Passion för lärande november 2019: Effekt framför affekt

Alla människor är känslomänniskor. Våra känslor driver oss, begränsar oss och definierar oss. Men, alla människor är också förnuftsmänniskor. Precis som med våra känslor är det vårt förnuft som driver oss, begränsar oss och definierar oss. Så, vi är alla kombinationer av vårt känsloliv och vårt förnuft. (Ordet förnuftsliv verkar vi inte använda.) Inget konstigt eller kontroversiellt i detta. Naturligtvis finns det oändligt många variationer i balansen mellan dessa storheter och vi är förstås mer eller mindre känslo- eller förnuftsmässiga i olika situationer. Det väsentliga blir därför, som så ofta, att hitta en balans som fungerar, som är effektiv. För mycket av det ena tenderar att förminska oss.

Det är alltid vanskligt att generalisera, men det torde vara rimligt att påstå att unga människor – hjärnan är färdigväxt i 25-årsåldern – oftare finns i ett stormigt känsloliv än vuxna. Det betyder inte att unga människor, tonåringar, inte kan vara fullt rationella och förnuftsstyrda. Alls inte. Men, med stor säkerhet kan vi vuxna räkna med att variationerna i den unga människans känslo- och förnuftsbarometer kan vara påtagliga och inte sällan raska. 

Vi måste alla, i skolan och utanför skolan, förhålla oss till detta. Det kan vi förstås göra på flera olika sätt, inte bara på ett. Utifrån debattklimatet – ett dialogklimat verkar sällan förekomma – så som det manifesteras runt om oss i nyhetsrapportering och i såväl asociala som sociala medier, kan vi lätt få intrycket att det är antingen si eller så. Längst åt ena sidan eller totalt på andra sidan. Nyanserna lyser med sin frånvaro. Det är svart eller vitt. Glaset är överfullt eller helt tomt. Tonläget skruvas upp och rädslan för att vara “otydlig” (alternativt öppen och inte så tvärsäker) innebär att polariseringen ökar och vi gräver ned oss i våra respektive diken så till det djup att synfältet begränsas eller försvinner helt. Det som först må ha varit var ett känslomässigt engagemang, kanske också förnuftigt, förbyts i ett affekterat positionerande. I denna paralyserande polarisering går så mycket förlorat.

Det som vi kanske främst tappar bort är alla möjligheter till förståelse och framgång. När vi inte längre lyssnar, eftersom vi är i affekt, blir vi faktiskt ganska dumma i huvudet. I affekten har vi inte längre tillgång till hela vår kloka repertoar. Reptilhjärnan tar över. Reservoarpennan ersätts av sprejburken. Vi drabbas av tunnelseende och är så upptagna av våra egna argument och fixerade ståndpunkter att vi inte längre tar in vad vår med- eller motpart säger. Det blir extremt begränsande. Högaffektivt och lågeffektivt. 

Vi kan tala om olika sorters slöseri och förluster i vårt samhälle, ekonomiska och mänskliga och allt däremellan. Vi tenderar att fästa stor uppmärksamhet vid tydligt mätbara förluster men bryr oss till synes mindre om de mellanmänskliga. Alla möjligheter till kommunikation, dialog och förståelse som går om intet för att vi strängt taget inte uppför oss som effektiva vuxna utan som affekterade och förvuxna barn – allt detta borde stämma till allvarlig eftertanke. Det är orimligt, ovärdigt och riktigt sorgligt. 

I skolans värld är det nödvändigt att vi, i vår profession, i vårt arbete med unga människor, också är förebilder. Att vi visar på vägarna framåt. Att vi tar oss fram på dessa vägar, inte på de höga hästarna, utan jordnära, prestigeobundet och lyssnande. Att vi omfamnar det pragmatiska, att vi gillar synteser och kompromisser där ingen “vinner”. Att vi ser ett mycket större värde i att vi kommer vidare än att vi får “rätt” och står still. Att vi visar i ord och handling att en persons självkänsla utgörs av komplexa och mellanmänskliga relationer. Att denna självkänsla inte växer i ett bisarrt nollsummespel där någon måste stå tillbaka, tryckas ned, för att en annan person ska växa och utvecklas. Att vi visar att när två krafter möts, den ena lekman, den andra professionell, den ena i affekt, den andra lugn, den ena icke-flexibel, den andra flexibel – ja, då är det den professionella, lugna och flexibla som hittar vägen framåt.

I korthet, att vi väljer – ja, vi har ett val – effekt framför affekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s