Passion för lärande mars 2020: Från om till med

Är vi egentligen intresserade av vad ”de” tycker?

Inte sällan handlar dessa inlägg om kommunikation. Så även detta. Eller rättare, det svåra med kommunikation. Det svåra, men inte omöjliga. Det nödvändiga och förlösande. 

Den inledande frågan är medvetet provocerande. Det är väl självklart att vi är vidsynta, fördomsfria och alldeles givet nyfikna på våra medmänniskor! Men, är det verkligen så? Ja, kanske är det så – i alla fall så länge dessa människor förblir just ”de”. Någon eller några på lite behörigt och bekvämt avstånd. En fysisk – eller mental – distans som innebär att vi just bara kan prata ”om” dem. Inte med dem. 

Behovet att prata om andra människor är djupt mänskligt och fullt förståeligt. Det skapar sammanhang och gemenskap. En gemenskap med dem vi pratar med. Om de andra. Det är kittlande och lite skojigt. Skvaller, det blir ju ofta frågan om det, piggar upp. ”Nåt kul ska man väl få ha.” Kanske det. Men det sker ju till ett pris. Det är ju på någon annans bekostnad. Så länge denna ”annan” är någon person vi inte känner utan bara känner till, en kändis, politiker eller person i maktställning, är det väl knappast så farligt. Kändisar, politiker och maktpersoner får liksom ”ta” det. Kan vi tycka. Så kan vi fortsätta att skvallra. Prata om någon snarare än med någon. 

Mer komplicerat och mindre acceptabelt blir det när vi gör samma sak med människor, medmänniskor, vi känner. Priset vi får betala för det beteendet är inte sällan en försämrad relation och därmed allvarligt försvårad kommunikation. Vad som hade kunnat handla om gemensam utveckling riskerar att gå om intet. 

Vad kan vi då göra? Alla vi som förstås är vidsynta, fördomsfria och klädsamt lagom nyfikna på våra medmänniskor. Som ser dem som ”ni” och inte som ”de”? Ett konkret sätt är att inte vara publik när samtalet (allt från snack till skvaller) börjar handla om icke närvarande människor. Istället för en passiv publik kan vi vara en perspektivgivande partner. ”Men är det så?”, ”Hur vet du det?”, “Men är det hela bilden?”, ”Har du pratat med X om det?” De smått skeptiska och perspektivvidgande frågorna är oändliga. 

Även om det förstås kan vara trist att vara den som inte direkt köper narrativet som inleds på kafferasten, mingelpartyt eller släktträffen och därmed ses som en jobbig typ, är fördelarna avsevärt större än nackdelarna. Åtminstone långsiktigt. 

Att gå från ”vi-och-de-tänk” och att prata om varandra till att istället sträva efter – ja det är svårt ibland – att tänka ”vi och ni” samt att vi talar med varandra ger oanade möjligheter. Till relationer, kommunikation – och utveckling. 

 

Passion för lärande februari 2020: Puss på proaktiviteten!

Kan man vara för förberedd?

I skolans systematiska kvalitetsarbete vilar en stor del av arbetsprocesserna på att vi lär oss av våra misstag och försöker undvika dem nästa gång. Lite förenklat uttryckt, förvisso, men inte utan giltighet. Samtidigt säger vi i vår skola, med plumpen som en central symbol för hur lärandet går till, att vi gillar misstag. Vi kallar dem gärna fördröjda succéer eller uppskjutna framgångar. Men vi vill ju inte göra om samma misstag – vi vill göra nya. Inte samma plump på samma ställe. Ny plumpar på nya områden eftersom vi försöker oss på något nytt.

I kraftfältet mellan det förebyggande arbetet och det åtgärdande finns en stark energi. En energi som det gäller att balansera för att komma åt. Å ena sidan vill vi våga och vara spontana, pröva nya saker, utforska nya områden. Å andra sidan vill vi lära oss av våra misstag, uppfriskande motgångar, upphetsande omvägar och inte upprepa dem. Om vi balanserar dessa storheter fel tappar vi energi. Vi kan bli antingen för oförsiktiga, vårdslösa eller för hämmade, för försiktiga.

Om vi tänker oss en femgradig skala där det optimala dragläget är i mitten – noll. Vi har en hälsosam, utvecklande och kvalitativ mix av spontan kreativitet och eftertänksam pragmatism. Låt oss kalla detta “idealläge” proaktivitet. Personligen gillar jag det ordet. Det innebär att vi tänker igenom möjliga saker som han hända, vi blickar framåt och vi handlar. Vi är aktiva. Som bekant kan vi lättare förhålla oss till en handling än en icke-handling. Det går att justera, rätta till något som vi gjort. Det är svårare att justera, rätta till och utveckla något som vi aldrig tagit itu med. 

Ett steg åt ena hållet på den femgradiga skalan, -1, skulle vi kunna kalla höftskottet. Vi är för lite proaktiva. Det sker snabbt, vi litar på våra instinkter och erfarenheter och ofta, men inte alltid, träffar vi skapligt. Kanske inte mitt i prick, men i alla fall på tavlan. Värre blir det, -2, när vi inte ens hunnit sikta. Då blir det ett rent vådaskott. Alla inblandade far illa. Hjärnan var aldrig påkopplad.  

Ett steg åt andra hållet, ingen positiv värdering i sig, +1, skulle vi kunna kalla kontrollbehov. Proaktiviteten har gått ett steg för långt. Spontaniteten och den kreativa kraften har förbytts i ett begränsande kontrollbehov där oförutsedda och allmänmänskliga manifestationer blir besvärande och stressande. Saker och ting, människorna, håller sig inte inom ramarna och mönstret. 

Om vådaskottet fanns i den ena änden finner vi paranoian i den andra. Här har den hälsosamma proaktiviteten gått över inte bara i ett begränsande kontrollbehov utan också i en destruktiv paranoia. Handlingsförlamning följer på omöjligheten att ha fullständig och total kontroll. All respons ses som potentiellt negativ och när man inte har närvaron att se nyanser eller perspektiv, inte förmår vara förstående inträder ett behov av försvarsställning. Allt och alla är emot en. Man blir paranoid. Misstänksamheten blir default-läget i hållningen till omgivningen. Man kan bara lita på sig själv – knappt det.

Vad kan vi då göra för att behålla lugnet, balansen och befinna oss i ett konstruktivt och hälsosamt läge av proaktivitet? Endast om miljön runt omkring oss, oavsett var vi finns i tillvaron, i organisationen, i relationen – i livet, är genuint tillåtande kan vi nå dit. Att vi faktiskt tror oss själva och varandra om gott. Att vi är i varma grupper och inte dömer, inte sorterar, inte etiketterar utan hela tiden finns i ett förundrat tillstånd av upptäckt. Vi vet inte allt, eller kanske ens så mycket, men vi vill förstå mera av varandra. Vi är öppet nyfikna och verkligen intresserade av utveckling. Vi är intresserade av att utforska och beforska oss själva, våra medmänniskor – hela vår omgivning.

Svaret på den inledande frågan är både ja och nej. Ja, om vi menar att vi ska max kontroll och alltid vara perfekta och aldrig begå misstag. Nej, om vi menar att vi kan vara förberedda på att saker inte alltid blir som vi tänkt oss. Insikten om att vi kanske lär oss mera om vi är öppna och bejakar det oväntade, det oplanerade är faktiskt oändligt utvecklande. Vi minns Pippis ord: “Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert!”