Passion för lärande oktober 2020: Från déjà vu till jamais vu

Fenomenet déjà vu – redan sett – brukar beskrivas som en ogrundad känsla av att vi känner igen något, trots att upplevelsen i de flesta fall är ny. I icke-medicinskt avseende är det en företeelse som de flesta av oss nog har upplevt. Mindre vanligt är förmodligen det motsatta fenomenet, jamais vu (aldrig sett) då upplevelsen av att något är nytt är felaktig då vi de facto har upplevt situationen i fråga tidigare.

Nå, varför är då detta intressant? Förutom att vår hjärna och våra minnen oftare än vi kanske vill tro spelar oss spratt säger fenomenet något om vår hållning till vår vardag. Att den kanske innehåller väl många bekanta företeelser. Om vi uppriktigt frågar oss när vi senast såg något för första gången blir svaret förmodligen aningen nedslående. Det sker kanske inte så ofta i vår vardag, men förhoppningsvis då och då under vår fritid. Men hur kan vi få känslan av att faktiskt se något för första gången lite oftare i vår vardag? Hur kan vi se till att vi får fler och fler kickar, aha-upplevelser, nyfikna påfyllningar av allt det förunderliga som sker runtomkring oss?  

Det är rimligt att påstå att synen, seendet, är det starkaste och mest centrala av våra sinnen. I jämn konkurrens med hörseln. Synen är till och med ofta så självklar att vi knappt betraktar den som ett sinne. Kanske är det just detta faktum som gör att vi mera sällan ser något nytt i vår vardag. Kanske är det därför nödvändigt med någon form av medvetna strategier. Kanske behöver vi anstränga oss att se mera medvetet, med mer närvaro.

När vi talat med en medmänniska och därmed sannolikt – förhoppningsvis – sett henne eller honom i ögonen, med hur stor säkerhet skulle vi efteråt kunna säga vilken färg personens ögon har? Kanske inte alltid med full säkerhet, eller hur? Men, sannolikt blir vi hädanefter, från och med nu, lite mera uppmärksamma på ögonfärgen hos våra medmänniskor. Varför inte börja där? Att bli mer närvarande i vårt seende genom att noggrannare betrakta ögonen, linsen för den okulära varseblivningen, eller som poeter uttrycker det, själens spegel. 

Men, invänder skeptikern inom oss, belastar vi inte bara vårt arbetsminne genom att koncentrera oss på sådana ytligheter? Så kan det kanske vara. Men lika sannolikt är det att denna lilla medvetna handling även skärper vår närvaro för andra, väsentligare saker i samspelet med vår omgivning. Att vi ser mera medvetet gör att vi även lyssnar mera medvetet. Fokuserar vi mera på att lyssna än att tala är det nog ofta av godo. Tillämpar vi fler medvetna strategier att vara närvarande, lyssnande och seende i stunden sker något positivt i kontakten med våra medmänniskor.     

Oavsett vad vi gör i vår vardag, i vårt arbete, i våra familjer och umgängen är det tänkbart, kanske sannolikt, att en ökad visuell medvetenhet förbättrar möjligheten till fördjupad förståelse, mera meningsfulla relationer och, ja, måhända pretentiöst, ökad livskvalitet. Att oftare få känslan att vi ser något eller någon som för första gången ger en förhöjd livsupplevelse. Från déjà vu till jamais vu.