Passion för lärande mars 2020: Från om till med

Är vi egentligen intresserade av vad ”de” tycker?

Inte sällan handlar dessa inlägg om kommunikation. Så även detta. Eller rättare, det svåra med kommunikation. Det svåra, men inte omöjliga. Det nödvändiga och förlösande. 

Den inledande frågan är medvetet provocerande. Det är väl självklart att vi är vidsynta, fördomsfria och alldeles givet nyfikna på våra medmänniskor! Men, är det verkligen så? Ja, kanske är det så – i alla fall så länge dessa människor förblir just ”de”. Någon eller några på lite behörigt och bekvämt avstånd. En fysisk – eller mental – distans som innebär att vi just bara kan prata ”om” dem. Inte med dem. 

Behovet att prata om andra människor är djupt mänskligt och fullt förståeligt. Det skapar sammanhang och gemenskap. En gemenskap med dem vi pratar med. Om de andra. Det är kittlande och lite skojigt. Skvaller, det blir ju ofta frågan om det, piggar upp. ”Nåt kul ska man väl få ha.” Kanske det. Men det sker ju till ett pris. Det är ju på någon annans bekostnad. Så länge denna ”annan” är någon person vi inte känner utan bara känner till, en kändis, politiker eller person i maktställning, är det väl knappast så farligt. Kändisar, politiker och maktpersoner får liksom ”ta” det. Kan vi tycka. Så kan vi fortsätta att skvallra. Prata om någon snarare än med någon. 

Mer komplicerat och mindre acceptabelt blir det när vi gör samma sak med människor, medmänniskor, vi känner. Priset vi får betala för det beteendet är inte sällan en försämrad relation och därmed allvarligt försvårad kommunikation. Vad som hade kunnat handla om gemensam utveckling riskerar att gå om intet. 

Vad kan vi då göra? Alla vi som förstås är vidsynta, fördomsfria och klädsamt lagom nyfikna på våra medmänniskor. Som ser dem som ”ni” och inte som ”de”? Ett konkret sätt är att inte vara publik när samtalet (allt från snack till skvaller) börjar handla om icke närvarande människor. Istället för en passiv publik kan vi vara en perspektivgivande partner. ”Men är det så?”, ”Hur vet du det?”, “Men är det hela bilden?”, ”Har du pratat med X om det?” De smått skeptiska och perspektivvidgande frågorna är oändliga. 

Även om det förstås kan vara trist att vara den som inte direkt köper narrativet som inleds på kafferasten, mingelpartyt eller släktträffen och därmed ses som en jobbig typ, är fördelarna avsevärt större än nackdelarna. Åtminstone långsiktigt. 

Att gå från ”vi-och-de-tänk” och att prata om varandra till att istället sträva efter – ja det är svårt ibland – att tänka ”vi och ni” samt att vi talar med varandra ger oanade möjligheter. Till relationer, kommunikation – och utveckling. 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s