Passion för lärande mars 2019: Lyssna hellre än lösa

 

Den minnesgode läsaren av denna blogg kan konstatera att texterna ofta kretsar kring företeelser som kommunikation, reflektion och ledarskap. Gemensamt för dessa tre är vikten av att lyssna. I kommunikationen är förstås förmågan att lyssna minst lika viktig – viktigare – än förmågan att tala. I ledarskapet märks förmågan att lyssna i faktiska handlingar. Den lyhörde ledaren tar till sig relevant information och gör något med den. I det egna reflektionsarbetet blir lyssnandet en del i samtalet med sig själv – det är ju vad det innebär att reflektera.

För att kunna lyssna på ett effektivt och utvecklande sätt krävs flera saker. Att som samtalspartner faktiskt vara närvarande i stunden, att helt ge sig hän och fullt ta in det som sägs. Men, hur gör man det då? Exempelvis genom att ställa klargörande, icke-värderande följdfrågor i syfte att verkligen förstå vad samtalspartnern vill ta upp. Att inte läsa in så mycket i svaren utan hela tiden locka fram fler exempel och konkretioner. Att vara en öppen lyssnare som tar in orden, varken för skeptiskt eller för välvilligt. Så neutralt som möjligt. Detta är ofta svårt – vi vill ibland “förstå” för mycket och för fort – men den största utmaningen som lyssnare blir emellertid att inte hemfalla till de snabba lösningarna, de mysiga “quick-fixarna”.

Hur kan vi då vara goda lyssnare? Kanske blir det enklare att närma sig svaret på den frågan om vi är överens om den viktigaste funktionen med att lyssna – att vi ger vår samtalspartner en arena där hon eller han i mesta mån når fram till ett nästa steg på egen hand. Lyssnandets funktion blir främst att låta samtalspartnern få formulera sina tankar. Att sätta ord på sådant som kanske inte ännu riktigt tagit annat än en blott löslig form. Den som lyssnar blir den ”publik”, bollplank, spegel, kamera, det milda men ändå aningen skarpa läge som behövs för att gå från de planlösa och ofta destruktiva tankefragment som snarare fördjupar oron än lindrar den. Den som förmår sig själv att formulera sina tankar, utmaningar eller dilemman och kan göra det i ett gemensamt rum som präglas av öppenhet och neutral konstruktivitet har tillgång till ett större register.

Men, det är väl bara bra om man ibland kan få snabba svar och lösningar? Kan det inte få vara lite lätt någon gång? Självklart. Ibland behövs en quick-fix. Men, om utmaningen eller dilemmat återkommer och är av liknande natur gång efter annan, då är det uppenbart att quick-fixen inte löst något i egentlig mening. Kusin till quick-fixen är tvärsäkerheten – som bär med sig uppenbara risker. Bekväm som den må vara är den begränsande för en faktisk och varaktig utveckling. Den som är tvärsäker sluter sig för nya intryck, inte sällan ett uttryck för ett obehag att inte ha fullständig kontroll.

Varför är kontroll så viktigt för oss? Vad skrämmer oss med ovisshet? Känslan av kontroll är naturligtvis angenäm. Den ger ett lugn, förmodligen ett skenbart sådant, men icke desto mindre, ett lugn. Men, kontrollen kan begränsa och försvåra närvaron, närvaron i stunden. Kanske är kontrollbehovet som mest destruktivt just i kontakten med andra människor, vid samtalet. Om kontrollbehovet tar överhanden är risken stor att vi faktiskt inte lyssnar. I värsta fall blir vi mer upptagna av vad vi själva vill ha sagt. Ovissheten, öppenheten och nyfikenheten är förutsättningar för att kunna lyssna, lyssna färdigt och inte dra förhastade slutsatser.

Just frestelsen för den som lyssnar att snabbt leverera en snabb lösning är fullt förståelig. Quick-fixen som kirrar allt. Klart det är frestande. Lyssnaren får ju dessutom en kick av att framstå som klok, god och allmänt orakel-artad. Men glädjen och nyttan blir i regel kortvarig. Att hälla bränsle på brasan ger spektakulära lågor men mycket lite värmande glöd. Att istället orka lyssna, ge tiden – vår tids hårdvaluta – att se insikterna hos den berättande sakta men säkert infinna sig. Om inte epokgörande insikter så kanske åtminstone små brottstycken av möjliga nya kompassangivelser för att komma vidare på den egna, slingriga vägen. När vi lyckas lyssna utan att snabblösa har vi tagit några steg tillsammans på den vägen.

 

Passion för lärande februari 2019: Snabba puckar och trögrörliga förändringsprocesser

Plump

I vår logotyp finns en plump, en fläck. Tillsammans med reservoarpennan/krokipennan är den en viktig symbol – en symbol som går att ladda med ganska mycket. En möjlig laddning är fläcken som en symbol för det första försöket, kladden (kladdet), skissen, idén. Kanske lite hastigt och oreflekterat framkastad och omedelbart utformad och ja, lite kladdig. Ett misslyckande helt enkelt. Varje misslyckande blir en lärmöjlighet. Parat med en strukturerad och sann reflektion kan ett lärande ske.

En del finner ordet “misslyckande” för starkt och nedslående. Även om det faktiskt bara handlar om en lite miss innan vi träffar. Nåväl, låt oss finna andra uttryck som hjälper till att förtydliga vad det faktiskt handlar om. Vad sägs om eufemismer som:  Upphetsande omväg, utvecklande överraskning, uppfriskande motgång, uppskjuten framgång, fördröjd succé, förestående triumf, stimulerande avstickare eller varför inte en parafras på James Nottinghams “The Learning Pit”: grym grop? Lustigt och larvigt? Absolut, men ändå rimliga och lekfulla försök att avdramatisera vad det handlar om. Vägen till framgång kan aldrig vara fri från fläckar som vi halkar på.

Denna månads inlägg har rubriken Snabba puckar och trögrörliga förändringsprocesser och syftar till att sätta fingret på hur olika utvecklingsprocesser kräver olika tidsrymder för att komma till stånd. (Ja, viss inspiration kommer från fåniga översättningar av amerikanska underhållningsfilmer från 70- och 80-talen.) I alla människo- och kunskapsintensiva yrken krävs att ledare – som exempelvis lärare – fattar hundratals snabba beslut under en vanlig arbetsdag. För att detta ska fungera krävs en påtaglig närvaro i stunden. Att kunna möta alla viljor och önskemål men utan att tappa tempo eller målet. Balansen mellan ytterligheter handlar om saker som kan tas på studs (hockeymetaforen blev just en basket/fotboll/tennisvariant.) eller som måste få ta lite tid. På organisatorisk nivå kan det handla om en enkel schemajustering kontra ändringar i poängplaner. Eller meddelanden i informationsplattformen kontra formuleringar i en broschyrtext. Kanske utformning av välkomstbrev till nya elever kontra policydokumentet LEX Enskilda.

Dessa ständiga avväganden blir lättare att hantera när medvetenheten om våra grundläggande värden, vår vision och kultur finns och förstås av alla. När kulturen omfamnas och kompassen fungerar blir det lättare att navigera. Vår verksamhet beskrivs bäst som en kulturstyrd organisation snarare än regelstyrd. Annorlunda uttryckt: Manifestationer av skolans värden, kultur och vision kan vara snabba puckar medan värden, kultur och vision i sig är trögrörliga och långsamma förändringsprocesser.