Det mesta i tillvaron är inte antingen eller. Oftast är det både och. Även om det vore bekvämt och skönt om vi befann oss i en värld där det binära rådde allena. Men saker och ting är mera sällan antingen helt bra eller helt dåliga. Ju förr man förlikar sig med det, desto lättare blir det. Frustrerande? Ja, absolut. Ofta är det så. Men att inte acceptera komplexiteten i våra liv föder än större frustration och besvikelse.
I debatten (dessvärre är det knappast fråga om något samtal) om skolan tenderar tyckare från alla väderstreck att komma med allehanda dräpande och svepande generaliseringar kring hur skolans problem ska lösas. Som om det fanns en enda gordisk knut som bara väntade på alexanderhugget. “Varför dröjer ni? Gör si! Gör så!”
Att dessa kolportörer av enkla lösningar ofta är politiker eller journalister ska inte hållas emot dem. Det kan vara bra med annorlunda perspektiv och nya ögon. Men om oförmågan att se att sambanden inte är så enkla blir för påtaglig innebär det ett bekymmer då samtalet om skolan blir högljutt och polariserande. Vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Men om det nu är så att det inte finns någon snabb och enkel lösning på skolans problem, eller “utmaningar”, varför är det så? Förmodligen för att skolan handlar om människor. Vi arbetar inte med att producera cementblock, bultar eller gummipackningar. Den produkt som skolan producerar är immateriell. Unga människor, hormonstinna tonåringar, förvaras under mer eller mindre trivsamma förhållanden i byggnader för att förvärva kunskaper och färdigheter. Det råmaterial vi arbetar med är inte enhetligt eller förutsägbart. Det är tvärtom ändlöst oenhetligt, oförutsägbart och responderar dessutom ganska ofta fullständigt irrationellt. Sådan är nämligen människan. Alla dessa härliga egenheter är sannolikt också extra starka och tydliga hos den unga människan, under de dynamiska/spännande/superjobbiga åren vi kallar tonår.
I mötet med dessa tonåringar – koncentraten av allt det mänskliga – finns inga enkla svar. Den unga människan, i än större utsträckning än den vuxna, expanderar sin palett av erfarenheter och kunskaper varje dag. Referensramarna vidgas och nyanserna blir fler. Sakta men säkert kommer insikten om att man kanske inte är antingen lycklig eller olycklig. Det finns variationer. Det finns en skala. Det finns fler färger än svart och vitt.
Jag är en passionerad antikollektivist. För att fungera i skolans värld tror jag att man måste vara det. Man måste älska den individuella variationen och mångfalden. Man måste gilla det ibland smått galna. Man måste andas och omfamna frustrationen som ibland kommer över en när man jobbar med människor. Visst kan vi önska oss snabba fixar, drömma om de enkla svaren. Det är helt okej. Men det måste stanna därvid. Korta och tillfälliga ventiler. Och sedan på’t igen. Det ständigt utforskande och prövande experimenterandet i strävan att nå och förstå alla individer.
Tanken om en rätt pedagogik bottnar i en statisk syn. Att vi inte är föränderliga. Att vi inte är olika. Att vi inte är individer. En uppenbar fara med tron på enkla svar är att man slutar våga experimentera. Om villfarelsen att det finns en rätt respektive fel pedagogik slår rot är risken stor att man som lärare och som elev inte prövar nya saker. Rädslan för att göra “fel” innebär att man bara vågar göra samma. Det är kanske det farligaste som finns i en verksamhet vars hela livsluft och existensberättigande är att utforska, utveckla och aldrig slå sig till ro med “så här har vi alltid gjort”. För det som en gång varit “rätt” kan faktiskt efter ett tag visa sig vara…fel. Eller i alla fall mindre rätt.
Drömmen om de enkla svaren måste förbli en dröm. Sökandet efter de snabba fixarna – för alla – kan aldrig bli vägledande. En sådan väg leder till åtskilligt fler knutar. Knappast någon av dem gordisk.
Rektor Reflekterar 