Passion för lärande februari 2016: Våga värna variationen!

 

Experter till höger och vänster

Skolan förekommer ofta i det offentliga samtalet. Skolan är på något sätt alltid i centrum. Den är allas egendom. Många är de mer eller mindre professionella tyckare som ser sig som experter. Ofta med den måttligt relevanta meriten att man en gång varit elev. Skolan ses som problemet och som lösningen. Åtskilliga av de bekymmer och utmaningar som vårt samhälle står inför hänförs ofta på något sätt till skolan. Inte sällan handlar det om något som skolan inte gör tillräckligt av. Eller på fel sätt. Skolan blir institutionen som det är lätt att älska att hata. Känslorna tenderar att svalla. Alla har någon mer eller mindre nostalgiskt skimrande anekdot kring hur fantastisk den och den läraren varit och att om skolan bara vore mer som på den tiden då man själv gick i skolan så skulle allt vara bättre. Resultaten skulle vara som på gamla fornstora dagar. Bombardemangen av enkla lösningar och oviljan att se flera komplexa samband ger en trist grogrund för snabba fixar och förenklade lösningar.

Hippo

Älska heterogeniteten

Jag tror att vi måste acceptera, på riktigt, att skolan inte längre är en homogen inrättning där samma saker sker i alla klassrum runtom i vårt land. Förmodligen har den aldrig varit det. Men, visst är det rimligt att anta att heterogeniteten har ökat. Frågan är om det måste vara ett problem. Svensk skola ska enligt våra lagar och författningar vara likvärdig i hela landet. Den ambitionen är förstås lovvärd. Men, lika lovvärd som den måhända är, lika utopisk och omöjlig är den. I synnerhet för de som sätter likhetstecken mellan orden likvärdig och likadan. Varför är det så? Av den enkla anledningen att det vi gör i skolans värld inte handlar om att skapa fysiska produkter. Vi producerar inte kylskåp. Vi bygger inte hus. Vi framställer inte stål. Vi utbildar, bildar, fostrar, utmanar, utvecklar, uppmuntrar, lär och förbereder unga människor – inte program, robotar eller datorer – för ett liv efter skolan. Dessa fantastiska tonåringar är inte, har heller aldrig varit, en homogen grupp individer. Det spretar så det står härliga till. Det faller på sin egen orimlighet att aktiviteterna i Sveriges hundratusentals klassrum skulle likna varandra på riktigt. Hur ska en sådan komplex verksamhet med så många olika variabler, eller ingångsvärden som det allt oftare heter, kunna bli homogen? Är det ens önskvärt?

Smal mosaik

Våga värna variationen

Strävan efter likvärdighet kan faktiskt vara av ondo. Den frekventa sammanblandningen mellan likvärdig och likadan försvårar nödvändig utveckling. Den hämmar lusten till att experimentera, att pröva det oprövade, att våga göra annorlunda. Jag tror att det som verkligen behövs är inställningen att det är bra att det spretar lite, att det är bra att vi alla gör lite olika i skolan, att det är bra med variation och med nya idéer. Alternativet, risken, i strävan efter en likadan likvärdighet, är att alla skolor blir lika medelmåttiga. Låt oss i stället tillämpa Stanford-professorn Carol Dwecks teorier kring “mindset” – varje människas inställning till lärande såsom varande huvudsakligen fixerad (fixed) eller växande (growth) – på hur vi ser på skolans utveckling. Låt oss upphöra att tassa runt i det bekanta, bekväma och kvävande trygga och istället våga öppna våra sinnen för annorlunda lösningar. Låt oss lockas av det spretiga, det experimentella, det oväntade och det outforskade. Låt oss inspireras av varandra och inte bara eftersträva en förtvinande homogenisering. Vad händer om vi tillåter större frihet och lust? Vad händer om vi går utanför vår trygghetszon? Vad händer om vi vågar mer?

smaläpplen

Låt oss använda friheten som finns

För att vara en lärande organisation kan skolan bättre än vad den gör nu. Vi är alldeles för bekväma och lydiga när det gäller det mesta. Vi kan förstås alltid hävda att traditioner och erfarenheter väger tungt, liksom lagar, regler och förväntningar från elever, föräldrar och omvärlden. Men, det är fegt. Det är reaktivt. Det är begränsande. Inom ramen för de styrdokument under vilka vi i skolans värld verkar finns faktiskt en väldig massa friutrymme. Vi måste bara bli bättre på att våga använda detta friutrymme.

Jag är helt övertygad om att det finns massor att göra. En sak är säker. Vi är inte färdiga med skolan.

 

Jan Liljegren
Rektor
Täby Enskilda Gymnasium

 

Annonser

Passion för lärande januari 2016: Pedagogik framför teknik

Input viktig för output

Enbart en bra förstärkare räcker inte för bra ljud. Oavsett hur avancerad den är blir det inte något välljud om inte tonen som går in, inputen, är ren och tydlig. Om den är dissonant blir ljudet ut, ouputen, likaså. Denna sanning för musikälskare är tillämplig även vad gäller datorns plats i skolan.

Datorn är i skolan för att stanna. Rätt använd ger datorn stora pedagogiska vinster. Men, för att återvända till analogin med ljud och förstärkare, datorn i sig gör inte någon större nytta. Det viktigaste är att man som skola har en gemensam idé av vad lärande innebär och hur det går till. Finns denna på plats, genom ett pedagogiskt ledarskap på alla nivåer i skolan, kan datorn bli en förstärkare och leda till ett effektivare lärande och i längden bättre studieresultat.

Täby Enskilda är sedan fem år en så kallad en-till-en-skola. Varje elev har en dator. Kolleger från andra skolor undrar ibland hur vi gjorde och vad de kan lära sig av våra framgångar. Det korta och trista svaret är att det inte finns någon “quick fix”. Varje skola måste hitta sin väg framåt och hur man ska använda datorn i undervisningen.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 16.39.04.png

Kärnan i formativ bedömning

Formativ bedömning är inte något entydigt eller enkelt begrepp. Det står för åtskilliga saker. Kanske är begreppet i sig, eller det synonyma bedömning för lärande, numera så urvattnat att det blir otydligt. Dylan Wiliam och Siobhán Leahy reflekterar över detta i Embedding formative assessment (Handbok i formativ bedömning) och menar att det är mer intressant att tala om undervisning och bedömning som är effektiv, som innebär att eleverna lär sig. Det finns inte en svensk skola idag som inte säger sig “använda” formativ bedömning. (Tyvärr ser många fortfarande formativ bedömning just som en metod, något man tar till ibland, snarare än ett förhållningssätt som genomsyrar pedagogiken fullständigt.)

För mig som rektor, pedagogisk ledare, är kärnan i formativ bedömning att läraren får så mycket information som möjligt om hur effektiv undervisningen är. Det kan förstås ske på många sätt. I vår skola talar vi om tre centrala begrepp, process, reflektion och portfölj, PRP. Kanske är R:et det viktigaste. Det är min övertygelse att det är i reflektionen som lärandet sker. I det invanda sker inget lärande. Det är slentrianmässiga handlingar som är nödvändiga men i grunden repetitiva. Men när vi ställs inför något nytt, något som inte är automatiserat, kastas vi ut i det ovissa. Det är här som en möjlighet till lärande finns. Kanske klarar vi av situationen vi ställs inför på ren instinkt, ren tur, och om den inte åtföljs av en faktisk reflektion, en analys av vad som skedde och varför, uppstår inget varaktigt lärande. Ställs vi inför en liknande situation igen är risken stor att vi inte hanterar den på ett klokare sätt utan kanske på samma sätt igen. Men genom den strukturerade och styrda reflektionen får vi formulera vad det var som fungerade bra respektive mindre bra. Vi rustar oss inför nästa utmaning, nästa oväntade situation med en mer utvecklad erfarenhetsbank. Med andra ord: vi lär oss.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 16.39.28

Lärandeprocessen angår alla i skolan

I detta processtyrda arbete är datorn överlägsen. Med enkla medel (jag gillar akronymen KISS, keep it simple, stupid) som delade dokument i exempelvis Google Drive kan eleven själv följa sin egen utveckling och göras medveten om nycklar till effektivt lärande. Datorn kan via enkla måltjänster bli möjliggörare av såväl processen, reflektionen som portföljen. Den här modellen, i all sin enkelhet, är inte begränsad till eleverna. Alla lärare skriver sin egen lärardeklaration inför varje läsår (eller som vi kallar det, lärår) i vilken analys och eftertanke kring föregående år följs av nya mål och ambitioner inför det nya. Allt utifrån egna anteckningar och reflektioner som förts kontinuerligt i den egna digitala portföljen. I en lärande organisation som skolan är bär alla lärandet. Vi lever som vi lär.

Kärnan i att bli lärd, upplyst, är att bli medveten om hur lärandet går till och hur man lär sig bäst. Det varaktiga lärandet är i stor utsträckning ett som förvärvats genom egna konkreta erfarenheter snarare än abstrakta teoretiseringar. Att som elev regelbundet reflektera över det egna lärandet, de egna landvinningarna i skolans alla ämnen, innebär en fungerande syntes av konkretion och abstraktion. Det abstrakta lärandet har blivit formulerat och därmed så konkretiserat som det bara är möjligt.

Skärmavbild 2016-01-10 kl. 16.39.04.png

Pedagogik framför teknik

Men, säger den skeptiskt lagde, detta har väl alltid varit möjligt att göra, även före datorns tid? Förvisso, men det var krångligt, svårt och i längden ohållbart. Med datorn blir PRP-förhållningssättet fokuserat och hanterligt. Tillgängligheten och smidigheten gör att tröskeln blir låg. Lärandeprocessen blir synliggjord och överskådlig på ett sätt som inte tidigare varit möjligt.

När denna i mitt tycke nödvändiga grundbult är på plats kan lärare och elever ta ytterligare steg och utforska datorns alla möjligheter. Och de är naturligtvis åtskilliga. Men signalen in måste först vara ren och tydlig. Annorlunda uttryckt: pedagogik framför teknik.