Passion för lärande maj 2020: Från binär tydlighet till icke-binär transparens

Att hemfalla till snabba och förenklade lösningar har sin uppenbara lockelse. Viljan att nå en klarhet och tydlighet är fullt förståelig. Oklarheter innebär ofta osäkerhet och oro som dränerar oss på energi. 

De senaste veckorna – numera snarare månaderna – påminner oss om, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt, hur beroende vi människor är av trygghet och förutsägbarhet. Vi vill ha en känsla av kontroll. Av sammanhang. Det visar sig emellertid att ju mer vi känner till om tillvaron, desto mer mångfasetterad och komplex framstår den. Eller annorlunda uttryckt, splittrad och ogreppbar. Ett till synes formlöst flöde av osammanhängande händelser, handlingar och konsekvenser. 

Ambitionen att få till en tydlighet, en binär tydlighet, där saker och ting är antingen eller må vara förståelig och i viss mån säkert också eftersträvansvärd. Dock är det lika rimligt att hävda att den lockelsen, den längtan leder till en osund övertro på att de enkla svaren och lösningarna faktiskt finns. Risken är stor att vi lägger ansvaret för att vi inte lyckats hitta den binära tydligheten hos oss själva eller hos människor i vår närhet.  

När vi i julas lanserade vår fjärde bok tog vi fram ett missiv med en delvis provocerande rubrik. Kultur och koriander – en bok som vill göra det lite svårare att arbeta i skolan.” Samtidigt som den ordalydelsen kan verka föga uppmuntrande bär den ändå på ett svar som faktiskt är avstressande, lugnande och till och med förebyggande. Det är inte bara okej utan rent av nödvändigt att acceptera det mesta i skolan – och i hela den mänskliga tillvaron – som något annat än enkelt. Som något annat än binärt och tydligt. Saker och ting är ytterst sällan blott antingen eller. Kanske att vi istället bör betrakta arbetet i skolan i synnerhet och livet i allmänhet som lite mera ”det beror på”. Lite mera av en icke-binär transparens där det finns en väldig massa information, möjligheter och frågor tillgängliga men färre klara och redan färdiga svar och lösningar. 

Att på allvar acceptera en sådan beskrivning av tillvaron, att uppriktigt omfamna en sådan hållning, ställer helt andra krav på oss än att se världen som enkelt uppbyggd, med hierarkier, frågor, svar och tydliga, helst få, dimensioner. 

När vi förväntas kunna navigera i en osäker, svåröverskådlig och dimmig omvärld kan vi inte längre anta att svaren kommer serverade till oss av en allvetande superkraft. Ingen sitter på alla svar – kanske för att de inte finns. Vi tvingas istället att mödosamt pröva oss fram, aktivt leta, nyfiket undersöka och medvetet handla proaktivt snarare än att slentrianmässigt reaktivt, utan reflektion, glida fram i tillvaron.

En väsentlig del som följer av den icke-binära transparensen är det individuella ansvaret. Makten och ansvaret, tyngden och möjligheten, att själv reflektera, tolka och dra slutsatser som blir vägledande för de personliga handlingarna. Det blir inte möjligt, eller åtminstone inte rimligt eller särskilt ansvarstagande, att försöka legitimera egen passivitet eller reaktivitet med att ”ingen har sagt det till mig”. Det blir att lägga ansvaret utanför oss själva – och därmed även begränsa möjligheten att påverka. Som fria samhällsmedlemmar, speciellt som ledare i verksamheter som handlar om lärande och utveckling, vilar ansvaret tydligt på oss själva att ständigt befinna oss i ett proaktivt och nyfiket undersökande tillstånd i vilket vi ser till att konfrontera oss själva med konstruktivt självkritiska och ibland även obekväma frågor. 

Att acceptera tillvaron som icke-binärt transparent må vara delvis obehagligt men ger tveklöst oändliga möjligheter till riktigt lärande och faktisk utveckling.