Passion för lärande december 2020: Erfarenhet, ålder och mognad

Att säga att erfarenhet är värdefullt är inte särskilt kontroversiellt. Men, vad är det med erfarenheten i sig som gör den värdefull? Finns det måhända en risk att vi oreflekterat värdesätter erfarenhet utan att faktiskt fråga oss till vilken nytta den är. 

Vad händer när vi ställs inför en genuint ny situation där vi inte kan vila på någon tidigare förvärvad kunskap? Där vi inte kan förutse vad som kommer att ske, inte ens i en begränsad omfattning. De flesta av oss känner sannolikt ett visst obehag. Bristen på kontroll leder lätt till oro, osäkerhet och till och med rädsla. Adrenalinet pumpar och blockerar tillgången till våra rationella förmågor. Vi tänker inte klart utan kämpar blott med att hantera stunden. I värsta fall blir vi handlingsförlamade. 

Som människor gör vi därför i regel rätt mycket för att undvika sådana situationer. Vi gillar tryggheten, det bekanta och det förutsägbara. Inte märkligt på något vis. Vi väljer aktivt och strategiskt att stegvis vänja oss vid nya situationer. Inte allt nytt på en gång. Hellre lite i taget. Vi vill inte försätta oss i chock. Vi vill erfara det nya och obekanta under rimligt kontrollerade former. Pö om pö bygger vi upp en erfarenhetsbank som gör att vi med en hälsosam balans mellan trygg förvissning och kittlande pirrning villigt tar oss an nya situationer. 

I så måtto blir förvärvandet av erfarenheter kunskapsutvidgande upplevelser. Vi bygger upp en bank av erfarenheter som ger oss nya referenspunkter. Vi kan abstrahera och fundera kring hur en ny situation kan gestalta sig utifrån våra tidigare upplevelser. I en ny – men ändå liknande – situation kan vi agera annorlunda just utifrån att vi har en erfarenhet. Men, för att den tidigare upplevelsen ska kunna bli en faktisk erfarenhet krävs just att vi får fatt i hur den vidgade våra kunskaper. Annars blir det ju bara fråga om ännu en händelse som staplas efter en annan. Det är bara om vi faktiskt bearbetar händelsen som den kan bli en upplevelse och därefter lagras som en erfarenhet i vår minnesbank. Nyckelhandlingen blir här, som så ofta när det gäller utveckling och nya kunskaper, att vi medvetet reflekterar kring det som hänt, kring det vi upplevt, kring det vi erfarit. 

Kanske är det därför rimligt att påstå att erfarenheter är värdefulla om de faktiskt inneburit en utveckling. Att de har varit kvalitativa och inte enbart kvantitativa. Den som gjort samma saker oreflekterat i tio år har säkerligen lärt sig åtskilligt men inte nödvändigtvis mera än den som på kortare tid gjort olika saker och kontinuerligt och medvetet bearbetat och reflekterat kring dem. Den som i huvudsak finns i en bekant tillvaro med välkända villkor och händelser utsätts i mycket begränsad omfattning för något okontrollerat. De kunskapsutvidgande och kvalitativa erfarenheterna blir begränsade och i den mån de förekommer rinner de oftast av. Sällan blir det aktuellt att ompröva en hållning, en handling eller en idé.

Det är min erfarenhet, efter medvetet reflekterande, att biologisk ålder inte behöver ha så stor betydelse för kvalitativa erfarenheter. Inte sällan slås jag av att många människor med rik ålderserfarenhet besitter ganska klen mognad medan individer med måttligt antal årsringar kan vara häpnadsväckande mogna. Ofta för att de medvetet reflekterat kring sina erfarenheter. Ålder och lång erfarenhet i sig är inte nödvändigtvis en garanti för mognad.  

Passion för lärande november 2020: Sårbarhet och distans

I människointensiva verksamheter pendlar vi ständigt mellan sårbarhet och distans. Eller rättare, vi kan göra det. Kanske är det svårt att undvika det. Kanske bör vi inte ens försöka att undvika det. Kanske bör vi istället betrakta spänningsfältet mellan sårbarhet och distans som en möjlig resurs.

Som elev behöver jag intellektuellt förstå att min lärare vill mig väl. Att min lärare tror på mig, eller rättare, på mina möjligheter, på min inneboende potential. Att min lärare tror på mina möjligheter till lärande och utveckling även när jag själv inte gör det. Speciellt då. Allt detta måste jag förstå rent intellektuellt, förnuftsmässigt. 

Men, framför allt måste jag ta in det, omfamnas av det, emotionellt. Jag måste känna att läraren tror på min potential. Att min lärare hela tiden letar efter spår av lärande, små framsteg i alla mina felskär, irranden och misslyckanden. Att jag kontinuerligt får genuina uttryck för uppmuntrande gester och kommentarer. Att min omgivning säger: “Jag tror att du kan!” Att jag blir sedd. I det lilla såväl som i det stora.

Sårbarheten är en tillgång. För alla som arbetar med människor. Den är en nödvändig påminnelse om den känsla av utsatthet, frustration och vilsenhet som ofta präglar (den unga) människan i hennes lärande. När vår erfarenhet i huvudsak består av intellektuella landvinningar finns en risk att vi inte längre fullt ut förmår att relatera till den känslomässiga skörheten. Om den behöver vi ständigt påminnas. 

När vi själva blir varse vår egen känslomässiga sårbarhet har vi fantastiska möjligheter att fortsätta att mogna, växa och utvecklas. Att då kunna ta på oss de svalt betraktande glasögonen och med ett utifrånperspektiv analysera vårt beteende, våra handlingar (i synnerhet om de varit emotionellt präglade) ger oss värdefull information kring hur vi kan hitta nya lösningar, hur vi kan pröva andra saker och slå in på alternativa vägar. Detta är inte alltid lätt. Inte sällan är det tungt och krävande. Förmodligen för att det är viktigt och värdefullt. Att kunna skilja på de professionella handlingarna – som vi hela tiden kan följa upp och utveckla – och våra personliga egenskaper – som rimligen är mera statiska – blir helt nödvändigt. För alla som arbetar med människor är detta en utmanande balansgång. 

Att lära är att släppa sargen. Att utvecklas är att göra det oprövade. Att utforska, ta reda på, inte nöja oss med att tro. Att göra fel, analysera och gå tillbaka till ritbordet. Ny skiss, nya försök. Nya möjligheter.

Allt med kallt huvud och varmt hjärta. Och rena händer.

Passion för lärande oktober 2020: Från déjà vu till jamais vu

Fenomenet déjà vu – redan sett – brukar beskrivas som en ogrundad känsla av att vi känner igen något, trots att upplevelsen i de flesta fall är ny. I icke-medicinskt avseende är det en företeelse som de flesta av oss nog har upplevt. Mindre vanligt är förmodligen det motsatta fenomenet, jamais vu (aldrig sett) då upplevelsen av att något är nytt är felaktig då vi de facto har upplevt situationen i fråga tidigare.

Nå, varför är då detta intressant? Förutom att vår hjärna och våra minnen oftare än vi kanske vill tro spelar oss spratt säger fenomenet något om vår hållning till vår vardag. Att den kanske innehåller väl många bekanta företeelser. Om vi uppriktigt frågar oss när vi senast såg något för första gången blir svaret förmodligen aningen nedslående. Det sker kanske inte så ofta i vår vardag, men förhoppningsvis då och då under vår fritid. Men hur kan vi få känslan av att faktiskt se något för första gången lite oftare i vår vardag? Hur kan vi se till att vi får fler och fler kickar, aha-upplevelser, nyfikna påfyllningar av allt det förunderliga som sker runtomkring oss?  

Det är rimligt att påstå att synen, seendet, är det starkaste och mest centrala av våra sinnen. I jämn konkurrens med hörseln. Synen är till och med ofta så självklar att vi knappt betraktar den som ett sinne. Kanske är det just detta faktum som gör att vi mera sällan ser något nytt i vår vardag. Kanske är det därför nödvändigt med någon form av medvetna strategier. Kanske behöver vi anstränga oss att se mera medvetet, med mer närvaro.

När vi talat med en medmänniska och därmed sannolikt – förhoppningsvis – sett henne eller honom i ögonen, med hur stor säkerhet skulle vi efteråt kunna säga vilken färg personens ögon har? Kanske inte alltid med full säkerhet, eller hur? Men, sannolikt blir vi hädanefter, från och med nu, lite mera uppmärksamma på ögonfärgen hos våra medmänniskor. Varför inte börja där? Att bli mer närvarande i vårt seende genom att noggrannare betrakta ögonen, linsen för den okulära varseblivningen, eller som poeter uttrycker det, själens spegel. 

Men, invänder skeptikern inom oss, belastar vi inte bara vårt arbetsminne genom att koncentrera oss på sådana ytligheter? Så kan det kanske vara. Men lika sannolikt är det att denna lilla medvetna handling även skärper vår närvaro för andra, väsentligare saker i samspelet med vår omgivning. Att vi ser mera medvetet gör att vi även lyssnar mera medvetet. Fokuserar vi mera på att lyssna än att tala är det nog ofta av godo. Tillämpar vi fler medvetna strategier att vara närvarande, lyssnande och seende i stunden sker något positivt i kontakten med våra medmänniskor.     

Oavsett vad vi gör i vår vardag, i vårt arbete, i våra familjer och umgängen är det tänkbart, kanske sannolikt, att en ökad visuell medvetenhet förbättrar möjligheten till fördjupad förståelse, mera meningsfulla relationer och, ja, måhända pretentiöst, ökad livskvalitet. Att oftare få känslan att vi ser något eller någon som för första gången ger en förhöjd livsupplevelse. Från déjà vu till jamais vu.

Passion för lärande september 2020: Språk som väg eller vägg

Språket är av avgörande betydelse. Måhända ett axiom – en ovedersäglig sanning – men icke desto mindre värt att understryka. 

Språket kan öppna – men också stänga. Språket kan möjliggöra – men också försvåra. Språket kan skärpa tanken – men också fördunkla den. Språket kan bli en väg eller en vägg.

Våra medvetna val i vår kommunikation har också betydelse. Istället för att låta ordet axiom stå okommenterat ovan, sköt jag in en liten förklaring. Ett medvetet val. Förhoppningsvis, å ena sidan, ett inkluderande val. Istället för att låta ett hyfsat ovanligt ord stå okommenterat kunde förhoppningsvis flera läsare hänga med, känna sig inbjudna snarare än exkluderade. Å andra sidan kan några av er känt sig klappade på huvudet, lite von oben, och kanske snarare nu känner irritation över graden av förmäten frihet skribenten tar sig i och med att denne antar att ett så grundläggande ord överhuvudtaget tarvar en förklaring. Att försöka träffa/göra medvetna val är inte synonymt med att träffa rätt i kommunikationen. I den lilla utvikning, som vi ännu finns kvar i, har ytterligare potentiella hinder för förståelse dykt upp. Även om ordet axiom nu nog får anses förklarat, förekom det andra ord som kan exkludera. Ovedersäglig, tarva, förmäten, von oben och kanske även ordet exkludera i sig. Språket är av avgörande betydelse – väg eller vägg.

Den muntliga interaktionen, kommunikationen, är generellt att föredra. I skriftlig form blir kommunikation ofta föremål för missförstånd. I egentlig mening blir det ju främst en fråga om informationspilar som kastas fram och tillbaka i mejl, mess eller chatt. Nyanserna uteblir inte sällan. Möjligheten att i tid plocka upp trådar som kan hamna tokigt, leda till missuppfattningar, är liten. Några av ovanstående utmaningar hanteras smidigare då kommunikatören även är en aktiv lyssnare som hela tiden läser av hur språket, de uttryck som används, tas emot. Om pedagogiken och medvetenheten finns på plats vill säga. Den som önskar kommunicera framgångsrikt vinnlägger sig om att ha kontakt bortom blott de verbala manifestationerna, språket. Ögonkontakt, tonfall, gester, pauser, mimik – listan på det icke-verbala språket kan göras lång – är alla exempel på hur vi kan försöka säkerställa att det vi säger når fram. Den som lyssnar har förstås ett mått av ansvar att signalera både när kommunikationen fungerar och när den inte gör det. En bekräftande huvudrörelse säger en sak medan en begynnande rynka i pannan signalerar något annat.

Jag ska villigt erkänna att jag förmodligen är lite milt besatt av skillnaden mellan hur pedagogisk, reflekterande och medveten kommunikation fungerar, jämfört med motsatsen. I vardagen kan vi nog alla känna igen oss i situationer när pedagogiken lyser med sin frånvaro. (Som så ofta är det först när vi saknar något som vi påminns om vikten av just den företeelsen.) På banken, hos läkaren eller varför inte på bilverkstaden. Alla professioner har sin speciella terminologi och nomenklaturer – systematik av ord och namn. Inget konstigt med det. Det som dock blir problematiskt, om effektiv kommunikation är ett mål vill säga, är när vi som kunder, patienter eller medborgare förutsätts ha samma kännedom om ämnen och specifika begrepp som lekmannen i fråga. Handen på hjärtat, hur ofta har vi inte alla hamnat i lägen där vi mer eller mindre låtsas förstå vad vår motpart pratar om? Främst för att inte framstå som korkade. Egentligen ska det ju vara precis tvärtom – den som utifrån sin profession använder snäva och specifika ord borde rent intuitivt förstå att “gemene man” inte kan förväntas behärska alla dessa ord. I det professionella bör det vara naturligt att se till att språket fungerar som en väg till förståelse snarare än en vägg som omöjliggör den.

Detta beror nog sällan på en medveten exkluderande strategi från lekmannen. Snarare är det just uttryck för en icke-reflekterad hållning. Den erfarne och kompetente bankpersonen kanske inte ens kan föreställa sig att kunden faktiskt inte förstår allt. Låt oss välja denna, mera välvilliga tolkning, att det handlar om en aningslöshet. Alternativet, att det exkluderande språkbruket är en medveten handling, lämnar vi därhän då det i så fall skulle handla om något mycket mera obehagligt. Men, det är faktiskt rimligt att påstå att denna aningslöshet, denna oreflekterade hållning, antyder en brist på respekt. En brist på intresse för den andre. En avsaknad av ödmjukhet. Ett slags mer eller mindre omedveten självupptagenhet. Säkerligen inte en faktisk illvilja, men resultatet riskerar att bli detsamma. Att förståelsen och inkluderingen uteblir. Alla har vi ett ansvar att se till att språket blir en väg snarare än en vägg.

(Allt ovan beskrivet förutsätter att försöket till ömsesidig kommunikation sker mellan två parter som har samma modersmål. Betänk för ett ögonblick att så inte är fallet. Att förklara betydelseskillnaden mellan orden väg och vägg är inte särskilt komplicerat. Att förklara skillnaden i uttal mellan orden är det desto mer.)

Passion för lärande juni 2020: Dimensioner och perspektiv

Allt vi gör i skolan handlar egentligen om en enda sak. Förståelse. Utbildningen i gymnasiet syftar till ökade och breddade kunskaper. Att förstå mer. Lärarnas – all personal i skolan – relationella arbete med eleverna är medlet för att uppnå målet att förstå varje elevs behov. Organisationens kort- och långsiktiga arbete syftar till att få fatt i, förstå, och prioritera utvecklingsbehov på individ-, grupp- och helhetsnivå. 

Förståelse, och därmed ökad kunskap, kräver referenspunkter som är gemensamma. Utan en någorlunda delad bild av alla dimensioner vad gäller värden, språk och omvärldsbild försvåras förståelsearbetet betänkligt. Men, det omöjliggörs inte. Det ställer bara större krav på pedagogiskt ledarskap att metodiskt, nyfiket och med passion kartlägga alla dimensioner. 

För varje år blir jag mer och mer övertygad om vikten av att jobba med denna metanivå. Att ständigt vrida och vända på alla aspekter av reflektion, kommunikation och förståelse. Eftersom varje situation, varje konstellation och varje möte är nytt krävs en insikt i stunden för vad som krävs. En förståelse för vad som ökar allas förståelse. 

Det är mänskligt att fastna i de egna perspektiven, åsikterna och attityderna. Hos den ännu unga människan är det ett rationellt sätt att organisera alla intryck och en ytligt fungerande modell att förstå sin omvärld. Successivt behöver dock perspektiven bli flera. Häri ligger skolans huvuduppgift. Efter genomgången utbildning ska varje elevs synfält vidgats till, helst, 360 grader. 

För att detta ska bli verklighet krävs att alla vi i skolan aktivt jobbar med att vårt synfält inte lämnar några döda vinklar. Att vi aktivt i vår organisation och i samarbete med vår omvärld vinnlägger oss om att ständigt vidga våra perspektiv. Att vi vrider och vänder på våra invanda sanningar och bekanta sätt att förstå tillvaron. Att vi ser till att våra fördomar – ja, alla har vi sådana – ymnigt kommer på skam. 

Vikten av att vi producerar flera frågor än svar. Att vi kontinuerligt jobbar med reflekterande arbete, att vi ställer oss själva de utvecklande och ibland kanske obekväma frågorna. “Hur vet jag det här?”, “Hur tror jag att jag vet det här?”,  “Hur har jag försökt att få flera perspektiv?”,  “Har jag i egentlig mening försökt att förstå den andres handlingar och tankar?” (Se gärna inlägget om reflektionsarbete: Reflektion, perspektiv och förståelse.)

Under de senaste månaderna, då kontakten med och förståelsen av våra elever främst har varit mest tvådimensionell, har vi vi verkligen fått perspektiv på hur helt avgörande viktigt det relationella arbetet IRL är. Vi ser med enorm glädje fram emot att inom kort återfå den tredje dimensionen. Dessutom blir det en fjärde dimension: ”Wow”-känslan att åter få se alla våra härliga elever! 

Passion för lärande maj 2020: Från binär tydlighet till icke-binär transparens

Att hemfalla till snabba och förenklade lösningar har sin uppenbara lockelse. Viljan att nå en klarhet och tydlighet är fullt förståelig. Oklarheter innebär ofta osäkerhet och oro som dränerar oss på energi. 

De senaste veckorna – numera snarare månaderna – påminner oss om, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt, hur beroende vi människor är av trygghet och förutsägbarhet. Vi vill ha en känsla av kontroll. Av sammanhang. Det visar sig emellertid att ju mer vi känner till om tillvaron, desto mer mångfasetterad och komplex framstår den. Eller annorlunda uttryckt, splittrad och ogreppbar. Ett till synes formlöst flöde av osammanhängande händelser, handlingar och konsekvenser. 

Ambitionen att få till en tydlighet, en binär tydlighet, där saker och ting är antingen eller må vara förståelig och i viss mån säkert också eftersträvansvärd. Dock är det lika rimligt att hävda att den lockelsen, den längtan leder till en osund övertro på att de enkla svaren och lösningarna faktiskt finns. Risken är stor att vi lägger ansvaret för att vi inte lyckats hitta den binära tydligheten hos oss själva eller hos människor i vår närhet.  

När vi i julas lanserade vår fjärde bok tog vi fram ett missiv med en delvis provocerande rubrik. Kultur och koriander – en bok som vill göra det lite svårare att arbeta i skolan.” Samtidigt som den ordalydelsen kan verka föga uppmuntrande bär den ändå på ett svar som faktiskt är avstressande, lugnande och till och med förebyggande. Det är inte bara okej utan rent av nödvändigt att acceptera det mesta i skolan – och i hela den mänskliga tillvaron – som något annat än enkelt. Som något annat än binärt och tydligt. Saker och ting är ytterst sällan blott antingen eller. Kanske att vi istället bör betrakta arbetet i skolan i synnerhet och livet i allmänhet som lite mera ”det beror på”. Lite mera av en icke-binär transparens där det finns en väldig massa information, möjligheter och frågor tillgängliga men färre klara och redan färdiga svar och lösningar. 

Att på allvar acceptera en sådan beskrivning av tillvaron, att uppriktigt omfamna en sådan hållning, ställer helt andra krav på oss än att se världen som enkelt uppbyggd, med hierarkier, frågor, svar och tydliga, helst få, dimensioner. 

När vi förväntas kunna navigera i en osäker, svåröverskådlig och dimmig omvärld kan vi inte längre anta att svaren kommer serverade till oss av en allvetande superkraft. Ingen sitter på alla svar – kanske för att de inte finns. Vi tvingas istället att mödosamt pröva oss fram, aktivt leta, nyfiket undersöka och medvetet handla proaktivt snarare än att slentrianmässigt reaktivt, utan reflektion, glida fram i tillvaron.

En väsentlig del som följer av den icke-binära transparensen är det individuella ansvaret. Makten och ansvaret, tyngden och möjligheten, att själv reflektera, tolka och dra slutsatser som blir vägledande för de personliga handlingarna. Det blir inte möjligt, eller åtminstone inte rimligt eller särskilt ansvarstagande, att försöka legitimera egen passivitet eller reaktivitet med att ”ingen har sagt det till mig”. Det blir att lägga ansvaret utanför oss själva – och därmed även begränsa möjligheten att påverka. Som fria samhällsmedlemmar, speciellt som ledare i verksamheter som handlar om lärande och utveckling, vilar ansvaret tydligt på oss själva att ständigt befinna oss i ett proaktivt och nyfiket undersökande tillstånd i vilket vi ser till att konfrontera oss själva med konstruktivt självkritiska och ibland även obekväma frågor. 

Att acceptera tillvaron som icke-binärt transparent må vara delvis obehagligt men ger tveklöst oändliga möjligheter till riktigt lärande och faktisk utveckling.

Passion för lärande april 2020: Mellantitta och interlyssna

Ordet intervju betyder mellantitta. I relationen mellan två personer som tittar på varandra. Samtalar med varandra. Och framför allt, om det är en bra intervju, lyssnar på varandra. Interlyssna helt enkelt.

I dessa märkliga tider prövas vi alla. En prövning består i att behålla den sociala hälsan – vi har alla ett behov av kontakt. Då den nu inte kan – inte bör – ske på samma sätt som normalt får vi hitta andra vägar.

Vår distansundervisning fungerar riktigt bra. I flera fall över förväntan bra. Men oj vad vi saknar er, våra kära elever. Att se er. Att höra er. Att känna er närvaro. Era vibrationer. Distansundervisningen sätter fingret på intervjuns nödvändighet. På lyssnandet – som inte begränsas till blott ljud. 

Ganska ofta händer det att elever vill intervjua mig – inte sällan kopplat till olika kurser. Det är alltid en glädje. I höstas hade jag förmånen att bli intervjuad av Celine, Ida, Jonatan och Linus som går i trean. Den intervjun resulterade i en kortfilm. Som lite lagom exhibitionistisk fick jag fullt spelrum att lägga ut texten om både det ena och det andra. Skolfolk tenderar ju att kunna prata. Men, det var något i atmosfären med dessa fyra fantastiska elever som gjorde att det blev en väldigt varm och ovanligt harmonisk situation. De lyckades få mig att slappna av och känna komplett trygghet. Intervjuaren, Linus, visade en häpnadsväckande skicklig närvaro, med kloka frågor, och i synnerhet, lyhörda uppföljningsfrågor på mina svar. Det var en fröjd. 

Så, ta dig åtta minuter och mellantitta och interlyssna: https://www.youtube.com/watch?v=UPzqcTXJ7IY

Passion för lärande mars 2020: Från om till med

Är vi egentligen intresserade av vad ”de” tycker?

Inte sällan handlar dessa inlägg om kommunikation. Så även detta. Eller rättare, det svåra med kommunikation. Det svåra, men inte omöjliga. Det nödvändiga och förlösande. 

Den inledande frågan är medvetet provocerande. Det är väl självklart att vi är vidsynta, fördomsfria och alldeles givet nyfikna på våra medmänniskor! Men, är det verkligen så? Ja, kanske är det så – i alla fall så länge dessa människor förblir just ”de”. Någon eller några på lite behörigt och bekvämt avstånd. En fysisk – eller mental – distans som innebär att vi just bara kan prata ”om” dem. Inte med dem. 

Behovet att prata om andra människor är djupt mänskligt och fullt förståeligt. Det skapar sammanhang och gemenskap. En gemenskap med dem vi pratar med. Om de andra. Det är kittlande och lite skojigt. Skvaller, det blir ju ofta frågan om det, piggar upp. ”Nåt kul ska man väl få ha.” Kanske det. Men det sker ju till ett pris. Det är ju på någon annans bekostnad. Så länge denna ”annan” är någon person vi inte känner utan bara känner till, en kändis, politiker eller person i maktställning, är det väl knappast så farligt. Kändisar, politiker och maktpersoner får liksom ”ta” det. Kan vi tycka. Så kan vi fortsätta att skvallra. Prata om någon snarare än med någon. 

Mer komplicerat och mindre acceptabelt blir det när vi gör samma sak med människor, medmänniskor, vi känner. Priset vi får betala för det beteendet är inte sällan en försämrad relation och därmed allvarligt försvårad kommunikation. Vad som hade kunnat handla om gemensam utveckling riskerar att gå om intet. 

Vad kan vi då göra? Alla vi som förstås är vidsynta, fördomsfria och klädsamt lagom nyfikna på våra medmänniskor. Som ser dem som ”ni” och inte som ”de”? Ett konkret sätt är att inte vara publik när samtalet (allt från snack till skvaller) börjar handla om icke närvarande människor. Istället för en passiv publik kan vi vara en perspektivgivande partner. ”Men är det så?”, ”Hur vet du det?”, “Men är det hela bilden?”, ”Har du pratat med X om det?” De smått skeptiska och perspektivvidgande frågorna är oändliga. 

Även om det förstås kan vara trist att vara den som inte direkt köper narrativet som inleds på kafferasten, mingelpartyt eller släktträffen och därmed ses som en jobbig typ, är fördelarna avsevärt större än nackdelarna. Åtminstone långsiktigt. 

Att gå från ”vi-och-de-tänk” och att prata om varandra till att istället sträva efter – ja det är svårt ibland – att tänka ”vi och ni” samt att vi talar med varandra ger oanade möjligheter. Till relationer, kommunikation – och utveckling. 

 

Passion för lärande februari 2020: Puss på proaktiviteten!

Kan man vara för förberedd?

I skolans systematiska kvalitetsarbete vilar en stor del av arbetsprocesserna på att vi lär oss av våra misstag och försöker undvika dem nästa gång. Lite förenklat uttryckt, förvisso, men inte utan giltighet. Samtidigt säger vi i vår skola, med plumpen som en central symbol för hur lärandet går till, att vi gillar misstag. Vi kallar dem gärna fördröjda succéer eller uppskjutna framgångar. Men vi vill ju inte göra om samma misstag – vi vill göra nya. Inte samma plump på samma ställe. Ny plumpar på nya områden eftersom vi försöker oss på något nytt.

I kraftfältet mellan det förebyggande arbetet och det åtgärdande finns en stark energi. En energi som det gäller att balansera för att komma åt. Å ena sidan vill vi våga och vara spontana, pröva nya saker, utforska nya områden. Å andra sidan vill vi lära oss av våra misstag, uppfriskande motgångar, upphetsande omvägar och inte upprepa dem. Om vi balanserar dessa storheter fel tappar vi energi. Vi kan bli antingen för oförsiktiga, vårdslösa eller för hämmade, för försiktiga.

Om vi tänker oss en femgradig skala där det optimala dragläget är i mitten – noll. Vi har en hälsosam, utvecklande och kvalitativ mix av spontan kreativitet och eftertänksam pragmatism. Låt oss kalla detta “idealläge” proaktivitet. Personligen gillar jag det ordet. Det innebär att vi tänker igenom möjliga saker som han hända, vi blickar framåt och vi handlar. Vi är aktiva. Som bekant kan vi lättare förhålla oss till en handling än en icke-handling. Det går att justera, rätta till något som vi gjort. Det är svårare att justera, rätta till och utveckla något som vi aldrig tagit itu med. 

Ett steg åt ena hållet på den femgradiga skalan, -1, skulle vi kunna kalla höftskottet. Vi är för lite proaktiva. Det sker snabbt, vi litar på våra instinkter och erfarenheter och ofta, men inte alltid, träffar vi skapligt. Kanske inte mitt i prick, men i alla fall på tavlan. Värre blir det, -2, när vi inte ens hunnit sikta. Då blir det ett rent vådaskott. Alla inblandade far illa. Hjärnan var aldrig påkopplad.  

Ett steg åt andra hållet, ingen positiv värdering i sig, +1, skulle vi kunna kalla kontrollbehov. Proaktiviteten har gått ett steg för långt. Spontaniteten och den kreativa kraften har förbytts i ett begränsande kontrollbehov där oförutsedda och allmänmänskliga manifestationer blir besvärande och stressande. Saker och ting, människorna, håller sig inte inom ramarna och mönstret. 

Om vådaskottet fanns i den ena änden finner vi paranoian i den andra. Här har den hälsosamma proaktiviteten gått över inte bara i ett begränsande kontrollbehov utan också i en destruktiv paranoia. Handlingsförlamning följer på omöjligheten att ha fullständig och total kontroll. All respons ses som potentiellt negativ och när man inte har närvaron att se nyanser eller perspektiv, inte förmår vara förstående inträder ett behov av försvarsställning. Allt och alla är emot en. Man blir paranoid. Misstänksamheten blir default-läget i hållningen till omgivningen. Man kan bara lita på sig själv – knappt det.

Vad kan vi då göra för att behålla lugnet, balansen och befinna oss i ett konstruktivt och hälsosamt läge av proaktivitet? Endast om miljön runt omkring oss, oavsett var vi finns i tillvaron, i organisationen, i relationen – i livet, är genuint tillåtande kan vi nå dit. Att vi faktiskt tror oss själva och varandra om gott. Att vi är i varma grupper och inte dömer, inte sorterar, inte etiketterar utan hela tiden finns i ett förundrat tillstånd av upptäckt. Vi vet inte allt, eller kanske ens så mycket, men vi vill förstå mera av varandra. Vi är öppet nyfikna och verkligen intresserade av utveckling. Vi är intresserade av att utforska och beforska oss själva, våra medmänniskor – hela vår omgivning.

Svaret på den inledande frågan är både ja och nej. Ja, om vi menar att vi ska max kontroll och alltid vara perfekta och aldrig begå misstag. Nej, om vi menar att vi kan vara förberedda på att saker inte alltid blir som vi tänkt oss. Insikten om att vi kanske lär oss mera om vi är öppna och bejakar det oväntade, det oplanerade är faktiskt oändligt utvecklande. Vi minns Pippis ord: “Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert!” 

Passion för lärande januari 2020: Omfamna nyanserna!

Ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte (ännu) behärskar. Vi låter denna parafras på Sokrates visdomsord inleda 2020. Välkommen till Rektor Reflekterar!

Om villkoren för våra livsbetingelser vore färre, mindre komplicerade så vore allt så mycket lättare. Sannolikt känner vi alla så emellanåt. En längtan till något enklare och tydligare. Där rätt är rätt och fel är fel. Det finns naturligtvis något oerhört lockande i en sådan binär tillvaro. Där svart är svart och vitt är vitt och inget däremellan.

Priset som vi nödgas betala för denna illusoriska idyll är dock att vi måste avskaffa övriga färger och definitivt alla nyanser. För att kunna sortera stort som smått på enklast möjliga sätt får vi nöja oss med svart eller vitt. 

Längtan till enkelhet och tydlighet är förståelig. Mänsklig. Vi sorterar för att kunna bibehålla kontroll och i någon mån även vår mentala hälsa. Hade vi inte förmågan att generalisera skulle vi inte fungera. Hjärnan skulle konstant vara överbelastad. Men det är när generaliserandet går för snabbt och för slentrianmässigt som det lätt går fel. Om alla företeelser, skeenden och relationer ska sorteras in som antingen det ena eller det andra skapar vi oöverbryggbara motsättningar där de egentligen kanske inte finns. Eller inte alls är så stora. 

Om vi för ett ögonblick tillåter oss själva att se tillvaron som icke-binär, att nyanserna är flera än två, öppnar vi för möjligheten att kunna minska avstånden och därmed, på sikt, kanske kunna nå varandra. Om vi leker med tanken att vi på skalan mellan svart och vitt kommer överens om att det finns tio steg, nyanser av grått, där ett är kolsvart och tio är kritvitt blir steget mellan fem och sex inte så svårt. I alla fall inte lika svårt som steget mellan ett och tio. 

Tänk tanken att skalan är ett till hundra istället. Eller ett till tusen. Eller att skalan kanske är oändlig. Hur påverkar denna insikt oss? Förhoppningsvis blir vi mindre tvärsäkra, mer ödmjuka inför allt vi inte känner till, allt vi ännu inte behärskar eller förstår. Vara det naturvetenskapliga samband, mellanmänskliga relationer eller pedagogiska förhållningssätt. Kanske att vi tar till oss av att vi inte riktigt ser alla nyanserna på en gång. Att det som är försiktigt gråvitt för mig kanske är nästan vitt för en medmänniska och nästan helt grått för en annan. Ju mer vi lär oss om hur våra medmänniskor tänker, resonerar och ser saker, desto mer inser vi att vi har massor att lära. Att vi har oändligt mycket intressant att lära av varandra om vi nyfiket tillåter oss att vänta med sorterandet. Eller kanske inte sortera alls. Inte etikettera. Inte värdera. Inte döma. Bara lägga till ännu en nyans i vår gemensamma palett.

Tillsammans ser vi till att 2020 bli nyansernas år!