Passion för lärande januari 2019: Betyg och betygssättning

(Lyssna på/se inlägget)

Att arbeta som lärare kan ofta innebära tvära kast. Dels handlar det om all variation som det dynamiska yrket innebär, dels den grundläggande dikotomin som gäller för en lärare: Å ena sidan undervisa, leda lärande och utveckling, å andra sidan sätta betyg – bedriva myndighetsutövning. Det kan tyckas att dessa två olika sidor av yrket inte är omedelbart eller uppenbart förenliga. Det går absolut att hävda att de inte är det. Att det vore bättre med ett system där läraren fråntas ansvaret för myndighetsutövningen, att läraren enbart fokuserar på att undervisa, att leda lärande och utveckling. Att det summativa bedömningsarbetet – att sätta betyg – överlåts till någon annan. Sådana system finns det flera exempel i vår omvärld.

Nåväl, nu är ju den lösningen, det förhållningssättet, inte heller okomplicerat och inte aktuellt för svenskt anbelangande, i alla fall inte i närtid – och väl är kanske det. Det nuvarande systemet, där läraren balanserar sina två roller, är helt rimligt då ingen annan kan påstå sig ha en bättre helhetsbild av elevens kunskapsutveckling än den undervisande läraren. För att detta system ska fortsätta att åtnjuta nödvändig legitimitet krävs ett kontinuerligt arbete.

Skolverket – eller mera korrekt: Statens skolverk – ska: “främja att alla barn och elever får tillgång till en utbildning och verksamhet som är likvärdig och av god kvalitet i en trygg miljö”. Det kan tyckas som ett både allmänt hållet och mycket brett uppdrag. Precis så är det också. Något annat är egentligen inte heller möjligt, i alla fall så länge vi vill att utbildning ska fokusera på lärande och utveckling och samtidigt ge alla inblandade en viss frihet att nå de uppsatta målen.

Nu finns ju en stor mängd styrdokument som alla vi i skolan ska följa. Från skollag, gymnasieförordning till läroplan och ämnes- och kursplaner. Alla dessa dokument hakar i varandra och hänger ihop – de har alla samma mycket behjärtansvärda mål: Alla elever ska ges förutsättningar att nå så långt som möjligt i sitt lärande och förvärva omfattande kunskaper och färdigheter. Hur vi når dit är dock något som regleras i mycket liten omfattning. Varje enskild skola har faktiskt extremt stor frihet att organisera arbetet. Naturligtvis ger Skolverket goda råd och beskriver möjliga sätt och framgångsrika exempel, men det är viktigt att notera att dessa råd i de allra flesta fall är just beskrivande, deskriptiva, inte föreskrivande, preskriptiva eller normativa.

I slutet av förra året gav Skolverket ut nya så kallade “Allmänna råd” som rör betyg och betygssättning. Denna skrift är ett påtagligt stöd för skolor. Men, den är ingen handbok, ingen lättföljd regelbok, utan snarare ett avancerad balansgång. En balansgång mellan att å ena sidan ge stöd och råd i bedömningsarbetet och, å andra sidan, inte hemfalla till normerande pekpinnar. Det finns dock flera saker som tydligt sticker ut i dessa utmärkta “Allmänna råd” (AR).

För det första trycker de nya AR på hela kedjan i den pedagogiska processen. Planering, genomförande, utvärdering och betygssättning hänger ihop och måste så göra. För att betygssättningen i slutändan ska bli rättssäker krävs att läraren redan i planeringsarbetet säkerställer rutiner för att beakta alla aspekter. Det betyder till exempel att läraren, tillsammans med kolleger, analyserar hur ämnes- och kursplanernas olika delar (syfte, centralt innehåll och kunskapskrav) förhåller sig till varandra. Så här skriver Skolverket om relationen mellan dessa tre storheter:

Syftet beskriver vilka kunskaper som eleverna ska få möjlighet att utveckla genom undervisningen och avslutas med ett antal punkter som fungerar som långsiktiga mål.” // “Det centrala innehållet anger vilket obligatoriskt innehåll som undervisningen ska behandla.”//“Kunskapskraven anger vilka kunskaper som krävs för de olika betygsstegen. De är formulerade utifrån de långsiktiga målen och det centrala innehållet. Lösryckta ur sitt sammanhang kan inte kunskapskraven på ett meningsfullt sätt säga något om nivån på elevens kunnande. Därför behöver kunskapskraven läsas och tolkas i förhållande till syftet, det centrala innehållet och den undervisning som har bedrivits.”

Lite förenklat skulle man kunna säga att syftet är vart vi siktar, det centrala innehåller är vad vi jobbar med för att nå dit och kunskapskraven hur väl vi lyckats.

För det andra poängterar de nya AR att likvärdigt inte är synonymt med likadant. Att enbart använda exempelvis skriftliga prov som utvärderingsmodell ökar inte likvärdigheten eller rättssäkerheten. Bedömningsarbetet sker kontinuerligt och består av såväl formellt som informellt underlag. Liknelsen med att allt som sker i klassrummet, allt som eleven gör för att visa sitt kunnande, läggs i en “plusskål” och att det inte finns någon “minusskål” är tämligen effektiv. Läraren ska hela tiden vara uppmärksam på de belägg som han eller hon faktiskt får kontinuerligt. “Men, måste det inte finnas en kvantitet också? Det räcker väl inte med att bara visa sig på styva linan någon gång ibland som elev?” Nej, egentligen inte. Till syvende och sist handlar det om kvaliteten i underlaget som läraren har tillgång till. Är det tillräckligt kvalitativt och rättssäkert så trumfar det frekvens och kvantitet.

För det tredje: Samarbete för samsyn. AR betonar förvisso att fullständig likvärdighet i mångt och mycket är en utopi – men att det går att nå i princip hela vägen fram. Men, det kan aldrig ske i isolation. Det enda som fungerar är de kontinuerliga samtalen, diskussionerna, och framför allt, de öppenhjärtiga reflektionerna kolleger emellan. Att utmana invanda föreställningar, att konstruktivt stötta och hjälpa varandra att vara i sanning professionella i bedömningsarbetets, betygssättningens alla delar i den långa kedjan. Vikten av samsyn och samarbete är stor och helt grundläggande.

Den ordning vi har idag, där läraren måste förena undervisningen med myndighetsutövningen, betygssättningen, är på många sätt högst rimlig och rationell. Men, den ställer mycket stora krav på den enskilde läraren, och inte minst, på skolan och hela organisationen bakom. Nyckelordet är förtroende. Att alla inblandade, från lagstiftare till enskilda skolor, utövare, till elever och föräldrar – och övriga avnämare – känner förtroende för betygssättningens legitimitet och likvärdighet. Endast när detta förtroende är grundmurat och stabilt kan lärarens och skolans arbete genomföras med nödvändigt fokus och effektivitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s