Passion för lärande juni 2020: Dimensioner och perspektiv

Allt vi gör i skolan handlar egentligen om en enda sak. Förståelse. Utbildningen i gymnasiet syftar till ökade och breddade kunskaper. Att förstå mer. Lärarnas – all personal i skolan – relationella arbete med eleverna är medlet för att uppnå målet att förstå varje elevs behov. Organisationens kort- och långsiktiga arbete syftar till att få fatt i, förstå, och prioritera utvecklingsbehov på individ-, grupp- och helhetsnivå. 

Förståelse, och därmed ökad kunskap, kräver referenspunkter som är gemensamma. Utan en någorlunda delad bild av alla dimensioner vad gäller värden, språk och omvärldsbild försvåras förståelsearbetet betänkligt. Men, det omöjliggörs inte. Det ställer bara större krav på pedagogiskt ledarskap att metodiskt, nyfiket och med passion kartlägga alla dimensioner. 

För varje år blir jag mer och mer övertygad om vikten av att jobba med denna metanivå. Att ständigt vrida och vända på alla aspekter av reflektion, kommunikation och förståelse. Eftersom varje situation, varje konstellation och varje möte är nytt krävs en insikt i stunden för vad som krävs. En förståelse för vad som ökar allas förståelse. 

Det är mänskligt att fastna i de egna perspektiven, åsikterna och attityderna. Hos den ännu unga människan är det ett rationellt sätt att organisera alla intryck och en ytligt fungerande modell att förstå sin omvärld. Successivt behöver dock perspektiven bli flera. Häri ligger skolans huvuduppgift. Efter genomgången utbildning ska varje elevs synfält vidgats till, helst, 360 grader. 

För att detta ska bli verklighet krävs att alla vi i skolan aktivt jobbar med att vårt synfält inte lämnar några döda vinklar. Att vi aktivt i vår organisation och i samarbete med vår omvärld vinnlägger oss om att ständigt vidga våra perspektiv. Att vi vrider och vänder på våra invanda sanningar och bekanta sätt att förstå tillvaron. Att vi ser till att våra fördomar – ja, alla har vi sådana – ymnigt kommer på skam. 

Vikten av att vi producerar flera frågor än svar. Att vi kontinuerligt jobbar med reflekterande arbete, att vi ställer oss själva de utvecklande och ibland kanske obekväma frågorna. “Hur vet jag det här?”, “Hur tror jag att jag vet det här?”,  “Hur har jag försökt att få flera perspektiv?”,  “Har jag i egentlig mening försökt att förstå den andres handlingar och tankar?” (Se gärna inlägget om reflektionsarbete: Reflektion, perspektiv och förståelse.)

Under de senaste månaderna, då kontakten med och förståelsen av våra elever främst har varit mest tvådimensionell, har vi vi verkligen fått perspektiv på hur helt avgörande viktigt det relationella arbetet IRL är. Vi ser med enorm glädje fram emot att inom kort återfå den tredje dimensionen. Dessutom blir det en fjärde dimension: ”Wow”-känslan att åter få se alla våra härliga elever! 

Passion för lärande maj 2020: Från binär tydlighet till icke-binär transparens

Att hemfalla till snabba och förenklade lösningar har sin uppenbara lockelse. Viljan att nå en klarhet och tydlighet är fullt förståelig. Oklarheter innebär ofta osäkerhet och oro som dränerar oss på energi. 

De senaste veckorna – numera snarare månaderna – påminner oss om, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt, hur beroende vi människor är av trygghet och förutsägbarhet. Vi vill ha en känsla av kontroll. Av sammanhang. Det visar sig emellertid att ju mer vi känner till om tillvaron, desto mer mångfasetterad och komplex framstår den. Eller annorlunda uttryckt, splittrad och ogreppbar. Ett till synes formlöst flöde av osammanhängande händelser, handlingar och konsekvenser. 

Ambitionen att få till en tydlighet, en binär tydlighet, där saker och ting är antingen eller må vara förståelig och i viss mån säkert också eftersträvansvärd. Dock är det lika rimligt att hävda att den lockelsen, den längtan leder till en osund övertro på att de enkla svaren och lösningarna faktiskt finns. Risken är stor att vi lägger ansvaret för att vi inte lyckats hitta den binära tydligheten hos oss själva eller hos människor i vår närhet.  

När vi i julas lanserade vår fjärde bok tog vi fram ett missiv med en delvis provocerande rubrik. Kultur och koriander – en bok som vill göra det lite svårare att arbeta i skolan.” Samtidigt som den ordalydelsen kan verka föga uppmuntrande bär den ändå på ett svar som faktiskt är avstressande, lugnande och till och med förebyggande. Det är inte bara okej utan rent av nödvändigt att acceptera det mesta i skolan – och i hela den mänskliga tillvaron – som något annat än enkelt. Som något annat än binärt och tydligt. Saker och ting är ytterst sällan blott antingen eller. Kanske att vi istället bör betrakta arbetet i skolan i synnerhet och livet i allmänhet som lite mera ”det beror på”. Lite mera av en icke-binär transparens där det finns en väldig massa information, möjligheter och frågor tillgängliga men färre klara och redan färdiga svar och lösningar. 

Att på allvar acceptera en sådan beskrivning av tillvaron, att uppriktigt omfamna en sådan hållning, ställer helt andra krav på oss än att se världen som enkelt uppbyggd, med hierarkier, frågor, svar och tydliga, helst få, dimensioner. 

När vi förväntas kunna navigera i en osäker, svåröverskådlig och dimmig omvärld kan vi inte längre anta att svaren kommer serverade till oss av en allvetande superkraft. Ingen sitter på alla svar – kanske för att de inte finns. Vi tvingas istället att mödosamt pröva oss fram, aktivt leta, nyfiket undersöka och medvetet handla proaktivt snarare än att slentrianmässigt reaktivt, utan reflektion, glida fram i tillvaron.

En väsentlig del som följer av den icke-binära transparensen är det individuella ansvaret. Makten och ansvaret, tyngden och möjligheten, att själv reflektera, tolka och dra slutsatser som blir vägledande för de personliga handlingarna. Det blir inte möjligt, eller åtminstone inte rimligt eller särskilt ansvarstagande, att försöka legitimera egen passivitet eller reaktivitet med att ”ingen har sagt det till mig”. Det blir att lägga ansvaret utanför oss själva – och därmed även begränsa möjligheten att påverka. Som fria samhällsmedlemmar, speciellt som ledare i verksamheter som handlar om lärande och utveckling, vilar ansvaret tydligt på oss själva att ständigt befinna oss i ett proaktivt och nyfiket undersökande tillstånd i vilket vi ser till att konfrontera oss själva med konstruktivt självkritiska och ibland även obekväma frågor. 

Att acceptera tillvaron som icke-binärt transparent må vara delvis obehagligt men ger tveklöst oändliga möjligheter till riktigt lärande och faktisk utveckling.