RR #42: Fjäril vingad och vågad i pandemitider

Fjärilseffekten, eller som den också kallas, måsvingeeffekten, brukar beskrivas som att en liten och till synes obetydlig handling får oanade konsekvenser i den bortre änden av händelsekedjan. Fenomenet kopplas ofta till meteorologiska sammanhang. I teorin kan en knappt märkbar företeelse, en fjärils vingslag, påverka luftströmmar i en oförutsedd riktning som på andra sidan jordklotet resulterar i en katastrofal storm. I fullständigt kaos. Oftast förknippas fjärilseffekten således till negativa händelser.

Om vi ändå tillåter oss att vila i det uppenbart poetiska och fragila med en fjärils vingslag kan vi göra andra associationer och kopplingar. Det senaste året har vi alla påmints om lyxen med direktkommunikation. Att samtala med en annan människa. Inte via en skärm, inte via enbart rösten eller bokstäverna utan i den faktiska och fysiska närheten. Med tillgång till alla våra sinnen. Det händer oss alla i någon omfattning även idag. Kanske att vi i dessa IRL-stunder påminns om det förunderliga i den mänskliga tillvaron. Kommunikationens komplexitet. Förståelsens flyktiga flöden. De svårfångade och subtila nyanserna, fjärilsvingslagen, som bara går att uppmärksamma med en gemensam insats av flera av våra sinnen.

Allt detta överflöd av kommunikationslyx har under lång tid varit ett minne blott. Skärmtillvaron har beskurit den spontana effektiviteten. Ingivelserna i stunden uteblivit. Kommunikationen har blivit skärvor av informationsutbyte, tyckande och diskussionsdebatt. Det öppenhjärtiga och utvecklande reflektionsarbetet har fått ge vika när nyanserna suddas ut och bilderna fryses. 

Våra reptilhjärnor tar över. Affektnivån stryper flödet till det rationella tänkandet. Rädslan och oron förlamar. Perspektiven minskar. Vi blir dummare. Vår varseblivning blir fläckvis och subtila ansiktsuttryck blir näst intill omöjliga att registrera. Det kreativa fönstret av spontana nya kopplingar mellan tankar och idéer blåser igen när lyssnandet bara kan ske när koncentrationen är extremt medveten. Glappen och kommunikationskrockarna blir legio. De tappra försöken till effektiva möten rinner ut i sanden och resulterar ofta i något tämligen ineffektivt. Det lärande ledarskapet ersätts av megafonchefandet. Synkroniseringen i samtalen saknas. Tillvaron liknar alltmer en dubbad film. Närvaron i stunden domnar. Glädjen fryser. Kraften sinar. Orken tar slut. Flödena i samspelet koagulerar. Den positiva fjärilseffekten vi är vana vid i vårt närvarande samspel uteblir.

Småpratet försvinner. Kittet torkar bort. Glasrutorna skaver och skallrar. Mellanrummet och luften mellan bokstäverna minskar. Poesin och skönheten i tillvaron fryser till is. Våra batterier laddar ur och återladdningen går långsamt. Full kapacitet blir på sin höjd halvdan. 

Riktigt så här illa behöver det förstås inte vara. Men jag vill tro att vi är många som känner igen oss i beskrivningen. Låt oss dock ha förtröstan! Kris leder till utveckling! Så även denna vidriga pandemi. Tillsammans får vi anstränga oss betydligt mera i kommunikationen med varandra. I avsaknad av flera sinnen får vi se till att göra det mesta av de få som fungerar i den tvådimensionella kommunikationstillvaron. Utveckla flera rutiner och ritualer. Schemalägga småpratet. Se till att träffarna blir av, även om det kostar mer energi och planering än vad vi skulle önska. En platt kontakt är bättre än ingen. Ett osynkat samtal är bättre än tystnad. Suddiga småskratt trumfar stela miner.

I det nya kommunikationslandskapet kan vi inte som normalt lita på att värmen och glädjen kommer automatiskt i samspelet. Att vår energidepå fylls på som vi är vana vid. Men tillsammans har vi makten, kraften och möjligheten att våga vifta på våra små vingar. Men, det måste ske mera medvetet. Mera uttalat. Med större emfas. Det kommer inte att ske av sig själv.

Annons

RR #41: Utbildning, undervisning och utveckling

Skolans organisation har ett allt annat överskuggande syfte: undervisning. Allt som görs eller inte görs i skolans organisation påverkar undervisningen. Undervisningen är verktyget för att uppnå målen i läroplanen. Alla insatser som görs i skolan, alla resurser som sätts in, allt som planeras måste följas av den övergripande frågan: Hur gagnar detta undervisningen? Relevanta följdfrågor har utveckling, kvalitetsförbättring och effektivisering av undervisningen i fokus. Allt detta är i sig ingenting konstigt och förmodligen föga kontroversiellt. Det finns dock en viktig poäng i att vi i skolans värld oftare ställer oss dessa frågor. Det finns nämligen en risk att de tusen välviljornas tyranni, som skolan dagligen utsätts för, lägger hinder för huvudsyftet som ju förstås är god undervisning. Kanske är det så självklart att även vi, som är mitt i skogen, inte alltid ser den för alla träd.

Först kan det vara bra att få ett grepp om vad undervisning är. Det är faktiskt inte helt givet. I synnerhet nu, i tider av kortare eller längre distansverksamhet, finns det en risk att vi blandar ihop utbildning och undervisning. Pedagogikprofessorn Tomas Kroksmark ger några enkla och tydliga definitioner av vad undervisning är. Förutom det fundamentalt självklara, att undervisning är utbildning som är lärarledd, måste fyra andra saker finnas med:

1. Intention. Undervisningen ska ha en avsikt. Det skall finnas kunskaps- och/eller värdemål som är kända för alla inblandade och som går att stämma av emot.
2. Interaktivitet. Variationen är central. Det som ska läras måste bearbetas i ett växelspel på minst två sätt. En blandning av de fyra grundläggande läraktiviteterna läsa, lyssna, tala och skriva är nödvändig.
3. Intersubjektivitet. Kommunikation mellan minst två personer måste förekomma. Återkoppling skriftligen och/eller muntligen.
4. Lärande sker. Någon form av ny kunskap och/eller färdighet inhämtas.

Så, om inte dessa fyra saker finns med är det faktiskt inte fråga om egentlig undervisning. Det går således att hävda att en strikt förmedlande föreläsning inte är att betrakta som (god) undervisning.

Om vi nu känner oss lite tryggare med vad undervisning faktiskt är kan det också vara på sin plats att fundera över vad som har störst effekt på elevernas lärande och studieresultat. Skolforskaren John Hattie tar fasta på sex framgångsfaktorer:

1. Elevernas kännedom om uppsatta mål
2. Resultatåterkoppling till eleven
3. Lärarens pedagogiska förmåga
4. Studiero i klassrummet
5. Stöd och uppmuntran från hemmet
6. Analysera undervisningen med kollegor

Dessa sex framgångsfaktorer är naturligtvis helt centrala och samspelar med varandra. Den sjätte och sista handlingen är förmodligen den som har störst potential att ge stora kvalitetslyft i skolan. Samtidigt går det att hävda att den ofta är den mest eftersatta. Här finns således massor att göra! Det är både pirrigt, roligt och extremt utvecklande.

I lärarens yrke finns ett mycket stort mått av kreativ frihet. Ibland kan ju en del debatt ge sken av att yrket alltmer begränsats till en administrativ trist tillvaro av ändlös dokumentation. Det är inte sant! Kärnan i lärarens vardag är det magiska skapandet. De svindlande möjligheterna. Kraften, energin och idéerna. Dynamiken, ansvaret och makten. Glädjen att förbereda en lektion. Att få börja från noll. Vilken potential! Att planera och organisera en lektion med ett kanske bekant innehåll och samtidigt se den ur ett nytt perspektiv. I ett nytt ljus. ”Jag har 160 minuter med dessa 27 individer. Hur kan jag organisera, leda och stimulera till ett verkligt lärande?”

Att ta fasta på Hatties “Analysera undervisningen med kollegor” kan innebära så mycket. En sak är att auskultera hos varandra, alltså att besöka varandras lektioner. Att observera någon eller flera aspekter av det oerhört komplexa som en lektion innebär. En annan är att planera lektioner tillsammans. I det analytiska arbetet ligger att både ge återkoppling efteråt och att förutse i förväg. Det senare, att vara proaktiv, har utformningen av lektionen i fokus. Det är i planeringen, organiserandet, designen av lektionen som allt pedagogiskt kunnande kommer till uttryck. Alla aspekter som ska beaktas. De är åtskilliga.    

Det är i detta arbete, i grovarbetet såväl som i finjusteringen av lektionens alla delar, som det finns en oerhörd potential till utveckling. Lärarens arbete är i mångt och mycket ett ensamarbete. Det är en del av yrkets attraktivitet – autonomin. Det är också ofta det som sliter och tär – ensamheten och utsattheten. De delar som inte behöver vara ensamma, utan som med fördel kan delas, stötas och blötas tillsammans, bör också, i större utsträckning än idag, göras tillsammans. Häri ligger en kraftfull möjlighet till professionell utveckling. 

Låt oss fokusera på det ständigt stimulerande i läraryrket. Den extrema dynamiken. Det emotionella och intellektuella spektrumet. Vidden av olika perspektiv och skalor: säker/osäker, styrning/frihet, kontroll/icke-kontroll, helhet/detaljer, värme/kyla, snabbt/långsamt, hudlös/hårdhudad. Mängden av aspekter går nästan inte att överblicka.