I samtal med lärare och andra som jobbar i vår skola kommer vi inte så sällan in på känslan av otillräcklighet. Med åren har jag insett att den känslan, i lagom dos, faktiskt är nödvändig för att vara en bra skolmänniska. Det kan låta drastiskt men alternativet, att ständigt känna att man är tillräcklig, är rent destruktiv.
I relationen med människor blir ett tecken på att den är välfungerande ofta att (de unga) människorna vågar öppna sig. De törs blotta inte bara okunskap utan även en emotionell sårbarhet. I en svalare relation med en aldrig så kompetent lärare kanske klimatet är annorlunda och de unga människorna är i större utsträckning “på sin vakt” och sänker inte på samma sätt garden. Här finns inte något enkelt rätt eller fel.
Å ena sidan kan det vara näst intill skadligt om en relationen som präglas av öppenhet blir för nära och gränslös och där fokus på lärandet kommer i skymundan. Läraren, skolmänniskan, får kännedom om saker som inte bara är personliga utan även privata och då är det inte förvånande att känslan av otillräcklighet infinner sig. Parallellen till hur det fungerar med kunskap – ju mer vi kan desto mer anar vi allt vi inte kan – blir tydlig. Den perceptiva och kanske i viss mån även hudlösa skolmänniskan blir varse allt som han eller hon inte hinner, kan, förmår eller “borde” göra. Inblicken i den unga människans komplexitet innebär en tyngd och smärtsam känsla av otillräcklighet. Vi påminns om allt som inte görs och glömmer bort allt det som vi faktiskt gör och lyckas med.
Å andra sidan kan en alltför sval och distanserad relationen innebära att låsningar hos de unga människorna består och klimatet av kyla innebär att utveckling närmast uteblir. Vi får inte fatt i de små och närmast osynliga trådarna och får därför också färre ingångar till människan bakom eleven.
Vi människor blir väl egentligen aldrig nöjda, tycker knappast någonsin att något är tillräckligt. Inte annat än en kortare stund. När något är uppnått vill vi ha mera, ta ännu ett steg. I någon mån är det ju ett uttryck för det evigt mänskliga och naturligtvis att föredra framför stillastående och förtvining. Samtidigt blir en konstant känsla av otillräcklighet förödande.
En klok person som jag hade förmånen att lära känna lite grann, innan han dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt, menade bestämt att personer som frivilligt har som jobb att arbeta med människor är galna. Tveklöst aningen hårdraget men ändå med en tänkvärd kärna. Att arbeta med människor är att aldrig bli färdig. Att ständigt vada i otillräcklighetens vattendrag. Att arbeta med människor tvingar oss att hitta en gyllene medelväg. Att å ena sidan inte drunkna i känslan av otillräcklighet som infinner sig när vi vill för mycket, är för mottagliga, när vi inte inser att det ofta räcker långt att bara lyssna och inte lösa, när vi har svårt med gränser. Och samtidigt, å andra sidan, att inte ha för torra fötter, att för svalt och distanserat bli tekniska genomförare med blott vaga mänskliga drag. Att varken lyssna eller ta in något.
Kanske finns en viss tröst att finna i att det nog är bättre att känna sig otillräcklig än att tro sig vara självtillräcklig. Det senare tillståndet blir trots allt övervägande negativt. Den som är självtillräcklig har måttligt eller inget behov av egentligt utbyte med andra. Den som är självtillräcklig tar sig helst fram på sin höga häst och håller fötterna torra.
Som så ofta blir slutsatsen att det är nödvändigt för alla som arbetar med människor att omfamna komplexiteten (och galenskapen). Att öka medvetenheten och kontinuerligt reflektera kring frågor som rör balansen mellan ytterligheterna. Att undvika de binära ställningstagandena, de kontraproduktiva dikena. Att se tillvaron genom glasögon av märket Multipla Hypoteser. Att gilla både blöta och ibland lite kalla fötter. Att lite lagom, och med glimten i ögat, hålla med om att vi som arbetar med människor nog är lite småtokiga.
Rektor Reflekterar 