Passion för lärande april 2022: När orden tryter

Ord spelar roll. Vad vi säger till varandra och oss själva har betydelse. Även om vi intellektuellt genom forskning om icke-verbalt språk förstår att det mesta vi säger inte handlar om orden i sig utan lika mycket, om inte mer, om hur de sägs, tonfall, gester, kroppsspråk, ögonkontakt, så spelar orden roll. Stor roll. 

Ord hjälper oss att sortera, förstå sammanhangen och de hjälper oss med perspektiven. När vi lyssnar på en medmänniska som är tyngd av något och ber henne att berätta, att ”sätta ord” på känslorna/oron/obehaget så är det för att det faktiskt hjälper. Det är skönt att bli lyssnad på. Ofta är det emellertid svårt, men tillfredsställande, att försöka reducera de krångliga känslorna till några få ord. Några få, väl valda ord. Det som tyngt har för en stund syresatts i sfären utanför det egna medvetandet. Det har delats med en medmänniska och blivit mindre dramatiskt. Kanske har vi istället för att fortsätta brytas ned av något diffust och icke-verbaliserat fått en möjlighet att med nya perspektiv lättare sortera vad som är vad. Orden med rätt nyans har hjälpt oss att förstå att det mesta inte är svart eller vitt, utan, ja många nyanser av…grått?

Nu närmar vi oss kärnan. För att effektivare hantera allt det som hör det mänskliga till, oro, känslor och obehag, behöver vi fler färger än svart och vitt, fler ord än bra och dåligt. Vi behöver nyanser. Vi behöver fler ord. Vi behöver förstå att mycket få saker i tillvaron är antingen eller. Det mesta är både och. 

Just denna utmaning är vanligt förekommande hos, men inte begränsad till, unga människor. Inte sällan beskriver en tonåring tillvaron i ganska drastiska uttryck. Starka ord fyllda av bjärta kontraster. Det är inte konstigt, men det ställer ofta till det i onödan. Känslorna, som kanske inte alltid inte beskrivs med de sköraste penseldragen, tar överhanden och blockerar förnuftet från att sortera, få sammanhang och sätta saker och ting i rimliga perspektiv.

Den unga människan är ofta överdrivet sträng mot sig själv. Hon hittar lätt fler fel än företräden. Alla kan vi ibland utbrista ”Idiot!” till oss själva. Det kan fungera som ett slags ”comic relief” i stunden och det påverkar oss inte nämnvärt i längden. Vi har perspektiven och tycker inte egentligen att vi särskilt mycket mer korkade än gemene man. Men, när en ung människa, vars hjärna inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern, frekvent dömer sig själv är det skadligt. För självförtroendet. För självkänslan. För livskvaliteten. 

Alla vi som möter och jobbar med unga människor behöver aktivt hjälpa dem att utveckla sina ordförråd. I skolans värld är detta en självklarhet. Eller borde vara det. Att vi tillsammans aldrig försitter en möjlighet att aktivt, inte bara passivt, få fatt i fler nyanser, i fler ord som bättre fångar och beskriver allt det mänskliga. Alla våra känslor. All vår oro. Allt vårt obehag. 

När vi människor, unga som gamla, och alla vi däremellan, blir bättre på att definiera saker och ting med vassare och mer precisa verktyg, ord, blir vi också tryggare med att testa annorlunda lösningar. Varianter som inte är svarta eller vita, inte antingen eller utan nyanserade och annorlunda. Sakta men säkert förstår vi att varken lärande eller utveckling är möjliga utan plumpar, dikeskörningar och omstarter. Vi blir mer förlåtande mot oss själva och mot vår omgivning. Orden tryter inte längre. Så inte heller orken, lusten eller glädjen.