Passion för lärande februari 2022: Hellre otillräcklig än självtillräcklig

I samtal med lärare och andra som jobbar i vår skola kommer vi inte så sällan in på känslan av otillräcklighet. Med åren har jag insett att den känslan, i lagom dos, faktiskt är nödvändig för att vara en bra skolmänniska. Det kan låta drastiskt men alternativet, att ständigt känna att man är tillräcklig, är rent destruktiv.  

I relationen med människor blir ett tecken på att den är välfungerande ofta att (de unga) människorna vågar öppna sig. De törs blotta inte bara okunskap utan även en emotionell sårbarhet. I en svalare relation med en aldrig så kompetent lärare kanske klimatet är annorlunda och de unga människorna är i större utsträckning “på sin vakt” och sänker inte på samma sätt garden. Här finns inte något enkelt rätt eller fel. 

Å ena sidan kan det vara näst intill skadligt om en relationen som präglas av öppenhet blir för nära och gränslös och där fokus på lärandet kommer i skymundan. Läraren, skolmänniskan, får kännedom om saker som inte bara är personliga utan även privata och då är det inte förvånande att känslan av otillräcklighet infinner sig. Parallellen till hur det fungerar med kunskap – ju mer vi kan desto mer anar vi allt vi inte kan – blir tydlig. Den perceptiva och kanske i viss mån även hudlösa skolmänniskan blir varse allt som han eller hon inte hinner, kan, förmår eller “borde” göra. Inblicken i den unga människans komplexitet innebär en tyngd och smärtsam känsla av otillräcklighet. Vi påminns om allt som inte görs och glömmer bort allt det som vi faktiskt gör och lyckas med.

Å andra sidan kan en alltför sval och distanserad relationen innebära att låsningar hos de unga människorna består och klimatet av kyla innebär att utveckling närmast uteblir. Vi får inte fatt i de små och närmast osynliga trådarna och får därför också färre ingångar till människan bakom eleven. 

Vi människor blir väl egentligen aldrig nöjda, tycker knappast någonsin att något är tillräckligt. Inte annat än en kortare stund. När något är uppnått vill vi ha mera, ta ännu ett steg. I någon mån är det ju ett uttryck för det evigt mänskliga och naturligtvis att föredra framför stillastående och förtvining. Samtidigt blir en konstant känsla av otillräcklighet förödande.

En klok person som jag hade förmånen att lära känna lite grann, innan han dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt, menade bestämt att personer som frivilligt har som jobb att arbeta med människor är galna. Tveklöst aningen hårdraget men ändå med en tänkvärd kärna. Att arbeta med människor är att aldrig bli färdig. Att ständigt vada i otillräcklighetens vattendrag. Att arbeta med människor tvingar oss att hitta en gyllene medelväg. Att å ena sidan inte drunkna i känslan av otillräcklighet som infinner sig när vi vill för mycket, är för mottagliga, när vi inte inser att det ofta räcker långt att bara lyssna och inte lösa, när vi har svårt med gränser. Och samtidigt, å andra sidan, att inte ha för torra fötter, att för svalt och distanserat bli tekniska genomförare med blott vaga mänskliga drag. Att varken lyssna eller ta in något. 

Kanske finns en viss tröst att finna i att det nog är bättre att känna sig otillräcklig än att tro sig vara självtillräcklig. Det senare tillståndet blir trots allt övervägande negativt. Den som är självtillräcklig har måttligt eller inget behov av egentligt utbyte med andra. Den som är självtillräcklig tar sig helst fram på sin höga häst och håller fötterna torra.  

Som så ofta blir slutsatsen att det är nödvändigt för alla som arbetar med människor att omfamna komplexiteten (och galenskapen). Att öka medvetenheten och kontinuerligt reflektera kring frågor som rör balansen mellan ytterligheterna. Att undvika de binära ställningstagandena, de kontraproduktiva dikena. Att se tillvaron genom glasögon av märket Multipla Hypoteser. Att gilla både blöta och ibland lite kalla fötter. Att lite lagom, och med glimten i ögat, hålla med om att vi som arbetar med människor nog är lite småtokiga.

Passion för lärande januari 2022: Att (inte) ta något för givet

Det ligger i vår natur att ta en del för givet. Det är förmodligen både en styrka och en svaghet. En grundförutsättning och en begränsning. Som så många saker handlar det om att finna en fungerande balans. En balans mellan att å ena sidan känna en viss ovillkorlig trygghet och stabilitet och samtidigt att vi förhåller oss till nödvändigheten av öppenhet och utveckling å andra. 

Grundtryggheten och stabiliteten blir för många av oss i form av ett socialt sammanhang, kanske bestående av en familj, en relation, vänner, skola eller arbetsplats. Storheter som alla handlar om interaktion, struktur, rutiner och en ansenlig portion av igenkänning och förutsägbarhet. Det bekanta blir det trygga. Inom dessa givna ramar har vi goda möjligheter att påverka och vara agenter i våra egna liv. 

Samtidigt behöver denna rimligt kontrollerade del av vår tillvaro balanseras av en som präglas av väsentligt mindre förutsägbarhet. Där acceptansen inför allt föränderligt står i centrum. Att vi alla är en del av en mer eller mindre kittlande och skrämmande – alltid nödvändig – förändring och utveckling. 

Vi har gått in i ett nytt år och det är fullt rimligt att tänka i termer av löften eller åtminstone avsiktsförklaringar. En poäng med att vi firar det nya året är väl just det? Vi börjar på ny kula. Vi ömsar skinn. Vi ger oss själva och varandra nya möjligheter. Vi förlåter våra medmänniskor deras obetänksamhet. Förhoppningsvis kan vi också vara mildare mot oss själva.

I bästa fall har 2020 och 2021 fått oss att fundera över allt vi borde värdesätta mer än vi kanske gör. Att de två gångna åren präglats av tyngd, sorger och mörker står utom allt tvivel. Ljusglimten kan kanske vara att vi i större utsträckning än tidigare faktiskt uppskattar det som ger våra liv mening. Att vi fått perspektiv på tillvaron, ibland på smärtsamma sätt. Att vi genom påtvingad isolering tvingats umgås mer med oss själva och våra funderingar i nuet. Att vi insett att sådant som vi hittills kunnat räkna med inte längre är självklart. Kanske att denna förståelse av det sköra i tillvaron gjort oss mer ödmjuka. Att vi inte kan eller bör ta så mycket för givet. 

Under 2022, vad kan denna insikt innebära för skolan, arbetsplatsen och organisationen Täby Enskilda? Det vill säga alla elever, all personal och alla vårdnadshavare. Kanske att vi tillsammans visar större mildhet, tacksamhet och förståelse. För varandra. För våra olika uppdrag. Att vi funderar litet extra på hur vi uttrycker oss. Hur vi bemöter varandra. Hur vi lyssnar på varandra. 

Helt enkelt att vi med perspektiv och uppskattning, i ord och handling, inte tar allt för givet.