Passion för lärande maj 2020: Från binär tydlighet till icke-binär transparens

Att hemfalla till snabba och förenklade lösningar har sin uppenbara lockelse. Viljan att nå en klarhet och tydlighet är fullt förståelig. Oklarheter innebär ofta osäkerhet och oro som dränerar oss på energi. 

De senaste veckorna – numera snarare månaderna – påminner oss om, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt, hur beroende vi människor är av trygghet och förutsägbarhet. Vi vill ha en känsla av kontroll. Av sammanhang. Det visar sig emellertid att ju mer vi känner till om tillvaron, desto mer mångfasetterad och komplex framstår den. Eller annorlunda uttryckt, splittrad och ogreppbar. Ett till synes formlöst flöde av osammanhängande händelser, handlingar och konsekvenser. 

Ambitionen att få till en tydlighet, en binär tydlighet, där saker och ting är antingen eller må vara förståelig och i viss mån säkert också eftersträvansvärd. Dock är det lika rimligt att hävda att den lockelsen, den längtan leder till en osund övertro på att de enkla svaren och lösningarna faktiskt finns. Risken är stor att vi lägger ansvaret för att vi inte lyckats hitta den binära tydligheten hos oss själva eller hos människor i vår närhet.  

När vi i julas lanserade vår fjärde bok tog vi fram ett missiv med en delvis provocerande rubrik. Kultur och koriander – en bok som vill göra det lite svårare att arbeta i skolan.” Samtidigt som den ordalydelsen kan verka föga uppmuntrande bär den ändå på ett svar som faktiskt är avstressande, lugnande och till och med förebyggande. Det är inte bara okej utan rent av nödvändigt att acceptera det mesta i skolan – och i hela den mänskliga tillvaron – som något annat än enkelt. Som något annat än binärt och tydligt. Saker och ting är ytterst sällan blott antingen eller. Kanske att vi istället bör betrakta arbetet i skolan i synnerhet och livet i allmänhet som lite mera ”det beror på”. Lite mera av en icke-binär transparens där det finns en väldig massa information, möjligheter och frågor tillgängliga men färre klara och redan färdiga svar och lösningar. 

Att på allvar acceptera en sådan beskrivning av tillvaron, att uppriktigt omfamna en sådan hållning, ställer helt andra krav på oss än att se världen som enkelt uppbyggd, med hierarkier, frågor, svar och tydliga, helst få, dimensioner. 

När vi förväntas kunna navigera i en osäker, svåröverskådlig och dimmig omvärld kan vi inte längre anta att svaren kommer serverade till oss av en allvetande superkraft. Ingen sitter på alla svar – kanske för att de inte finns. Vi tvingas istället att mödosamt pröva oss fram, aktivt leta, nyfiket undersöka och medvetet handla proaktivt snarare än att slentrianmässigt reaktivt, utan reflektion, glida fram i tillvaron.

En väsentlig del som följer av den icke-binära transparensen är det individuella ansvaret. Makten och ansvaret, tyngden och möjligheten, att själv reflektera, tolka och dra slutsatser som blir vägledande för de personliga handlingarna. Det blir inte möjligt, eller åtminstone inte rimligt eller särskilt ansvarstagande, att försöka legitimera egen passivitet eller reaktivitet med att ”ingen har sagt det till mig”. Det blir att lägga ansvaret utanför oss själva – och därmed även begränsa möjligheten att påverka. Som fria samhällsmedlemmar, speciellt som ledare i verksamheter som handlar om lärande och utveckling, vilar ansvaret tydligt på oss själva att ständigt befinna oss i ett proaktivt och nyfiket undersökande tillstånd i vilket vi ser till att konfrontera oss själva med konstruktivt självkritiska och ibland även obekväma frågor. 

Att acceptera tillvaron som icke-binärt transparent må vara delvis obehagligt men ger tveklöst oändliga möjligheter till riktigt lärande och faktisk utveckling.

Passion för lärande april 2020: Mellantitta och interlyssna

Ordet intervju betyder mellantitta. I relationen mellan två personer som tittar på varandra. Samtalar med varandra. Och framför allt, om det är en bra intervju, lyssnar på varandra. Interlyssna helt enkelt.

I dessa märkliga tider prövas vi alla. En prövning består i att behålla den sociala hälsan – vi har alla ett behov av kontakt. Då den nu inte kan – inte bör – ske på samma sätt som normalt får vi hitta andra vägar.

Vår distansundervisning fungerar riktigt bra. I flera fall över förväntan bra. Men oj vad vi saknar er, våra kära elever. Att se er. Att höra er. Att känna er närvaro. Era vibrationer. Distansundervisningen sätter fingret på intervjuns nödvändighet. På lyssnandet – som inte begränsas till blott ljud. 

Ganska ofta händer det att elever vill intervjua mig – inte sällan kopplat till olika kurser. Det är alltid en glädje. I höstas hade jag förmånen att bli intervjuad av Celine, Ida, Jonatan och Linus som går i trean. Den intervjun resulterade i en kortfilm. Som lite lagom exhibitionistisk fick jag fullt spelrum att lägga ut texten om både det ena och det andra. Skolfolk tenderar ju att kunna prata. Men, det var något i atmosfären med dessa fyra fantastiska elever som gjorde att det blev en väldigt varm och ovanligt harmonisk situation. De lyckades få mig att slappna av och känna komplett trygghet. Intervjuaren, Linus, visade en häpnadsväckande skicklig närvaro, med kloka frågor, och i synnerhet, lyhörda uppföljningsfrågor på mina svar. Det var en fröjd. 

Så, ta dig åtta minuter och mellantitta och interlyssna: https://www.youtube.com/watch?v=UPzqcTXJ7IY

Passion för lärande mars 2020: Från om till med

Är vi egentligen intresserade av vad ”de” tycker?

Inte sällan handlar dessa inlägg om kommunikation. Så även detta. Eller rättare, det svåra med kommunikation. Det svåra, men inte omöjliga. Det nödvändiga och förlösande. 

Den inledande frågan är medvetet provocerande. Det är väl självklart att vi är vidsynta, fördomsfria och alldeles givet nyfikna på våra medmänniskor! Men, är det verkligen så? Ja, kanske är det så – i alla fall så länge dessa människor förblir just ”de”. Någon eller några på lite behörigt och bekvämt avstånd. En fysisk – eller mental – distans som innebär att vi just bara kan prata ”om” dem. Inte med dem. 

Behovet att prata om andra människor är djupt mänskligt och fullt förståeligt. Det skapar sammanhang och gemenskap. En gemenskap med dem vi pratar med. Om de andra. Det är kittlande och lite skojigt. Skvaller, det blir ju ofta frågan om det, piggar upp. ”Nåt kul ska man väl få ha.” Kanske det. Men det sker ju till ett pris. Det är ju på någon annans bekostnad. Så länge denna ”annan” är någon person vi inte känner utan bara känner till, en kändis, politiker eller person i maktställning, är det väl knappast så farligt. Kändisar, politiker och maktpersoner får liksom ”ta” det. Kan vi tycka. Så kan vi fortsätta att skvallra. Prata om någon snarare än med någon. 

Mer komplicerat och mindre acceptabelt blir det när vi gör samma sak med människor, medmänniskor, vi känner. Priset vi får betala för det beteendet är inte sällan en försämrad relation och därmed allvarligt försvårad kommunikation. Vad som hade kunnat handla om gemensam utveckling riskerar att gå om intet. 

Vad kan vi då göra? Alla vi som förstås är vidsynta, fördomsfria och klädsamt lagom nyfikna på våra medmänniskor. Som ser dem som ”ni” och inte som ”de”? Ett konkret sätt är att inte vara publik när samtalet (allt från snack till skvaller) börjar handla om icke närvarande människor. Istället för en passiv publik kan vi vara en perspektivgivande partner. ”Men är det så?”, ”Hur vet du det?”, “Men är det hela bilden?”, ”Har du pratat med X om det?” De smått skeptiska och perspektivvidgande frågorna är oändliga. 

Även om det förstås kan vara trist att vara den som inte direkt köper narrativet som inleds på kafferasten, mingelpartyt eller släktträffen och därmed ses som en jobbig typ, är fördelarna avsevärt större än nackdelarna. Åtminstone långsiktigt. 

Att gå från ”vi-och-de-tänk” och att prata om varandra till att istället sträva efter – ja det är svårt ibland – att tänka ”vi och ni” samt att vi talar med varandra ger oanade möjligheter. Till relationer, kommunikation – och utveckling. 

 

Passion för lärande februari 2020: Puss på proaktiviteten!

Kan man vara för förberedd?

I skolans systematiska kvalitetsarbete vilar en stor del av arbetsprocesserna på att vi lär oss av våra misstag och försöker undvika dem nästa gång. Lite förenklat uttryckt, förvisso, men inte utan giltighet. Samtidigt säger vi i vår skola, med plumpen som en central symbol för hur lärandet går till, att vi gillar misstag. Vi kallar dem gärna fördröjda succéer eller uppskjutna framgångar. Men vi vill ju inte göra om samma misstag – vi vill göra nya. Inte samma plump på samma ställe. Ny plumpar på nya områden eftersom vi försöker oss på något nytt.

I kraftfältet mellan det förebyggande arbetet och det åtgärdande finns en stark energi. En energi som det gäller att balansera för att komma åt. Å ena sidan vill vi våga och vara spontana, pröva nya saker, utforska nya områden. Å andra sidan vill vi lära oss av våra misstag, uppfriskande motgångar, upphetsande omvägar och inte upprepa dem. Om vi balanserar dessa storheter fel tappar vi energi. Vi kan bli antingen för oförsiktiga, vårdslösa eller för hämmade, för försiktiga.

Om vi tänker oss en femgradig skala där det optimala dragläget är i mitten – noll. Vi har en hälsosam, utvecklande och kvalitativ mix av spontan kreativitet och eftertänksam pragmatism. Låt oss kalla detta “idealläge” proaktivitet. Personligen gillar jag det ordet. Det innebär att vi tänker igenom möjliga saker som han hända, vi blickar framåt och vi handlar. Vi är aktiva. Som bekant kan vi lättare förhålla oss till en handling än en icke-handling. Det går att justera, rätta till något som vi gjort. Det är svårare att justera, rätta till och utveckla något som vi aldrig tagit itu med. 

Ett steg åt ena hållet på den femgradiga skalan, -1, skulle vi kunna kalla höftskottet. Vi är för lite proaktiva. Det sker snabbt, vi litar på våra instinkter och erfarenheter och ofta, men inte alltid, träffar vi skapligt. Kanske inte mitt i prick, men i alla fall på tavlan. Värre blir det, -2, när vi inte ens hunnit sikta. Då blir det ett rent vådaskott. Alla inblandade far illa. Hjärnan var aldrig påkopplad.  

Ett steg åt andra hållet, ingen positiv värdering i sig, +1, skulle vi kunna kalla kontrollbehov. Proaktiviteten har gått ett steg för långt. Spontaniteten och den kreativa kraften har förbytts i ett begränsande kontrollbehov där oförutsedda och allmänmänskliga manifestationer blir besvärande och stressande. Saker och ting, människorna, håller sig inte inom ramarna och mönstret. 

Om vådaskottet fanns i den ena änden finner vi paranoian i den andra. Här har den hälsosamma proaktiviteten gått över inte bara i ett begränsande kontrollbehov utan också i en destruktiv paranoia. Handlingsförlamning följer på omöjligheten att ha fullständig och total kontroll. All respons ses som potentiellt negativ och när man inte har närvaron att se nyanser eller perspektiv, inte förmår vara förstående inträder ett behov av försvarsställning. Allt och alla är emot en. Man blir paranoid. Misstänksamheten blir default-läget i hållningen till omgivningen. Man kan bara lita på sig själv – knappt det.

Vad kan vi då göra för att behålla lugnet, balansen och befinna oss i ett konstruktivt och hälsosamt läge av proaktivitet? Endast om miljön runt omkring oss, oavsett var vi finns i tillvaron, i organisationen, i relationen – i livet, är genuint tillåtande kan vi nå dit. Att vi faktiskt tror oss själva och varandra om gott. Att vi är i varma grupper och inte dömer, inte sorterar, inte etiketterar utan hela tiden finns i ett förundrat tillstånd av upptäckt. Vi vet inte allt, eller kanske ens så mycket, men vi vill förstå mera av varandra. Vi är öppet nyfikna och verkligen intresserade av utveckling. Vi är intresserade av att utforska och beforska oss själva, våra medmänniskor – hela vår omgivning.

Svaret på den inledande frågan är både ja och nej. Ja, om vi menar att vi ska max kontroll och alltid vara perfekta och aldrig begå misstag. Nej, om vi menar att vi kan vara förberedda på att saker inte alltid blir som vi tänkt oss. Insikten om att vi kanske lär oss mera om vi är öppna och bejakar det oväntade, det oplanerade är faktiskt oändligt utvecklande. Vi minns Pippis ord: “Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert!” 

Passion för lärande januari 2020: Omfamna nyanserna!

Ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte (ännu) behärskar. Vi låter denna parafras på Sokrates visdomsord inleda 2020. Välkommen till Rektor Reflekterar!

Om villkoren för våra livsbetingelser vore färre, mindre komplicerade så vore allt så mycket lättare. Sannolikt känner vi alla så emellanåt. En längtan till något enklare och tydligare. Där rätt är rätt och fel är fel. Det finns naturligtvis något oerhört lockande i en sådan binär tillvaro. Där svart är svart och vitt är vitt och inget däremellan.

Priset som vi nödgas betala för denna illusoriska idyll är dock att vi måste avskaffa övriga färger och definitivt alla nyanser. För att kunna sortera stort som smått på enklast möjliga sätt får vi nöja oss med svart eller vitt. 

Längtan till enkelhet och tydlighet är förståelig. Mänsklig. Vi sorterar för att kunna bibehålla kontroll och i någon mån även vår mentala hälsa. Hade vi inte förmågan att generalisera skulle vi inte fungera. Hjärnan skulle konstant vara överbelastad. Men det är när generaliserandet går för snabbt och för slentrianmässigt som det lätt går fel. Om alla företeelser, skeenden och relationer ska sorteras in som antingen det ena eller det andra skapar vi oöverbryggbara motsättningar där de egentligen kanske inte finns. Eller inte alls är så stora. 

Om vi för ett ögonblick tillåter oss själva att se tillvaron som icke-binär, att nyanserna är flera än två, öppnar vi för möjligheten att kunna minska avstånden och därmed, på sikt, kanske kunna nå varandra. Om vi leker med tanken att vi på skalan mellan svart och vitt kommer överens om att det finns tio steg, nyanser av grått, där ett är kolsvart och tio är kritvitt blir steget mellan fem och sex inte så svårt. I alla fall inte lika svårt som steget mellan ett och tio. 

Tänk tanken att skalan är ett till hundra istället. Eller ett till tusen. Eller att skalan kanske är oändlig. Hur påverkar denna insikt oss? Förhoppningsvis blir vi mindre tvärsäkra, mer ödmjuka inför allt vi inte känner till, allt vi ännu inte behärskar eller förstår. Vara det naturvetenskapliga samband, mellanmänskliga relationer eller pedagogiska förhållningssätt. Kanske att vi tar till oss av att vi inte riktigt ser alla nyanserna på en gång. Att det som är försiktigt gråvitt för mig kanske är nästan vitt för en medmänniska och nästan helt grått för en annan. Ju mer vi lär oss om hur våra medmänniskor tänker, resonerar och ser saker, desto mer inser vi att vi har massor att lära. Att vi har oändligt mycket intressant att lära av varandra om vi nyfiket tillåter oss att vänta med sorterandet. Eller kanske inte sortera alls. Inte etikettera. Inte värdera. Inte döma. Bara lägga till ännu en nyans i vår gemensamma palett.

Tillsammans ser vi till att 2020 bli nyansernas år!

Passion för lärande december 2019: Kultur och koriander

Fullt logiskt men ändå lite knäppt, eller? 

Fredag 13 december släpper vi vår fjärde bok, lagom till jul. För tio år sedan, när vi fyllde tio, gav vi ut en tämligen normal jubileumsbok, Täby Enskilda Gymnasium – det första decenniet. Bok två var en kokbok ett par år år efter att vi lagt om hela vår skolmatslösning från trist och anonym catering till att bli en professionell skolrestaurang med en riktig kock – Tobias Bentley. Bok tre blev också en kokbok, Täby Enskildas nya kokbok, som vann pris. Och så nu, 2019, dags för bok nummer fyra. Den kommer att kosta 150 kronor varav 100 är tryckkostnaden och 50 oavkortat går till naturarvet.se. (Köp den direkt i skolan eller via Adlibris.)

Idén att göra ännu en bok föddes när vi funderade kring olika sätt att fira vårt 20-årsjubileum. Ganska snart föll tanken på att göra en jubileumsbok med historiska ambitioner kring vår utveckling bort. Så även idén att ge ut ännu en ren kokbok. Sakta men säkert landade vi i att ge ut något som skulle hålla över tid; en bok som går mera på djupet vad gällde våra värden, vår kultur och våra ambitioner. En bok som gav näring åt både kropp och själ. Det fick därför bli en bok som skulle kittla, utveckla och utmana flera sinnen. En bok som utforskar, problematiserar, resonerar och visar på de intrikata sambanden. Inte ännu en i serien självsäkra alster med ord som “sanningar” i titeln. Tvärtom, en bok som på riktigt och med verklig respekt belyser det komplexa i att arbeta med, bemöta och utveckla människor. En bok som betonar vikten av långsiktig slow-grow istället för kortsiktiga quick-fixar.

Titeln, Kultur och koriander – en tanke- och kokbok om utvecklingens umami, är inte bara en allittererande ordlek utan ett genuint försök att fånga bokens essens. Att vi strävar efter att vara en värde- och kulturstyrd organisation snarare än en regel- och detaljstyrd sådan är ingen nyhet. Koriandern blir en metafor för något som delar, kittlar, utmanar och engagerar. En symbol för vår skolas kultur att våga testa och utmana invanda föreställningar om hur saker och ting ska vara – eller hur de ska smaka. Att vår vilja till utveckling driver oss framåt är förstås en självklarhet. Att de oväntade kombinationerna av pedagogiska idéer i klassrummen liksom de kulinariska experimenten i köket leder oss till nya insikter som vi lär oss av ger oss lust och glädje. Vi känner passion och får så sakteliga fatt i smaksensationen, den svårfångade, som ger oss hänförelsen och känslan av flow i stunden. En upplevelse av pedagogisk umami.

Boken utforskar bland annat hur skolan som samhällsinstitution har förändrats. Det gäller oavsett vilket perspektiv vi anlägger: sedan 1842, sedan 1900-talets mitt eller sedan det nya årtusendet. Det är rimligt att påstå att skolans rörelse, utveckling, har gått från att vara auktoritär till att vara en auktoritet. Respekt är inte något som automatiskt åtnjuts utan något som förvärvas och förtjänas via långsiktigt och genuint relationsarbete. Oavsett alla olika yrken i skolans värld – positionerna – är de underordnade relationerna.

En bärande tanke i boken är övertygelsen om hur vi växer som individer genom alla möten. Hur våra tankar och idéer får näring. I det nyfikna och öppna bemötandet finns myllan där vi kan få energin att växa. I samtalen över en god bit mat knyts nya kontakter. Vi känner trivsel, trygghet och glädje. Vi mår bra. 

Jag hoppas att du blir lite sugen på vår nya bok – även om det kan tyckas aningen speciellt att vi som skola ger ut (ännu) en bok. För oss är det dock fullt logiskt – och lite knäppt – styrda som vi är av en passion för lärande!

Passion för lärande november 2019: Effekt framför affekt

Alla människor är känslomänniskor. Våra känslor driver oss, begränsar oss och definierar oss. Men, alla människor är också förnuftsmänniskor. Precis som med våra känslor är det vårt förnuft som driver oss, begränsar oss och definierar oss. Så, vi är alla kombinationer av vårt känsloliv och vårt förnuft. (Ordet förnuftsliv verkar vi inte använda.) Inget konstigt eller kontroversiellt i detta. Naturligtvis finns det oändligt många variationer i balansen mellan dessa storheter och vi är förstås mer eller mindre känslo- eller förnuftsmässiga i olika situationer. Det väsentliga blir därför, som så ofta, att hitta en balans som fungerar, som är effektiv. För mycket av det ena tenderar att förminska oss.

Det är alltid vanskligt att generalisera, men det torde vara rimligt att påstå att unga människor – hjärnan är färdigväxt i 25-årsåldern – oftare finns i ett stormigt känsloliv än vuxna. Det betyder inte att unga människor, tonåringar, inte kan vara fullt rationella och förnuftsstyrda. Alls inte. Men, med stor säkerhet kan vi vuxna räkna med att variationerna i den unga människans känslo- och förnuftsbarometer kan vara påtagliga och inte sällan raska. 

Vi måste alla, i skolan och utanför skolan, förhålla oss till detta. Det kan vi förstås göra på flera olika sätt, inte bara på ett. Utifrån debattklimatet – ett dialogklimat verkar sällan förekomma – så som det manifesteras runt om oss i nyhetsrapportering och i såväl asociala som sociala medier, kan vi lätt få intrycket att det är antingen si eller så. Längst åt ena sidan eller totalt på andra sidan. Nyanserna lyser med sin frånvaro. Det är svart eller vitt. Glaset är överfullt eller helt tomt. Tonläget skruvas upp och rädslan för att vara “otydlig” (alternativt öppen och inte så tvärsäker) innebär att polariseringen ökar och vi gräver ned oss i våra respektive diken så till det djup att synfältet begränsas eller försvinner helt. Det som först må ha varit var ett känslomässigt engagemang, kanske också förnuftigt, förbyts i ett affekterat positionerande. I denna paralyserande polarisering går så mycket förlorat.

Det som vi kanske främst tappar bort är alla möjligheter till förståelse och framgång. När vi inte längre lyssnar, eftersom vi är i affekt, blir vi faktiskt ganska dumma i huvudet. I affekten har vi inte längre tillgång till hela vår kloka repertoar. Reptilhjärnan tar över. Reservoarpennan ersätts av sprejburken. Vi drabbas av tunnelseende och är så upptagna av våra egna argument och fixerade ståndpunkter att vi inte längre tar in vad vår med- eller motpart säger. Det blir extremt begränsande. Högaffektivt och lågeffektivt. 

Vi kan tala om olika sorters slöseri och förluster i vårt samhälle, ekonomiska och mänskliga och allt däremellan. Vi tenderar att fästa stor uppmärksamhet vid tydligt mätbara förluster men bryr oss till synes mindre om de mellanmänskliga. Alla möjligheter till kommunikation, dialog och förståelse som går om intet för att vi strängt taget inte uppför oss som effektiva vuxna utan som affekterade och förvuxna barn – allt detta borde stämma till allvarlig eftertanke. Det är orimligt, ovärdigt och riktigt sorgligt. 

I skolans värld är det nödvändigt att vi, i vår profession, i vårt arbete med unga människor, också är förebilder. Att vi visar på vägarna framåt. Att vi tar oss fram på dessa vägar, inte på de höga hästarna, utan jordnära, prestigeobundet och lyssnande. Att vi omfamnar det pragmatiska, att vi gillar synteser och kompromisser där ingen “vinner”. Att vi ser ett mycket större värde i att vi kommer vidare än att vi får “rätt” och står still. Att vi visar i ord och handling att en persons självkänsla utgörs av komplexa och mellanmänskliga relationer. Att denna självkänsla inte växer i ett bisarrt nollsummespel där någon måste stå tillbaka, tryckas ned, för att en annan person ska växa och utvecklas. Att vi visar att när två krafter möts, den ena lekman, den andra professionell, den ena i affekt, den andra lugn, den ena icke-flexibel, den andra flexibel – ja, då är det den professionella, lugna och flexibla som hittar vägen framåt.

I korthet, att vi väljer – ja, vi har ett val – effekt framför affekt.

Passion för lärande oktober 2019: Sambedömningens komplexitet

Ensam är sällan stark. Eller kanske mera korrekt: Ensam är sällan stark särskilt länge. 

All varaktig kvalitetsutveckling i en organisation bygger på samarbete och samsyn. Att man delar grundläggande värderingar och vill samma sak. Det behöver inte betyda – betyder ytterst sällan – att vi måste göra samma saker. Att omfamna och bottna i samma kultur innebär att handlingarna är likvärdiga – inte likadana.

Nyckelordet blir därför tillsammans, snarare än ensam. Mycket i lärarens vardag är ensamt. Desto viktigare blir det då att se till att den ensamheten ofta vägs upp av regelbundet återkommande tillfällen av sammanhang, då vi får möjlighet att reflektera, lära och utmana varandra. Att vi går från det individuella lärandet via det kollegiala till det kollektiva.

Sambedömning är ett begrepp som i skolans värld kan laddas med åtskilligt. För att undvika missförstånd kring företeelsen kan det vara på sin plats med en liten utläggning.  

Forskarna Anders Jönsson och Pia Thornberg, verksamma vid Högskolan i Kristianstad, tar fasta på att det finns olika förväntningar på sambedömningsarbetet i skolan. Från statens sida är målet med sambedömning av exempelvis de nationella proven att öka likvärdigheten. Från enskilda skolors sida är perspektivet delvis annorlunda. Likvärdigheten är förstås central men i ännu större utsträckning är syftet med sambedömning att uppnå kompetensutveckling med inriktning mot formativ bedömning. Skolan vill främst förbättra undervisningens kvalitet och effekt till förmån för elevers lärande.

Naturligtvis kan och bör dessa storheter kunna kombineras. Sambedömning ska kunna öka likvärdigheten samtidigt som vi lägger fokus på kompetensutveckling och formativ bedömning. Sambedömningsaktiviteter som genomförs strukturerat, metodiskt och professionellt ger goda förutsättningar för att lärares bedömningspraktik utvecklas i formativ riktning.

Begreppet likvärdighet behöver i princip alltid klargöras. Som vi tidigare konstaterat i dessa inlägg är likvärdigt inte synonymt med likadant. Att exempelvis enbart ha skriftliga, gemensamma, prov som enda bedömningsunderlag innebär förvisso likställighet – men är varken rättssäkert eller likvärdigt. Skolverket betonar allsidigheten i bedömningsunderlaget som en nyckel för att uppnå likvärdighet. Så här uttrycks det i Allmänna råd: Betyg och betygssättning:

Allsidig bedömning handlar om att använda sig av varierade bedömningsformer. Det kan bland annat vara muntliga eller skriftliga redovisningar, prov, bild, ljud eller lärarens observationer i undervisningen. Det viktigaste är att bedömningsformerna ger den information om elevernas kunskaper som läraren behöver.”

Jönsson och Thornberg väljer, för att förklara vad likvärdig är, att använda begreppen samsyn och samstämmighet. De betyder olika saker. En bedömningsprocess kan sägas bestå av tre delar. Lärare tolkar, värderar och avger ett omdöme. Samsyn innebär att lärare tolkar och värderar styrdokumenten och elevens prestationer på samma sätt, men det behöver inte betyda att de avger samma omdöme eller betyg. Varför inte? Jo, det kan exempelvis bero på att lärarna lägger olika vikt vid olika delar när de sammanväger.

Med samstämmighet avses att lärarna avger samma omdöme – talar med samma stämma – vilket inte behöver betyda att de tolkat och värderat på samma sätt. Omdömet kan baseras på olika tolkningar och värderingar. Vägen fram till slutomdömet behöver alltså inte vara densamma. 

Denna lilla utläggning illustrerar förhoppningsvis någorlunda väl komplexiteten i bedömningsprocessen. Denna bedömningsprocess tar sin början i planeringsstadiet av kursen, av undervisningen. Innan detta planeringsarbete ens kan börja krävs förtrogenhet med alla styrdokument, inte enbart den enskilda kursens kunskapskrav utan hela kedjan från läroplan, examensmål, ämnets syfte, det centrala innehållet och kunskapskraven. Samt relationen dessa storheter emellan. Hela denna process är en väsentlig del i lärarens myndighetsutövning – att sätta betyg. Det är därför av största vikt att kvalitetssäkringen säkerställs i skolan genom, bland annat, strukturerad, kontinuerlig och genomtänkt fortbildning. Tillsammans.

Passion för lärande september 2019: 20 år av passion!

Varmt välkommen till ett nytt lärår på Täby Enskilda! 

Faktum är att detta är en mycket speciell lärårsstart. Vi går in i vårt tjugoförsta lärår och firar därmed 20 år som skola! Det har varit en händelserik och fantastisk resa och jag tänkte tillåta mig lyxen att, med dig som läsare, reflektera lite över dessa år, kring vår utveckling, utmaningar, framgångar och drivkrafter. Häng med!

Häromdagen fick vi besök av skolans första VD, Magnus. Jag hade inför det mötet förberett en liten presentation av skolans utveckling sedan Magnus lämnade 2002 och under arbetet med den slogs jag av att tjugo år är både en lång tid och blott ett andetag. Å ena sidan är vi en helt annan verksamhet idag, å andra sidan finns något mycket tydligt kvar från det förra årtusendets sista år. I mötet med Magnus fick jag också bekräftat vad det handlade om och vi kunde tillsammans sätta ord på detta tydliga: en stark passion, en drivkraft att göra något annorlunda.

Vår skolas tjugoåriga resa har förstås inte skett i isolation utan också varit en del av en större samhällsutveckling. En resa som präglats av ett slags frigörelse, en liberalisering där statens direkta styrning blivit allt mindre i verksamheter som rör människor. Valfriheten är en realitet, måhända inte en okomplicerad sådan, men, icke desto mindre, en högst påtaglig del av vår vardag. Det är inte så länge sedan som det inte var så. 

Denna övergripande samhällsutveckling har förstås också påverkat skolan. Det är fortfarande delvis korrekt att mena att skolan som institution är absurd och förlegad. Men, det är också korrekt att påstå att den är trygg och bekant. En institution alla kan relatera till. Samtidigt är åtskilligt dramatiskt annorlunda än för 20, 30 år sedan. Framför allt handlar det om synen på individen, att skolan är till för individen och inte tvärtom. För de av oss som gick i skolan på sjuttio- och åttiotalen är det inte helt lätt att säga att det är en beskrivning som kändes sann då.  

När Täby Enskilda Gymnasium (Täby Mediagymnasium som skolan hette de första fyra åren) slog upp dörrarna för sina första 140 elever (varav 80 som började åk 1) i augusti 1999 var det som ett tydligt alternativ. Skolan startades av engagerade eldsjälar, i en tid som verkligen andades optimism. Tidsandan var på något sätt att framtiden hade anlänt. Allt var möjligt. Som ny skola var vi bland de första fristående gymnasierna i Stockholm – i Sverige. Vi som var med från början drevs av en pionjäranda, nybyggaranda och en stark övertygelse om att det vi varit med om tidigare år, på andra skolor, måste kunna göras bättre. Att vi som profession skulle få större spelrum. De kommunalt styrda skolorna i närheten, där fritidspolitiker med varierande kunskap och förståelse styrde och ställde, skulle minsann få se! 

Drivet, passionen, kunskapen och energin var det inget fel på. Men, nog var de första åren också ganska kaosartade – och enormt lärorika. Sakta men säkert lyckades vi kombinera våra nyvunna erfarenheter, vår passion och energi med rutiner, uppföljning och utvärdering.

Resten är, som man brukar säga, historia. Vi gick från att vara en outsider till att faktiskt vara ett föredöme på många sätt idag. (Täby Enskilda är länets sjätte populäraste skola vad gäller antalet sökande per plats, har de nöjdaste eleverna i hela länet och toppar Skolinspektionens kvalitetsgranskningar.) Att ha fått vara med på denna omtumlande och vansinnigt roliga resa är förstås en ynnest. Aldrig en lätt resa. Aldrig en tråkig resa. Alltid en utmanande och utvecklande resa.

 Vilka är då nycklarna till en skolas framgång? En skola som vår. Det trista och sanna svaret är att det inte finns några enkla svar. Eller, det kanske det gör? I så fall är svaret att insikten om att det inte finns några enkla svar till en skolas framgång är det första steget. Första steget på en mödosam resa till förståelse. Om vi inte kan formulera några få och tydliga nycklar till framgång är det ändå rimligt att räkna upp några stationer på resan, några värden som måste finnas, eller eftersträvas. Att alla i vår verksamhet, oavsett vad man gör i den, upplever en känsla av sammanhang. Att allt är möjligt. En känsla av värme och glädje. Av tillhörighet. En känsla av att kunna påverka. Av ödmjukhet, prestigeobundenhet, utveckling, tillit, förståelse, välvilja – och utmaning. 

Tjugo år av passion har lett oss hit och det är med största glädje och stolthet som vi bjuder in er alla att följa med på vår gemensamma resa. Utan nöjda elever och föräldrar finns ingen skola som heter Täby Enskilda. Den vetskapen och förvissningen har vi haft sedan 1999. Tjugo år och ett andetag sedan.

Passion för lärande juni 2019: Problem, dilemman och varma grupper

Är problem och dilemma samma sak? Nej, egentligen inte. Men samma företeelse kan för en person vara ett problem och för en annan ett dilemma. Ordbokens definition av problem tar fasta på ordet svårighet och att denna svårighet är något som det krävs en ansträngning för att komma till rätta med. Enkelt uttryckt, vi vet i regel vad som bör göras, lösningen är tämligen uppenbar, men det är jobbigt att uppnå den.

Ett dilemma är något annat. Ofta handlar det om en svårt val som måste göras. Det som först såg ut som ett ganska enkelt problem visade sig vara ett dilemma – flera motstridiga viljor och krav behöver beaktas.

Nåväl, varför är dessa distinktioner intressanta? Jo, för att de säger något om våra olika förhållningssätt och möjliga angreppssätt när vi står inför situationer där lösningarna inte är givna. Hur vi hanterar dessa situationer har stor betydelse för hur effektivt vi kan lära oss saker och hur smarta lösningar vi kommer fram till. En som forskat i dessa saker är Philip Runsten, verksam vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har undersökt vad som kännetecknar intelligenta organisationer.

Runsten skiljer mellan lågpresterande grupper och högpresterande grupper. Det finns naturligtvis åtskilliga saker som kännetecknar dessa olika typer av grupper. Men, en sak som sticker ut är att de lågpresterande grupperna ägnar generellt lite tid, för lite tid, åt att resonera. Man tenderar att alltför snabbt fastna vid en “lösning” och nöja sig med den. Risken är stor att flera aspekter förbises och att lösningen blir kortsiktig. Processen fram till lösningen har inte präglats av någon större reflektion eller tankeutbyte mellan gruppens medlemmar. Istället har en mer eller mindre uttalad hierarki lagt hämsko på idéutbytet. Klimatet i gruppen är kyligt, prestigefyllt och slutet. Mycket energi går åt att hitta fel och ofta lägga skuld på något eller någon. Konstruktiviteten lyser med sin frånvaro.

Den högpresterande gruppen lägger mycket tid åt reflektioner. Man intresserar sig för varje gruppmedlems perspektiv. Man lyssnar på varandra. Man förstår att det som vid en första anblick verkar vara ett problem kanske egentligen är ett dilemma, något mera komplext. Varje gruppmedlem vinnlägger sig om att vilja försöka förstå de övriga medlemmarnas funderingar. Man avfärdar inte, man ställer klargörande, nyfikna frågor, parafraserar, spinner vidare, utvecklar ytterligare aspekter. Tillsammans problematiserar man, utan att ifrågasätta den enskilde idéspånarens välvilliga avsikter. Man drar inte förhastade slutsatser. Man lyssnar färdigt. Man letar inte fel.

I den högpresterande gruppen är eventuella formella hierarkier ointressanta. Allas bidrag har ett värde, alla perspektiv berikar. Det betyder inte att man alltid är överens, eller måste komma överens. Tvärtom. Olikheten i sig blir en styrka och ger fler perspektiv. Konsensus är inte alltid nödvändig. Men, prestigeobundenheten är det. Endast en grupp i vilken klimatet är öppet och varmt kan utvecklas till en högpresterande grupp.

I en lärande organisation, som skolan, är dessa saker – eller borde vara – självklarheter. Men det varma och konstruktiva klimatet som är en förutsättning för den högpresterande gruppen uppstår inte av en slump. Här blir det pedagogiska ledarskapet det helt avgörande. Att sträva efter ett tillstånd, ett klimat där vi med fog kan säga till varandra: “Jag vet att du vet att jag vet att du hela tiden försöker, lyssnar, tänker, reflekterar, är konstruktiv och vill väl.” Endast i en sådan varm grupp kan lärande ske. Lärande är att blotta sig, att tappa fotfästet. Det gör de flesta av oss bara i situationer då vi känner oss trygga.