra? Genom åren har jag haft förmånen att vara med om ganska många provlektioner och lektionsbesök. Variationsrikedomen är högst påtaglig. Naturligtvis spelar ämnet stor roll för upplägg och utformning, men faktiskt mindre än man skulle kunna tro. De saker som gör en lektion bra är till stor del gemensamma, saker som alla lärare, erfarna såväl som nybörjare, kan dra nytta av att påminna sig om.
Ty det är i sanning rent fascinerande hur olika det kan vara. Ämnesområdet, momentet, kan vara helt detsamma – men ändå blir det så dramatiskt olika. Hur kan det komma sig? Det korta och lite tillspetsade svaret är att det är det pedagogiska hantverket som gör all skillnad. Det relationella förhållningssättet. Den medvetna styrningen. Handlingar som inte präglas av slentrian utan genomtänkta, medvetna och närvarande beslut. Allt detta gör skillnad. Stor skillnad.
Låt mig vara konkret. Häng med en stund på en provlektion i matematik med en erfaren och mycket skicklig lärare.
Allra först inleder läraren med att presentera sig och nyfiket be om allas namn. Det kan tyckas som ett inte helt meningsfullt agerande att lägga tid på att höra allas namn under en kort provlektion (30-40 minuter), men handlingen i sig säger åtskilligt om vikten av relationsbygge som läraren tillskriver sitt arbete med eleverna. Inget effektsökeri kring att försöka memorera allas namn utan i stället en speciell humor som tar avstamp i att minnet spelar oss alla spratt. “Vissa namn kommer jag aldrig ihåg – Agnes till exempel – finns det någon Agnes här?” (Det gjorde det.) “Ja, dig kommer jag inte att komma ihåg.” (Skratt.) ”Det vore ju enklare om det fanns någon som heter som jag – men det kan man ju inte begära.” Allt sagt med värme och glimten i ögat. Enkla medel. 60 sekunder otroligt väl investerad tid. På en gång har läraren eleverna i sin hand.
Nästa handling, genomtänkt och aktiverande, blir att läraren skriver upp ett problem på tavlan och ber alla att ta sig an utmaningen med en granne. Lektionen har nu pågått i mindre än tre minuter. Den förtroliga inledningen, med insättningar i relationskontot, går över i en direkt aktivering och alla elever – alla – får tänka, aktivt arbeta för att lösa ett matematiskt problem. Hjärnan kickstartas och gör så i en positiv ton då stämningen är god. Det pedagogiska ledarskapet manifesteras tydligt.
Medan eleverna parvis resonerar, kliar sig i huvudet, antecknar, testar på miniräknaren går läraren runt, subtilt stänger läroboken för några för att hjälpa till med fokus på den aktuella uppgiften, och nyfiket ställer frågor som för lärandet framåt. “Varför gjorde du så?”, “Vad blir effekten av det?” är bättre frågor än den tämligen meningslösa “Hur går det?” En skicklig lärare vet vilka knappar som man helst trycker på.
Nästa steg visar på vikten av variation och styrning. Läraren säger, när eleverna arbetat några minuter, “Nu skriver jag ned saker jag vill att ni skriver av”. Allt har en funktion. Från det enskilda och parvisa tänkandet till det gemensamma fokuset och den explicita undervisningen. Under de närmaste minuterna präglas lektionen av en dialogiserande föreläsning. Läraren känner ständigt av att eleverna är med, dels via subtila medel som ögonkontakt, mimik och pauser, dels via direkta och riktade frågor som fokuserar på förståelse snarare än meningslösa och kollektiva “Hänger ni med?”. Koncentrationen är total. Eleverna suger i sig som svampar. Det som till synes kan verka måttligt märkvärdigt är faktiskt just det. Märkvärdigt. Varje handling, instruktion, beslut, gest, tonfall, blick, fråga, rörelse är högst medveten. Förvisso handlingar till en del instinktiva och av erfarenhet ryggmärgsreflexmässiga men icke desto mindre uttryck för en avsiktligt aktiverande, inkluderande och effektiv styrning. Ett pedagogiskt ledarskap präglat av medvetenhet, reflektion och intensiv närvaro som resulterar i fokus, koncentration och verkligt lärande.
Att säga att en del är födda till lärare är måhända delvis sant. I alla fall om vi med det menar ett medvetet ledarskap och en vilja att hela tiden utforska och utvärdera effekten av den egna undervisningen. Men det är inte sant om vi stänger dörren för människor som inte omedelbart uppvisar dessa kvaliteter. Med ett “growth mindset”, inställningen att vi alla alltid kan lära oss mer oavsett hur långt vi redan kommit, blir vår hållning att alltid tro att allt går att utveckla. Att det finns en glädje och styrka i att vi aldrig blir färdiga.
Det mesta i det pedagogiska hantverket – aktivering, styrning, dynamik, närvaro, variation – går att tillägna sig genom öppenhet, nyfikenhet och prestigeobundenhet. När dessutom det relationella förhållningssättet, “kärleken”, till unga, oförutsägbara, halvgalna, märkliga, olika, underbara, tillitsfulla, skeptiska, rädda, glada, försiktiga, nervösa, förväntansfulla, gåtfulla, direkta och rastlösa människor finns på plats – ja då kan allt hända. Även under en provlektion.
Rektor Reflekterar 