Passion för lärande september 2020: Språk som väg eller vägg

Språket är av avgörande betydelse. Måhända ett axiom – en ovedersäglig sanning – men icke desto mindre värt att understryka. 

Språket kan öppna – men också stänga. Språket kan möjliggöra – men också försvåra. Språket kan skärpa tanken – men också fördunkla den. Språket kan bli en väg eller en vägg.

Våra medvetna val i vår kommunikation har också betydelse. Istället för att låta ordet axiom stå okommenterat ovan, sköt jag in en liten förklaring. Ett medvetet val. Förhoppningsvis, å ena sidan, ett inkluderande val. Istället för att låta ett hyfsat ovanligt ord stå okommenterat kunde förhoppningsvis flera läsare hänga med, känna sig inbjudna snarare än exkluderade. Å andra sidan kan några av er känt sig klappade på huvudet, lite von oben, och kanske snarare nu känner irritation över graden av förmäten frihet skribenten tar sig i och med att denne antar att ett så grundläggande ord överhuvudtaget tarvar en förklaring. Att försöka träffa/göra medvetna val är inte synonymt med att träffa rätt i kommunikationen. I den lilla utvikning, som vi ännu finns kvar i, har ytterligare potentiella hinder för förståelse dykt upp. Även om ordet axiom nu nog får anses förklarat, förekom det andra ord som kan exkludera. Ovedersäglig, tarva, förmäten, von oben och kanske även ordet exkludera i sig. Språket är av avgörande betydelse – väg eller vägg.

Den muntliga interaktionen, kommunikationen, är generellt att föredra. I skriftlig form blir kommunikation ofta föremål för missförstånd. I egentlig mening blir det ju främst en fråga om informationspilar som kastas fram och tillbaka i mejl, mess eller chatt. Nyanserna uteblir inte sällan. Möjligheten att i tid plocka upp trådar som kan hamna tokigt, leda till missuppfattningar, är liten. Några av ovanstående utmaningar hanteras smidigare då kommunikatören även är en aktiv lyssnare som hela tiden läser av hur språket, de uttryck som används, tas emot. Om pedagogiken och medvetenheten finns på plats vill säga. Den som önskar kommunicera framgångsrikt vinnlägger sig om att ha kontakt bortom blott de verbala manifestationerna, språket. Ögonkontakt, tonfall, gester, pauser, mimik – listan på det icke-verbala språket kan göras lång – är alla exempel på hur vi kan försöka säkerställa att det vi säger når fram. Den som lyssnar har förstås ett mått av ansvar att signalera både när kommunikationen fungerar och när den inte gör det. En bekräftande huvudrörelse säger en sak medan en begynnande rynka i pannan signalerar något annat.

Jag ska villigt erkänna att jag förmodligen är lite milt besatt av skillnaden mellan hur pedagogisk, reflekterande och medveten kommunikation fungerar, jämfört med motsatsen. I vardagen kan vi nog alla känna igen oss i situationer när pedagogiken lyser med sin frånvaro. (Som så ofta är det först när vi saknar något som vi påminns om vikten av just den företeelsen.) På banken, hos läkaren eller varför inte på bilverkstaden. Alla professioner har sin speciella terminologi och nomenklaturer – systematik av ord och namn. Inget konstigt med det. Det som dock blir problematiskt, om effektiv kommunikation är ett mål vill säga, är när vi som kunder, patienter eller medborgare förutsätts ha samma kännedom om ämnen och specifika begrepp som lekmannen i fråga. Handen på hjärtat, hur ofta har vi inte alla hamnat i lägen där vi mer eller mindre låtsas förstå vad vår motpart pratar om? Främst för att inte framstå som korkade. Egentligen ska det ju vara precis tvärtom – den som utifrån sin profession använder snäva och specifika ord borde rent intuitivt förstå att “gemene man” inte kan förväntas behärska alla dessa ord. I det professionella bör det vara naturligt att se till att språket fungerar som en väg till förståelse snarare än en vägg som omöjliggör den.

Detta beror nog sällan på en medveten exkluderande strategi från lekmannen. Snarare är det just uttryck för en icke-reflekterad hållning. Den erfarne och kompetente bankpersonen kanske inte ens kan föreställa sig att kunden faktiskt inte förstår allt. Låt oss välja denna, mera välvilliga tolkning, att det handlar om en aningslöshet. Alternativet, att det exkluderande språkbruket är en medveten handling, lämnar vi därhän då det i så fall skulle handla om något mycket mera obehagligt. Men, det är faktiskt rimligt att påstå att denna aningslöshet, denna oreflekterade hållning, antyder en brist på respekt. En brist på intresse för den andre. En avsaknad av ödmjukhet. Ett slags mer eller mindre omedveten självupptagenhet. Säkerligen inte en faktisk illvilja, men resultatet riskerar att bli detsamma. Att förståelsen och inkluderingen uteblir. Alla har vi ett ansvar att se till att språket blir en väg snarare än en vägg.

(Allt ovan beskrivet förutsätter att försöket till ömsesidig kommunikation sker mellan två parter som har samma modersmål. Betänk för ett ögonblick att så inte är fallet. Att förklara betydelseskillnaden mellan orden väg och vägg är inte särskilt komplicerat. Att förklara skillnaden i uttal mellan orden är det desto mer.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s