Om villkoren för våra livsbetingelser vore färre, mindre komplicerade så vore allt så mycket lättare. Sannolikt känner vi alla så emellanåt. En längtan till något enklare och tydligare. Där rätt är rätt och fel är fel. Det finns naturligtvis något oerhört lockande i en sådan binär tillvaro. Där svart är svart och vitt är vitt och inget däremellan.
Priset som vi nödgas betala för denna illusoriska idyll är dock att vi måste avskaffa övriga färger och definitivt alla nyanser. För att kunna sortera stort som smått på enklast möjliga sätt får vi nöja oss med svart eller vitt.
Längtan till enkelhet och tydlighet är förståelig. Mänsklig. Vi sorterar för att kunna bibehålla kontroll och i någon mån även vår mentala hälsa. Hade vi inte förmågan att generalisera skulle vi inte fungera. Hjärnan skulle konstant vara överbelastad. Men det är när generaliserandet går för snabbt och för slentrianmässigt som det lätt går fel. Om alla företeelser, skeenden och relationer ska sorteras in som antingen det ena eller det andra skapar vi oöverbryggbara motsättningar där de egentligen kanske inte finns. Eller inte alls är så stora.
Om vi för ett ögonblick tillåter oss själva att se tillvaron som icke-binär, att nyanserna är flera än två, öppnar vi för möjligheten att kunna minska avstånden och därmed, på sikt, kanske kunna nå varandra. Om vi leker med tanken att vi på skalan mellan svart och vitt kommer överens om att det finns tio steg, nyanser av grått, där ett är kolsvart och tio är kritvitt blir steget mellan fem och sex inte så svårt. I alla fall inte lika svårt som steget mellan ett och tio.
Tänk tanken att skalan är ett till hundra istället. Eller ett till tusen. Eller att skalan kanske är oändlig. Hur påverkar denna insikt oss? Förhoppningsvis blir vi mindre tvärsäkra, mer ödmjuka inför allt vi inte känner till, allt vi ännu inte behärskar eller förstår. Vara det naturvetenskapliga samband, mellanmänskliga relationer eller pedagogiska förhållningssätt. Kanske att vi tar till oss av att vi inte riktigt ser alla nyanserna på en gång. Att det som är försiktigt gråvitt för mig kanske är nästan vitt för en medmänniska och nästan helt grått för en annan. Ju mer vi lär oss om hur våra medmänniskor tänker, resonerar och ser saker, desto mer inser vi att vi har massor att lära. Att vi har oändligt mycket intressant att lära av varandra om vi nyfiket tillåter oss att vänta med sorterandet. Eller kanske inte sortera alls. Inte etikettera. Inte värdera. Inte döma. Bara lägga till ännu en nyans i vår gemensamma palett.
Rektor Reflekterar 