Hur kommer vi på smarta idéer? Ibland händer det säkert att vi upplever ett ögonblick av “heureka”, en plötslig insikt och därmed en lösning på ett problem eller kanske något nytt och spännande. Men dessa händelser kommer ju inte ur tomma intet. Sannolikt har de föregåtts av mer eller mindre medvetna funderingar över en längre tid. Hjärnan jobbar ju på en hel del utan vi nödvändigtvis vet om det. Det intressanta är vad vi medvetet kan göra för att tvinga vår hjärna att arbeta mera kreativt och medvetet.
Vi vet aldrig vad som kan hända. Hur ett oväntat hugskott, infall, ord eller en gest kan föra oss vidare och tända en helt annan tanke, en helt ny variant. Att brainstorma, bollplanka, spåna, att faktiskt verka i ett sammanhang där vi inte värderar i den utforskande, trevande fasen är ofta nyckeln till framgång. Att vi inte dömer någons försök till att formulera ett fragment av en tanke, att istället välvilligt, som medlem av en varm grupp, lyssna positivt, och bara söka efter, höra, de små guldkorn som säkert finns i en i övrigt rörig massa av lera.
En del gillar inte att brainstorma med andra. Kanske för att de är rädda för att inte verka smarta på en gång. En del vill helst bara bolla med sig själva. Här finns naturligtvis inget rätt eller fel men en hel del att faktiskt testa och lära sig av. Vi vet inte alltid allt om oss själva. Vi vet inte alltid hur vi bäst kommer vidare när vi har kört fast. Vi vet inte nödvändigtvis, oavsett hur erfarna vi är, hur vi bäst kommer åt all slumrande kreativitet inom oss. Inte förrän vi prövar olika varianter. Enskilt, i par eller i grupp. Med bekanta och “varma” medmänniskor eller med obekanta och okända.
Att vara eftertänksam, eller ännu hellre, proaktiv, då vi tänker efter före, är ju en styrka som vi nog alla uppskattar. Men om eftertänksamheten innebär en brist på handling, att vi blir stillastående av rädsla för att göra fel är risken stor att det för ingående vridandet och funderandet bli hämmande och passiviserande. Som bekant kan vi förhålla oss till en handling medan det är betydligt svårare för oss att förhålla oss till en icke-handling. Vi behöver oftare ställa oss frågan “Vad är det värsta som kan hända om vi faktiskt prövar att göra så här?”
Belackare finns och kommer alltid att finnas. De har sin funktion, men kan också bli väl betungande och hämmande för en grupp eller för enskilda individer. Det är alltid lätt att vara skeptisk. Det är inte svårt att släcka ett ljus.
Ett ja öppnar medan ett nej stänger. Det innebär inte att vi ska förorda en icke-reflekterande kultur av ja-sägeri. Tvärtom. Ett sammanhang av öppen kreativitet där vi varsamt kultiverar embryon av infall till rimliga idéer som vi säger ja till i betydelsen “Ja! Låt oss testa.” Finns det en minsta möjlighet till en ny vinkel, en annan variant – utveckling av någon sort – så säger vi “ja”.
Poängen är att alla mår bra av att få verka i varma miljöer och grupper där flöden av ogenomtänkta, slumpartade och halvgalna tankeskärvor får uttryckas utan att de värderas. Faktum är att de kan leda oss vidare till något som faktiskt kan vara av värde, något som kan ge upphov till något som inte är galet utan tvärtom rätt smart och intressant. Vi behöver ge oss ut i det okända lite oftare och våga tappa fotfästet en stund. Annars står vi ju faktiskt still.
Vad är det värsta som kan hända?
Rektor Reflekterar 