Egentligen är det rätt fantastiskt. Fantastiskt, men samtidigt häpnadsväckande och lite overkligt. Varje dag godkänner Sveriges alla föräldrar att vi skolmänniskor förfogar över deras barns tid. Deras allra värdefullaste ögonstenar, deras kanske starkaste kärlekar. Om vi för en stund på allvar reflekterar över detta faktum bör vi rimligen slås av att det är ganska speciellt det som sker. Varje dag.
Den enda förklaringen till detta märkliga beteende kan väl endast vara att det finns en tillit. En tillit till alla som arbetar i skolan. Det innebär ett oerhört ansvar. Föräldrarna har överlämnat sina barn, tonåringar, omyndiga unga individer till mer eller mindre obekanta människor. Det vill till att vi lever upp till de högt ställda förväntningarna. Att vi gör bra saker. Att vi visar barnen den största respekt. Att vi vinnlägger oss om att bygga goda relationer. Att barnen får lära sig oändligt mycket, trivas, växa och utvecklas, må bra och känna en glädje i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att människan är en känslovarelse. I alla avseenden. Vi vill gärna tro att vi är förnuftiga och rationella. Med tid, träning och en medveten hållning kan vi också bli och vara det. Alltmer rationella och förnuftiga. Det är bra. Men, det ändrar inte det faktum att vi först och främst är styrda av våra känslor. Dessa kan vi förvisso manipulera genom förnuftsbaserade handlingar. Syftet är i så fall att just få oss att må bättre. Känslomässigt.
Lärande är en emotionell resa. Undervisningssituationen i skolan är – eller kan vara – en ganska underbar företeelse. En grupp unga, ofärdiga, öppna, sårbara, hudlösa och emotionella tonåringar (vars hjärnor är färdigutvecklade i 25-årsåldern) upplåter sin tid och sin integritet till enskilda lärare under givna och huvudsakligen underförstådda former. De situationer som kan uppstå är faktiskt rätt magiska. När allt fungerar. När läraren har eleverna i sin hand, när stämningen präglas av flyt, förståelse, värme, respekt, aktivitet, energi, variation och passionerad glädje. Ja, det är magiskt – det ordet är inte för starkt.
Lika ljuvlig som den situationen är, lika plågsam är den motsatta. När magin är bortblåst och allt bara är platt. Allt blir fel. Som en dans där stegen bara inte sitter. Närheten byts ut mot en känsla av utsatthet – både elevens och lärarens. Kommunikationen brister, lugnet och tilliten sinar. Tålamodet tryter och förbyts i stress och affekt. Det är mänskligt och det händer. Oss alla. Men det är då, precis då, som vi på allvar kan vara – måste vara – våra allra bästa jag. Att kunna bryta den där olusten, den negativa spiralen. Att göra det genom att stanna upp, erkänna både för sig själv och för omgivningen, eleverna, att det här blev fel. “Men oj, det här känns ju helt tokigt, så här kan vi ju inte ha det, eller hur? Hur gör vi nu?”
Det kan aldrig finnas någon tvekan om vems huvudansvaret är när det blir just så där “tokigt”. I klassrummet finns en grupp unga, sårbara, mer eller mindre försvarslösa och en vuxen, professionell, med fem års utbildning. Att vara lärare eller ”arbeta som lärare” som många uttrycker sig idag (kanske ett omedvetet uttryck för en distans, en avsaknad av identifikation och ovilja att ta ansvar) är inte något påtvingat. Det är ett aktivt val och en ynnest. En medveten hållning vars manifesta handlingar inte kan, inte får, begås lättvindigt. Det går inte att avhända sig ansvaret för vad som sker i undervisningssituationen. Med det inte sagt att den ständigt måste vara perfekt eller friktionsfri. Tvärtom. I en utforskande, lärande och utvecklande undervisning testar läraren, med sina elever, olika saker för att nå framåt. När tilliten, den ömsesidiga, finns där, går det att komma långt. Tveklöst på ofta krokiga vägar och med åtskilliga gropar. Perfektionen, den fläckfria tillvaron är inte den eftersträvansvärda. Men den tillitsfulla, öppna och prestigeobundna är det.
Ett klimat som präglas av en ömsesidig tillit är mylla för magiska lektioner och engagerande undervisning. I en skola till vilken föräldrar med trygghet och tillförsikt överlämnar sina allra käraste ögonstenar.
Rektor Reflekterar 