Ordet förebygga förekommer flitigt i alla möjliga sammanhang. Politiker och myndighetspersoner använder ordet med en självklarhet som antyder att innebörden är allom bekant och självklart förstås av alla, inte minst av dem själva. Dessvärre bär inte handlingarna syn för sägen särskilt ofta.
Svenska akademiens ordlista (SAOL) definierar ordet som “planera för att motverka något negativt”. Ordboken (SAOB) lägger till “vidta åtgärder i förväg för att förhindra viss skadlig utveckling”. Nyckelorden i förklaringarna är i de aktiva verben “planera” och “förhindra”. Att förebygga innebär att vi eftersträvar att vara alerta, att vi agerar aktivt snarare än passivt. Vi förhåller oss proaktivt snarare än reaktivt till något som vi anar eller misstänker kan hända. Vi tänker efter före helt enkelt. Vi ser till att vrida och vända på åtskilliga aspekter. Vi avfärdar inte olika vinklar som osannolika utan vi beaktar, om inte allt, så åtminstone åtskilliga möjligheter. Vi identifierar risker där det på ytan inte verkar finnas några. Vi tänker “om” i så många led som vår inlevelseförmåga tillåter.
Det är högst mänskligt att vi gärna utgår från oss själva som något slags rimlig norm. Det ställer dock till det eftersom vi behöver komma utanför oss själva och se på situationer och utmaningar med olika glasögon. Vi måste planera för heterogenitet. Vi är alla olika och olika saker kan stressa och lugna olika människor. Vi behöver ständigt fråga oss själva hur just detta, som känns glasklart för oss, kan uppfattas av andra. Att kunna anta olika perspektiv för att förutse olika situationer är grundläggande i det förebyggande arbetet.
I att förebygga framgångsrikt ligger också att inte tro så mycket. Bättre är att faktiskt ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Vi frågar dem det berör. Användare, invånare, medarbetare och elever. Vi försöker förutse och vi följer sedan upp för att se vad vi kan lära oss till nästa gång.
Allt går inte att förebygga. Så är det. Även om vi tycker att vi tänkt på det mesta kommer det alltid att dyka upp något som vi inte förutsett, något vi faktiskt inte kunde – eller förmådde – ana. I synnerhet när vi har med människor att göra. Vi människor är ju ganska ofta underbart oförutsägbara. Vi kommer alltså oundvikligen också att hamna i det åtgärdande, när det som inte kunde förhindras faktiskt sker. Då, i det ibland direkta och hastiga blir ofta fokus på görandet, att det som behöver lösas fixas till så snabbt som möjligt. Det väsentliga efter den akuta och operativa fasen blir att följa upp, analysera det inträffade för att sedan kunna lyfta lärdomarna till den förebyggande nivån inför nästa gång, nästa snarlika situation. Vi lär oss av våra misstag. Det är dock onödigt att göra om gamla misstag.
Vi människor är inte så bra på att tänka långt framåt. Framtiden bortom de närmaste tolv månaderna är för abstrakt för de flesta av oss. Därför blir det helt nödvändigt att ha som rutin att anteckna, att dokumentera saker som vi vet, eller anar, kan bli nyttiga lärdomar inför nästa gång. Denna nästa gång kan ligga långt fram i tiden och då duger det inte att förlita sig på att “det där minns vi säkert då när det är dags nästa gång”. Att konsekvent följa upp, dokumentera, analysera, förbättra och pröva igen är kärnan i ett förebyggande kvalitetsarbete.
Och att tänka efter före.
Rektor Reflekterar 