Få saker är så mödosamma som att skriva. Alldeles oavsett hur van eller ovan den som skriver är. Att försöka få ned på papper, eller i digitalt avtryck, tankar som i huvudet känns klara och tydliga. Övergången från den abstrakta tanken till den konkreta texten är ofta frustrerande. Varför blir inte de nedtecknade orden lika betydelsemättade och välformulerade som de verkade i min tanke? Mycket av skrivandets konst handlar om att minska diskrepansen mellan de ännu formlösa idéerna och de faktiska formerna, meningarna som de gestaltar sig på raderna i texten som sakta växer fram.
Hur blir vi då bättre skribenter? En fråga som sysselsatt många utbildare, författare och journalister. Ett möjligt svar på denna fråga kan tillämpas på många av de utmaningar “skolan” har idag kring minskade kunskaper. Det kommer inte som en överraskning för någon att svenska ungdomar – i alla åldrar – läser väsentligt mindre än förut. I alla fall i konventionell mening. Att alla läser något varje dag är nog oomtvistligt. Frågan är dock hur mycket vi läser längre texter bortom sociala medier och sms. Svaret är tyvärr nedslående. Vi läser längre tidningstexter, sakprosa och skönlitteratur i väsentligt mindre omfattning nu än för 30, 20 eller bara tio år sedan.
Så till det möjliga svaret på den dubbla frågan, hur kan vi bli bättre skribenter och hur kan vi öka våra kunskaper? Jag svarar gärna på samma sätt som jag svarar elever som vill kunna skriva bättre: Läs bättre. För att kunna skriva bättre, liksom för att kunna lära oss mer, måste vi läsa bättre. Och mer. Att enbart träna på att skriva utan att det paras med en ännu större dos påfyllning i form av läsning förslår inte. Dessvärre hemfaller vi ofta till snabba lösningar. Om vi inte är bra på en sak tror vi ofta att vi enbart måste göra mer av just den saken. Överfört till ett skolsammanhang där fokus på kunskaper minskat de senaste 25 åren och främst bestått i att tillämpa dem direkt, blir det mera en fråga om att formulera åsikter, gärna “diskutera”, utan att veta så mycket och att skriva längre och utredande texter utan att ha några vidare verktyg eller metoder att göra så. Med andra ord, vi måste fylla på med något innan vi kan uttrycka något som är mer än allmänt tyckande.
I Etnologen Göran Nygrens färska avhandling Jag vill ha bra betyg. En etnologisk studie om höga skolresultat och högstadieelevers praktiker framkommer åtskilligt av intresse. (Länk till kort intervju i P1) En uppseendeväckande slutsats är att skolan i stor utsträckning brister i kärnuppdraget. Det sker för lite kunskapsinhämtning och lärande i skolan. Skolan lär inte eleverna studiestrategier, hur man samlar fakta, hur man planerar sin tid – hur man lär sig saker. Det är häpnadsväckande allvarligt. Nygren konstaterar också, vilket möjligen kan förvåna något, att eleverna förstår vikten av ansträngning, men att avsaknaden av metoder leder till stress och ångest.
Bilden som växer fram är att skolan inte verkar förse eleverna med de nödvändiga verktygen. Att de lämnas därhän. Med abstrakta och svårbegripliga uppgifter. Att mycket av kunskapsinhämtningen, och även redovisningen av kunskaper för den delen, får ske utanför skolan och att det istället ofta blir i hemmen som lärandet sker. Nygren menar vidare att det är mycket vanligt att föräldrar rent konkret är med och skriver mindre och även större delar av elevernas hemarbeten!
Allt detta är naturligtvis mycket allvarligt och ger oss alla viktiga tankeställare. På samma sätt som det inte finns några snabbfixar för att bli bättre på att skriva finns det inte heller några för att enkelt lära sig saker, få nya kunskaper. Det som är positivt är att vi i skolan har alla möjligheter att komma till rätta med detta. Metodiskt, strukturerat och långsiktigt. Med exempel och modeller, steg för steg och med mycket övning under lektionerna. Att springa blir mycket lättare när vi kan konsten att hålla balansen. Att skriva egna texter går som en dans (nåja) när lässtrategierna är på plats. Att lära sig saker, på riktigt, blir lustfyllt och mera ångestfritt när vi vet hur vi ska gå tillväga, och, när skolan är en plats för pedagogik och lärande.
Rektor Reflekterar 