Passion för lärande oktober 2018: Den uppföljande organisationen

Förebyggandets kusin heter uppföljning. Förra månadens inlägg tog fasta på förebyggandet som ett förhållningssätt som bör prägla kultur och synsätt. Att det förebyggande arbetet är något varaktigt och starkt. Något som inte står och faller med enskilda individer. En systematik. Motsatsen är lätt att känna igen. När det förebyggande arbetet består i disparata punktinsatser, utan långsiktigt mål. Insatser som tillfälligt glimmar till, ofta utan förankring och ofta beroende av enskilda eldsjälar. Effekten blir kortvarig och svag och påverkar inte organisationen, systematiken eller helheten nämnvärt. För att kunna förebygga bättre måste vi följa upp bättre. Ställa rätt frågor. Analysera och dra slutsatser. Det cykliska förhållningssättet är ett fundament i en reflekterande, uppföljande och därmed fungerande organisation.

Samspelet mellan det förebyggande arbetet och det uppföljande blir en garant för att hålla de enkla, kategoriska svar stången. Istället för ”det berodde säkert på det” eller “den personen är ju si och så” blir nästa konstruktiva steg att tänka bredare. “Vad var det i den situationen som ledde till den reaktionen? Vad kan det beteendet, den handlingen stå för? Vad är det jag inte vet – som jag förmodligen behöver veta? Bäst att jag tar reda på mer istället för att dra förhastade slutsatser”.

En aspekt av uppföljningen utgår från samma grundidé som förebyggandet. Vi kan inte nöja oss med att tro, ana eller anta. Den hållningen är bra som ingång, som en hypotes, att tänka i förväg så långt det går. Men, när sedan det som skulle ske – lektionen, mötet, kontakten – har skett, måste vi stanna upp och analysera utfallet. Hur kom det sig att det blev som det blev? Varför skedde det som skedde? Vi måste se till att vi vet – så långt det är möjligt – och inte bara nöja oss med att vi tror oss veta svaret. Vi går från förebyggandets hypotetiska hållning till uppföljningens belagda.

Ofta tar det uppföljande arbetet fasta på det som inte fungerade bra, eller inte tillräckligt bra. Det är förstås viktigt. Men, lika viktigt är att ta reda på vad det var som gjorde att det fungerade bra. Att bli medveten om styrkorna – och bygga vidare på dem – är centralt. Först när vi blir medvetet kompetenta kan vi dela med oss av våra erfarenheter, nycklar till framgång, till andra.

När ska man då följa upp? Det beror ju på vad man vill ha ut av uppföljningen. Svaret är egentligen hela tiden, men kanske på lite olika sätt. Nu i oktober kan det vara rimligt att strukturerat följa upp undervisningen och ta reda på hur den fungerat så här långt. Självklart har jag som lärare en del information att tillgå genom loggar där eleverna kontinuerligt fått reflektera kring variation, arbetssätt, innehåll och utvärderingstyper. Men, den anonyma och strukturerade uppföljningen har en viktig funktion, ett slags säkerhetsnät, för att få fatt i både övergripande och specifika aspekter av undervisningen. Som de utforskande lärare vi är vill vi nyfiket veta mera om hur olika saker tagits emot och nöjer oss inte med enstaka, ibland anekdotiska vittnesbörd. Med det bredare underlaget får vi som lärare en god bild av läget och kan revidera, justera och vid behov helt göra om upplägget för den närmaste tiden av kursen.

Hur kan man då följa upp? En konkret modell är att utgå från en ERÖS-kvadrat – ett slags variant på en SWOT-analys. Men, istället för att analysera styrkor, svagheter, möjligheter och hot blir fokus på vad i undervisningen vi behöver eliminera, reducera, öka respektive skapa. Att inkludera eleverna i det arbetet är en väg att gå. Att fråga dem, konkret, vad som behöver elimineras, reduceras, ökas respektive skapas i undervisningen. Ett annat är att som lärare sammanställa den inhämtade informationen i dessa fyra kategorier. Oavsett vilken väg man väljer har just det faktum att jag som lärare öppenhjärtigt och genuint nyfiket frågar mina elever om undervisningens innehåll och former en relationsbyggande funktion. Få saker bygger respekt, tillit och förtroendefulla relationer som att jag som lärare ödmjukt vill ta reda på vad mina elever tycker. Det är en styrka, aldrig en svaghet i det pedagogiska ledarskapet.

För att få bättre och mer varaktiga resultat av det uppföljande arbetet är det kollegiala lärandet en nyckel. Att tillsammans analysera och diskutera det material vi som lärare fått fram genom uppföljningarna. Att gemensamt nyansera, ge fler perspektiv och fundera kring nästa steg. Ibland kan informationen vara mer eller mindre upplyftande läsning. Som människor tenderar vi ju att fastna för de få som kanske inte är helt nöjda. Inte sällan är relationen 80% nöjda och 20% mindre nöjda. Naturligtvis ska vi sträva efter 100/0. Men för att nå dit bör vi – och det är det svåra – lägga 80% av tid och energi på att utveckla allt det som fungerar och 20% på det som bör förbättras. Där blir det kollegiala – och professionella – förhållningssättet ett värdefullt stöd som säkerställer att klimatet är ett sådant som verkligen möjliggör vår skolas första livlina och rättesnöre: Att vi ska vara en plats där elever och lärare vågar.

Annonser

Passion för lärande september 2018: Den förebyggande organisationen

Ett nytt lärår har börjat! Nya elever! Nya medarbetare! Vi är beredda!

Ja, visst är det härligt. Men, för att kunna njuta av denna glädje fordras det en hel del av en organisation som skolan. För att vara beredda krävs att vi konsekvent jobbar förebyggande. Vad innebär det att arbeta förebyggande som organisation – och, för den delen, även som individ?

Ordet förebyggas semantiska innebörd har enligt synonymordboken flera andra möjliga uttryck: förhindra, hindra, förekomma, mota, avvärja, avvända, omintetgöra. Rimliga och bra ord allihopa, men ändå saknas något. Ett par nyckelord är, i mitt tycke, förutse och förutspå.

Det finns en påtaglig kraft i att ställa rätt frågor. Att försöka förutse. “Vad händer om?”, “Vilken effekt får det om jag handlar/tänker/agerar si eller så?” Att tänka på möjliga konsekvenser för olika handlingar, kommunikation för olika individer. “När gör jag det?”, “Hur gör jag det?”. Frågorna blir centrala i det nödvändiga pre-reflekterande arbetet. Naturligtvis baserat på tidigare erfarenheter. Reflektionsarbetets kärna är just att se den nya erfarenheten i ljuset av tidigare. Att förebygga, förutse är att handla utifrån dessa insikter. Att i stunden efter en handling som kanske inte föll så väl ut faktiskt stanna upp och ställa frågorna “Vad kan jag lära mig av det här?”, “Hur gör vi annorlunda nästa gång?” Och, kanske viktigast, att vi skriver ned (eller på annat sätt dokumenterar) det på en plats som vi vet att vi återkommer till inför planering av ett liknande arrangemang längre fram. Mycket i skolans värld, men naturligtvis inte bara där, är cykliskt. Låt oss sträva efter att göra nya misstag – inte upprepa gamla.

Att börja planera läråret i skolans värld när det faktiskt drar i gång är i många avseenden för sent. Risken är stor att många centrala delar tappas bort i augusti då intensiteten vid starten är högst påtaglig. Hundratals nya elever börjar. Ännu flera kommer tillbaka efter sommarlovet. Då måste skolan som organisation vara beredd. Så många eventualiteter måste ha förutsetts i god tid. Allt för att kunna vara närvarande i stunden. Vi möter dessa härligt växande, ständigt stadda i utveckling och känslostyrda tonåringar för vilka nyanser i många fall är ett okänt fenomen. Antingen är det bra eller dåligt. Man är lycklig eller olycklig. Rätt eller fel. Och just för att kunna finnas där, i stunden, krävs det att vi är förberedda. Naturligtvis kan vi inte vara förberedda på allt, men vi kan säkerställa att vi inte är oförberedda. Vi kan se till att vi är förberedda på att det kommer att ske en hel massa som vi inte var beredda på. När vi gjort vad vi kan för att förutse, förutspå, föreygga, är det sannolikt att vi kan minimera de inslagen. Därmed bygger vi grunden för en lugnare och tryggare miljö i mötet med våra lite/lagom/mycket förväntansfulla, nervösa och pirriga unga människor. Vi kan vara ledarna som bringar lugn och ordning. I harmonin, och endast där, kan lärandet ske.

Som sagt, förberedelserna för ett nytt lärår börjar mycket tidigare. I regel redan i mitten av det föregående läråret. Låt oss kika lite på hur en förberedande, förebyggande cykel kan se ut inför ett lärår. I vår skola läggs de första grundstenarna redan i januari. Alla lärare får då ett gemensamt dokument delat med sig – delakulturen och de interaktiva dokumenten är en central del i en fungerande skolkultur. I detta dokument, “Tjänsteönskemål inför läråret XX/XX” funderar lärare enskilt och tillsammans kring vad de önskar inför nästa lärår – i termer av tjänsteinnehåll. För organisationen är detta extremt värdefullt, liksom det är för den enskilda läraren.

I mars får vi en ganska klar bild av hur många elever som söker till oss, hur stora programmen blir, hur många klasser och elever det handlar om. Med denna information kalibrerar vi vidare och säkerställer att vi har den personal som behövs. (Rekryteringsprocessen i sig är ett eget kapitel, kika gärna på inlägget från i april i år.)

När intensiteten i lårårsslutet lägger sig får alla lärare så tillgång till tjänsternas innehåll och scheman. I god tid före sommaruppehållet. Då, under veckorna i juni, organiserar vi för samarbeten, samplaneringar, synergier som syftar till att öka helheten för eleverna. Sammanhangen blir tydligare. Allt detta förberedande, förebyggande arbete sker i ljuset av olika utvärderingar på individ-, grupp- och organisationsnivå för att hela tiden nå bättre resultat och få bättre effekt. Under sommarledigheten fördjupas dessa påbörjade projekt i allas tankar för att sedan än mer konkretiseras under veckorna i augusti, innan eleverna börjar.

Under sommaren sätts klasserna ihop. Önskemål, rimliga och relevanta sådana, beaktas liksom fördelning av elever utifrån kursval, geografi, kön, antagningspoäng – allt för att få genomtänkta och varierade sammansättningar. Ett grannlaga och viktigt arbete som kräver inslag av konsekvens, integritet och förståelse.

I det förebyggande syftet samlas skolans olika professioner för att göra tvärprofessionella analyser i det förebyggande arbetet inför det nya läråret. “Vad vet vi redan om eleverna i klassen X som vi ska förhålla oss till?” Naturligtvis aldrig med ett kategoriskt synsätt som skulle placera individer i givna fack, reducera dem till något statiskt. Syftet är alltid att förebygga och att vi är beredda på variationen av behov och hur vi bäst möter och bemöter våra nya elever.

Den närvarande, lyssnande och förebyggande organisationen har väsentligt bättre förutsättningar att fungera tillfredsställande. Detta arbete sker inte av sig själv utan kräver reflekterande medvetenhet, en stringens i ledarskapet och en kultur av utvärdering och uppföljning. Uppföljning – som vi kan kalla förebyggandets kusin – återkommer vi till i oktober.