Passion för lärande juni 2022: Leda, läsa och lära – om pedagogik

Ledarskap är inte alltid bekvämt. Kanske till och med mera sällan. Med visst fog går det också att hävda att det obekväma är en nödvändig del av ledarskapet. Att exempelvis våga ställa de besvärliga och lite jobbiga frågorna i syfte att få upp ögonen för fler perspektiv. Att därmed inte alltid vara så medhårs och kortsiktigt populär. 

Jag inser att jag blir aningen provocerad av en tidningsartikel som handlar om två läkare som tycker att det är jobbigt att deras patienter har åsikter. Att de istället för att agera professionellt öppet medger att det kan bero på dagsformen om de vågar ifrågasätta en arg patient som önskar fortsatt sjukskrivning. Är dagsformen inte på topp ger de efter. Det som gör mig irriterad – provocerad är förmodligen väl starkt – är att representanter för en så uppburen profession hemfaller till en snabb lösning, och avhänder sig ansvaret, som det verkar, tämligen oreflekterat.

Överfört till skolans värld skulle ett liknande förhållningssätt för den som jobbar med elever och möter deras föräldrar kunna innebära att vi brister i vår myndighetsutövning för att vårdnadshavare utövar påtryckning gentemot lärare. Inte ovanligt med den sortens kontakt under denna månad. Men det är vi beredda på. Det är en del i vårt jobb. Alternativet att faktiskt låta elever och deras vårdnadshavare få ett otillbörligt inflytande är just inget alternativ. Det kan inte, får inte ske. I den mån det trots allt sker kan det inte viftas bort med att det är jobbigt att göra elever och deras föräldrar arga, besvikna eller upprörda. Påtryckningarna kan vara mer eller mindre subtila, exempelvis genom att medvetet använda jobbmejlen med fina titlar i avslutningen av mejlet.

Att läkare ibland kanske inte alltid är pedagogiska må vara hänt. Den lyxen kan dock inte lärare unna sig. Läraren är i regel bättre rustad vad gäller inte bara pedagogiska utan också kommunikativa verktyg. Prestigeobundenhet, förmågan att söka efter frågan bakom frågan, tålamodet att lyssna, viljan att försöka förstå, kraften att ställa klargörande och perspektivgivande frågor. Allt paketerat i en hållning som andas flexibilitet i mötet med den medpart som inte alltid är flexibel utan kanske orolig, upprörd och i affekt. Samtidigt aldrig tumma på sakinnehållet; till vardags att leda lärandet med elever men också, med regelbundenhet, föra sakliga samtal med vårdnadshavare som kanske ifrågasätter lärarens myndighetsutövning, att sätta betyg. 

Nej, ledarskap, lärande och kontakt med människor är inte alltid bekvämt. Så heller inte läsning. I inlägget från november i fjol kunde vi konstatera att läsning bortom det korta och ofta digitala är eftersatt. Såväl tjocka skönlitterära böcker som längre utredande texter av sakprosa upplevs av många, oavsett ålder, som en möda, rentav som en vedermöda. Vi slipper helst. I analogi med våra läkare ovan (jag vill tro att de utgör en mycket liten minoritet) skulle en lärare som möter ovilja och olust från sina elever inför påbjuden långläsning hellre välja den enkla lösningen: “Ni slipper.” Det vore inte bara att misslyckas i vårt uppdrag, det vore också att svika våra elever och deras tilltro till oss. 

I vår stora skolutvärdering som vi genomför med alla våra elever varje termin finns ett antal fasta frågor kring trivsel, lärande och utveckling. (Se hemsidan för en kort sammanställning.) Utöver dessa frågor tar vi ibland även fasta på sådant som vi vill undersöka av olika anledningar. Nu senast ställde vi frågor om våra elevers läsvanor. Svaren var både glädjande, oroande och lite roligt förvånande. Glädjande såtillvida att en majoritet av våra elever läser i snitt minst 30 sidor text i veckan. Inte oerhört mycket, men inte heller en oansenlig mängd text. Oroande är att flera menar att vi läser för lite i en del ämnen. Det ska vi åtgärda. Det som är lite roligt förvånande är att så många elever helt och hållet förstår vikten av och nödvändigheten i att läsa betydligt mer än vad de gör. Flera uttrycker insiktsfullt att de behöver en “knuff” och uppmuntran att ta det nödvändiga steget – att läsa mer. I fritextsvaren skriver våra kloka elever att de vill att vi “tvingar” dem. De litar på oss och vill att vi leder dem tydligare.

Detta ger oss råg i ryggen. Att bli tydligare ledare. Att låta läsning ta en större plats. Att ännu mer ägna oss åt kärnan i vårt pedagogiska arbete; att förmå våra unga medmänniskor att göra sådant som de kanske bara delvis insett att de vill och behöver. Även om det är lite ansträngande och obekvämt. 

Även om vår dagsform just den dagen inte är på topp. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s