Passion för lärande april 2019: Tillit, ansvar och undervisningens magi

Egentligen är det rätt fantastiskt. Fantastiskt, men samtidigt häpnadsväckande och lite overkligt. Vår skola har 850 elever, unga människor, tonåringar, barn – som varje dag går till oss. Varje dag godkänner ni, deras föräldrar – sannolikt är ni uppemot 1700 till antalet – att vi förfogar över era barns tid. Era allra värdefullaste ögonstenar, era kanske starkaste kärlekar. Om ni för en stund på allvar reflekterar över detta faktum bör ni rimligen slås av att det är ganska speciellt det som sker. Varje dag.

Den enda förklaringen till detta ert märkliga beteende kan väl endast vara att det hos er finns en tillit. En tillit till oss som skola. Att ni vågar lämna era barn till oss. Att ni tror både på dem och på oss. Att ni litar på oss och att ni har förtroende för vad vi sysslar med. Att ni är trygga med att det är vi som har ansvaret för era barn när de är i vår skola. Att tilliten finns där.

Det innebär att vi har ett oerhört ansvar. Ni har överlämnat era barn, tonåringar, omyndiga unga individer (ungefär hälften av våra elever är under 18) till mer eller mindre obekanta människor. Det vill till att vi lever upp till de högt ställda förväntningar ni har på oss. Att vi gör bra saker. Att vi visar era barn den största respekt. Att vi vinnlägger oss om att bygga goda relationer. Att era barn, våra elever, får lära sig oändligt mycket, trivas, växa och utvecklas, må bra och känna en passion för lärande.

Det är min fasta övertygelse att människan är en känslovarelse. I alla avseenden. Vi vill gärna tro att vi är förnuftiga och rationella. Med tid, träning och en medveten hållning kan vi också bli och vara det. Alltmer rationella och förnuftiga. Det är bra. Men, det ändrar inte det faktum att vi först och främst är styrda av våra känslor. Dessa kan vi förvisso manipulera genom förnuftsbaserade handlingar. Syftet är i så fall att just få oss att må bättre. Känslomässigt.

Lärande är en emotionell resa. Undervisningssituationen i skolan är – eller kan vara – en ganska underbar företeelse. En grupp unga, ofärdiga, öppna, sårbara, hudlösa och emotionella tonåringar (vars hjärnor är färdigutvecklade i 25-årsåldern) upplåter sin tid och sin integritet till enskilda lärare under givna och huvudsakligen underförstådda former. De situationer som kan uppstå är faktiskt rätt magiska. När allt fungerar. När läraren har eleverna i sin hand, när stämningen präglas av flyt, förståelse, värme, respekt, aktivitet, energi, variation och passionerad glädje. Ja, det är magiskt – det ordet är inte för starkt.

Lika ljuvlig som den situationen är, lika plågsam är den motsatta. När magin är bortblåst och allt bara är platt. Allt blir fel. Som en dans där stegen bara inte sitter. Närheten byts ut mot en känsla av utsatthet – både elevens och lärarens. Kommunikationen brister, lugnet och tilliten sinar. Tålamodet tryter och förbyts i stress och affekt. Det är mänskligt och det händer. Oss alla. Men det är då, precis då, som vi på allvar kan vara – måste vara – våra allra bästa jag. Att kunna bryta den där olusten, den negativa spiralen. Att göra det genom att stanna upp, erkänna både för sig själv och för omgivningen, eleverna, att det här blev fel. “Men oj, det här känns ju helt tokigt, så här kan vi ju inte ha det, eller hur? Hur gör vi nu?”

Det kan aldrig finnas någon tvekan om vems huvudansvaret är när det blir just så där “tokigt”. I klassrummet finns en grupp unga, sårbara, mer eller mindre försvarslösa och en vuxen, professionell, med fem års utbildning. Att vara lärare eller ”arbeta som lärare” som många uttrycker sig idag (kanske ett omedvetet uttryck för en distans, en avsaknad av identifikation och ovilja att ta ansvar) är inte något påtvingat. Det är ett aktivt val och en ynnest. En medveten hållning vars manifesta handlingar inte kan, inte får, begås lättvindigt. Det går inte att avhända sig ansvaret för vad som sker i undervisningssituationen. Med det inte sagt att den ständigt måste vara perfekt eller friktionsfri. Tvärtom. I en utforskande, lärande och utvecklande undervisning testar läraren, med sina elever, olika saker för att nå framåt. När tilliten, den ömsesidiga, finns där, går det att komma långt. Tveklöst på ofta krokiga vägar och med åtskilliga gropar. Perfektionen, den fläckfria tillvaron är inte den eftersträvansvärda. Men den tillitsfulla, öppna och prestigeobundna är det.

Ett klimat som präglas av en ömsesidig tillit är mylla för magiska lektioner och passionerad undervisning. I en skola till vilken föräldrar med trygghet och tillförsikt överlämnar sina allra käraste ögonstenar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s