RR #53: Leda, läsa och lära – om pedagogik

Ledarskap är inte alltid bekvämt. Kanske till och med mera sällan. Med visst fog går det också att hävda att det obekväma är en nödvändig del av ledarskapet. Att exempelvis våga ställa de besvärliga och lite jobbiga frågorna i syfte att få upp ögonen för fler perspektiv. Att därmed inte alltid vara så medhårs och kortsiktigt populär. 

Jag inser att jag blir aningen provocerad av en tidningsartikel som handlar om två läkare som tycker att det är jobbigt att deras patienter har åsikter. Att de istället för att agera professionellt öppet medger att det kan bero på dagsformen om de vågar ifrågasätta en arg patient som önskar fortsatt sjukskrivning. Är dagsformen inte på topp ger de efter. Det som gör mig irriterad – provocerad är förmodligen väl starkt – är att representanter för en så uppburen profession hemfaller till en snabb lösning, och avhänder sig ansvaret, som det verkar, tämligen oreflekterat.

Överfört till skolans värld skulle ett liknande förhållningssätt för den som jobbar med elever och möter deras föräldrar kunna innebära att vi brister i vår myndighetsutövning för att vårdnadshavare utövar påtryckning gentemot lärare. Inte ovanligt med den sortens kontakt under denna månad. Men det är vi beredda på. Det är en del i vårt jobb. Alternativet att faktiskt låta elever och deras vårdnadshavare få ett otillbörligt inflytande är just inget alternativ. Det kan inte, får inte ske. I den mån det trots allt sker kan det inte viftas bort med att det är jobbigt att göra elever och deras föräldrar arga, besvikna eller upprörda. Påtryckningarna kan vara mer eller mindre subtila, exempelvis genom att medvetet använda jobbmejlen med fina titlar i avslutningen av mejlet.

Att läkare ibland kanske inte alltid är pedagogiska må vara hänt. Den lyxen kan dock inte lärare unna sig. Läraren är i regel bättre rustad vad gäller inte bara pedagogiska utan också kommunikativa verktyg. Prestigeobundenhet, förmågan att söka efter frågan bakom frågan, tålamodet att lyssna, viljan att försöka förstå, kraften att ställa klargörande och perspektivgivande frågor. Allt paketerat i en hållning som andas flexibilitet i mötet med den medpart som inte alltid är flexibel utan kanske orolig, upprörd och i affekt. Samtidigt aldrig tumma på sakinnehållet; till vardags att leda lärandet med elever men också, med regelbundenhet, föra sakliga samtal med vårdnadshavare som kanske ifrågasätter lärarens myndighetsutövning, att sätta betyg. 

Nej, ledarskap, lärande och kontakt med människor är inte alltid bekvämt. Så heller inte läsning. I inlägget från november i fjol kunde vi konstatera att läsning bortom det korta och ofta digitala är eftersatt. Såväl tjocka skönlitterära böcker som längre utredande texter av sakprosa upplevs av många, oavsett ålder, som en möda, rentav som en vedermöda. Vi slipper helst. I analogi med våra läkare ovan (jag vill tro att de utgör en mycket liten minoritet) skulle en lärare som möter ovilja och olust från sina elever inför påbjuden långläsning hellre välja den enkla lösningen: “Ni slipper.” Det vore inte bara att misslyckas i vårt uppdrag, det vore också att svika våra elever och deras tilltro till oss. 

Tvärtom behöver vi bli tydligare ledare. Att låta läsning ta en större plats. Att ännu mer ägna oss åt kärnan i vårt pedagogiska arbete; att förmå våra unga medmänniskor att göra sådant som de kanske bara delvis insett att de vill och behöver. Även om det är lite ansträngande och obekvämt. 

Även om vår dagsform just den dagen inte är på topp. 

Annons

RR #52: Framgång och kvalitet

Framgång kommer inte av sig själv. Kvalitet kommer inte av sig själv. 

När vi fascineras av och kanske även beundrar andra människors, eller verksamheters, framgång finns en risk att vi hemfaller till enkla svar och förklaringar. ”Åh, hon måste ha haft en spikrak resa till framgången.” Lätt att tro så kanske men sannolikt aningen fel. Eller förmodligen garanterat helt fel. Att anta att andras framgång kommit enkelt eller i det närmaste av sig själv blottlägger en syn på framgång som mest resultat av slumpmässiga inslag. Att individens insatser och ansträngningar är av underordnad betydelse.

Med en sådan hållning som överordnad princip är steget inte långt till gammal, hederlig och hemsk avundsjuka. (Jag tror inte så mycket på att denna osmakliga egenskap nödvändigtvis har nationella förtecken. Den är nog dessvärre allmänmänsklig.) Den klentrogna synen på andras framgång, ofta kryddad med ett stänk av avundsjuka, är naturliga delar i den syn på tillvaron som bygger på nollsummespelets logik. Om någon får det bättre betyder det att någon annan därmed måste få det sämre. 

Även om denna skeva logik än idag präglar vissa ideologiers syn på samhällelig utveckling lämnar de flesta av oss den bakom oss när vi lämnar sandlådan. Det är tack och lov få som idag hävdar att den fortfarande finns i skolans värld. I pedagogikens och lärandets tillvaro finns inget nollsummespel. Ingen behöver hållas tillbaka för att någon annan ska växa och utvecklas. Därmed finns egentligen inga gränser för hur mycket utveckling som kan ske. Inget, eller i alla fall väsentligt mindre än vi tror, som hindrar fantastiska framgångar.

Men – ja, det finns alltid ett men – dessa framgångar och denna utveckling kommer inte av sig själv. Kvalitet uppstår inte ur tomma intet. Den kräver en medvetenhet, en närvaro och ett aktivt reflekterande. Det vore förmätet av mig att antyda att vi i vår skola har hittat den gyllene nyckeln till framgång och kvalitet. Icke desto mindre dristar jag mig till att nämna några faktorer – på intet vis en heltäckande bild – som bidragit till vår skolas utveckling. Vad som alstrat en icke oansenlig kvalitetsnivå på vår verksamhet. 

På samma sätt som vi i en lärande organisation måste ha ett öppet sinne och omfamna plumpen (en del i vår logotyp) som symbol för potentiella framgångar (det går även att initialt kalla dem misslyckanden) bör vi tillämpa samma synsätt på allt som kan driva kvalitet. Vi kan inte veta förrän vi prövar. Vi kan inte ha svaren förrän vi frågar. Vi kan inte lära oss om vi inte följer upp. I största möjliga mån vrida och vända på invanda mönster och fråga oss varför vi gör på det ena eller andra viset. Medvetet reflekterande. Milt ifrågasättande. Är det för att det är bekvämt och bekant? Är det för att det är rationellt och rimligt? Är det för att det är invant och ingrott? Eller gör vi som vi gör för att vi genom beprövad erfarenhet vet att det är det bästa tillvägagångssättet? I alla fall just nu. Det som var bäst eller i alla fall ganska bra igår behöver inte vara, är det förmodligen inte, fullt lika bra idag. Alltså kan och bör vi då pröva något nytt. 

Nya perspektiv är alltid utvecklande. Att låta fräscha ögon aktivt se på rutiner och handlingar vi hemtama har och gör mer eller mindre oreflekterat. Att inte förlita sig på minnet utan ofta dokumentera, skriva ned, sådant vi behöver beakta till nästa gång. Det kommer alltid en nästa gång som kanske inte är dramatiskt olik denna gång. Att då kunna återvända till anteckningar som hjälper oss att förbättra en rutin eller handling vid det nya tillfället är tecken på förbättring och kvalitet. Att då samtidigt våga undvika att bara kopiera utan istället aktivt i hög grad ta bort och lägga till, smått som stort, i dessa rutiner och handlingar bidrar också till ökad kvalitet. “Vad kan vi skruva på här?”, “Vad gör vi annorlunda i år?” är enkla men nödvändiga frågor.

Att lägga lika mycket tid, energi och resurser på att fira framgångar som att uppmärksamma motgångar är tyvärr något vi inte gör ofta nog. Det gäller inte bara oss om organisation utan är nog tämligen allmängiltigt. Men att faktiskt tillsammans, alla medarbetare, stanna upp, fira och aktivt och gemensamt reflektera över varför något blev så bra är mycket värdefullt och driver kvalitet.

Att som verksamhet få åtnjuta frihet och ansvar att disponera ett stort friutrymme vad gäller såväl ekonomiska marginaler, arbetssätt som sätt att organisera kärnverksamheten alstrar också kvalitet. Att ge människor lust att växa genom respektfull, men inte kravlös, tillit är ett framgångsrecept som är fullt tillämpligt även på makronivå.  

Att som organisation skapa former och arenor där allas funderingar och idéer ofta får lyftas och luftas är en enkel och effektiv rutin som kan generera åtskillig kvalitetsförbättring, både på kort och lång sikt. 

Framgång och kvalitet kommer inte av sig själv. Tvärtom handlar det om, precis som vid lärande och utveckling, hårt och målmedvetet arbete. Även om det är mänskligt och lätt att ibland med barnets missunnsamma och avundsjuka ögon ifrågasätta andras framgång har vi väl på individ-, grupp- och organisationsnivå lämnat den sandlådan bakom oss nu? Klart vi har. Tillsammans omfamnar vi allt som driver kvalitet.