Passion för lärande april 2021: En hyllning till vår urkraft

För nästan två år sedan handlade en text här om vår skolas tjugoårsjubileum. Nu ska vi ägna en stund åt skolans själva fundament. Förutsättningen och garanten för hela vår existens. Låter det storvulet och överdrivet? Tro mig, det är det inte. 

Först, dock, en liten reflektion kring vad som verkar vara ett återkommande mänskligt såväl som ett samhälleligt fenomen och därtill inte bara begränsat till skolan. Längtan efter en objektiv, anonym och oantastlig auktoritet. Ett slags allvetande och otvetydig trygghetsgestalt som alltid kan ska ställa allt till rätta. Vari består denna vår längtan efter den evige föräldern? Även innan pandemin slog till för att genomsyra precis allt i vår gemenskap fanns en märklig dröm om en starkare instans, kanske en anonym och allt större stat, som skulle få ordning på allt som inte riktigt fungerade som det borde. En önskan om något annat. En diffus uppfattning om ett allvetande, ofelbart och kollektivt maktcentrum. Vilken är lockelsen här? Är det en känsla av kontroll? Av till likvärdighet förklädd likformighet? Bekvämlighet? Är det att rädslan för det okända och okontrollerade leder oss till slutsatsen att det är bättre att nöja sig med något tryggt, grått, outvecklat och mätbart likadant och mediokert snarare än dynamiskt, varierat, färgrikt, nydanande och banbrytande? Handlar det om en rädsla för det oförutsägbara? Är det Jante som spökar? Att människor inte gör och väljer som de borde? Varför präglas så mycket av debatten, något samtal är det ju inte, kring skolan om bristande tilltro till inventionens kraft? Är vi inte intresserade av att utforska det vi håller på med?

Vi människor är nog, i gemen, mer konservativa än vad vi vill tillstå. Förändring är nog bra, bara den inte påverkar mig. Skolan, kanske i synnerhet, ska vara sig lik så att vi känner igen den. På alla sätt. Den talar till något basalt inom oss. I en föränderlig och kanske otrygg värld vill vi att skolan ska vara en konservativ konstant. Nog är det en praktfull paradox att den samhällsinrättning som främst av alla borde vara en fyr av konstant utveckling i många fall är själva motsatsen. Bilden av tidsresenären gör sig påmind. En person som förflyttar sig från ett Sverige i mitten av 1800-talet till vår tid, nästan 200 år senare, skulle tveklöst ha relativt lätt att känna fotfäste i tillvaron i ett klassrum jämfört med nästan vilken annan samhällsinrättning som helst. I klassrummet är det mesta sig likt. En grupp unga människor som på given signal av en äldre person gör som de blir tillsagda. I bästa fall uppstår något lärande. Hur kommer det sig att “skolan” i mångt och mycket stått så still? Missförstå mig rätt, jag älskar skolan på många sätt, men inte tar vi ut svängarna så värst mycket?

I vår skolas vision är livlinan om individen central. Den lyder [Vi vill vara] En plats där respekten och fascinationen för individen styr vårt arbete. Och nu får ni ursäkta. Nu kommer fundamentet och det där storvulna. Det kan inte hjälpas. Om det inte hade varit för en mans mod, passion och idérikedom, ett par år in på 2000-talet, hade vår skola inte funnits kvar. En enastående entreprenör, en innovatör, en urkraft som med envishet och idoghet tar tag i – det är ju vad ordet entreprenör betyder – saker och gör något. En individ som handlar, inte sällan i motvind mot ett tröttande anonymt kluster av regler, myndigheter och kolportörer av våta filtar. Men, inte att vår titan gav upp för det. Inte för ett ögonblick. Inte en chans.

Men denna beskrivning kan också stämma utmärkt på en dåre. Som bara kör på. Icke så vår urkraft. Från dag ett vinnlade han sig om att lyssna, lära och nyfiket vilja förstå de olika professionerna i vår skola. Respektfullt förstående men alltid tydligt frågande “varför då?” om till synes hävdvunna och inte sällan begränsande sanningar. Istället för att passivt låta allt gå på som vanligt ingjöt han alltid ett påtagligt mod i oss alla att göra och vara aktiva aktörer snarare än passiva åskådare. Vi kan alltid förhålla oss till en handling, men mera sällan till en icke-handling. Vi lär oss av de utvecklande misstagen – de uppfriskande omvägarna. Vår urkraft säger inte sällan att han hellre ber om förlåtelse efteråt än att han ber om tillåtelse först.

Att vara fundamentet i en skola som vår saknar inte utmaningar. Vår urkraft omfamnar dem alla och får energi av dem. “Det här får vi ordna”. Låt mig ta ett litet exempel – de är legio – som också utmärkt fungerar som en bild för hela vår organisations sätt att hantera hinder. Vi ger oss inte så lätt. Nåväl, när vi för några år sedan gjorde om matsalen och hela köket stötte vår urkraft på ett verkligt hinder. Av betong. Av myndighetsbetong av den stadigaste sorten. I ena ändan av vår matsal ligger ett 50 år gammalt skyddsrum, med plats för 60 personer. (Oklart vilka 60 av organisationens närmare tusen individer som skulle beredas möjligheten att överleva anfallet av den lede fi.) Detta skyddsrum fick på intet sätt justeras med exempelvis en ny dörr, eller öppning för disken att gå igenom. Det var tvärnej. Det var kallast möjliga betonghand från Fortifikationsverket. Gav vår urkraft upp? Icke. Det visade sig att den lilla inspektionslucka, som förvisso var femtio år gammal och belägen på fastighetens fasad mot vägen snarare än in mot matsalen, fick öppnas. Själva utrymmet måste kunna återställas till skyddsrum inom 48 timmar. Så fick det bli. Istället för att leda disken från matsalen den kortaste vägen genom skyddsrummets vägg mot matsalen fick en intrikat konstruktion tas fram som innebar att diskbandet leddes först utanför fastigheten och sedan tillbaka in i skyddsrummet via den gamla inspektionsluckan. En minimal tillbyggnad gjordes, naturligtvis efter inhämtat bygglov, och därefter kunde det nya diskrummet tas i bruk. Det rationella, enda rimliga och fullt förståeliga hade varit att ge upp vid något av de otaliga hinder som diverse välvilliga myndigheter bidrog med under denna process. Icke så vår urkraft. Som bekant är vägen mot målet mycket sällan rak.

Snarare än att tråna efter en förment “quick-fix” i form av en anonym och kollektiv maktmassa långt borta, låt oss här och nu omfamna och uppmuntra alla våra strålande individers inneboende potential. Bejaka de djupt mänskliga drivkrafterna som finns hos oss alla. Livet är för kort för att vara fläckfritt. Om den raka vägen inte är möjlig och betongen verkar svårforcerad, njut av resan genom kurvorna och inspektionsluckorna!

Annorlunda uttryckt: Å hela vår fina skolas vägnar, nuvarande såväl som tidigare och kommande elever, föräldrar och medarbetare: Grattis på födelsedagen, Pålle – allas vår urkraft och Jante-vaccin!

(Inlägget publiceras i anslutning till korrekt dag.)