Inte sällan slås jag av hur ineffektiv sjukvården är jämfört med skolan. Ja, med den något dräpande meningen har jag förmodligen fått uppmärksamheten hos några av er. Håll mig i handen och följ med så ska jag förklara.
Skolan är i mångt och mycket en icke-hierarkisk organisation. I vilket fall finns det ganska få nivåer. Det gör att kommunikation och ansvar inte blir något diffust och utspätt. Tvärtom ganska direkt och koncentrerat. Ofiltrerat. Oskyddat skulle en del säga. Läraren har inte några medarbetare “under” sig i en utvecklad befälsordning. Läraren gör det mesta själv. Det kan man ju i och för sig tycka både det ena och det andra om, men ett verkligt resultat av frånvaron av en hierarki liknande den i sjukvården är att ingen information går förlorad. Läraren inhämtar via långsiktiga relationer som omfattar en helhet mera information och behöver inte förlita sig på andrahandsuppgifter.
I den något spretiga skoldebatten där högt och lågt blandas friskt formuleras ibland tanken på en “lärarassistent”. Det är i lärarbristens tid inte en helt konstig tanke, i synnerhet inte för de som gärna förespråkar kvantitet, “fler vuxna i skolan”. Dessa lärarassistenter skulle ta hand om “enklare” uppgifter eller “administration” – inte sällan oklart vad dessa uppgifter och administration handlar om. Denna förment attraktiva tanke vittnar om en syn på läraren som huvudsakligen förmedlande. Läraren ger gåvor av information i form av föreläsningar och uppgifter. Eleven ger svar och läraren ger omdöme och betyg. Kunskapen uppstår liksom mirakulöst utan några pedagogiska insatser. Effektivt? I teorin absolut. Om det fungerade. Utopiskt snarare än realistiskt? Ja.
En annan tanke, säkerligen även den vällovlig och välmenande, är så kallade “supermentorer”, alltså “fler vuxna i skolan” som på något sätt ska “avlasta” läraren med icke-pedagogiska uppgifter – även här tämligen oklart vad dessa uppgifter består i. Kanske att hantera det relationella arbetet. Om en elev har det jobbigt. Utvecklingssamtal. Studieteknik. Planering. Effektivt? I teorin absolut. Om det fungerade. Utopiskt snarare än realistiskt? Ja, förmodligen.
Nå, så varför denna skeptiska hållning till de välmenande idéerna om lärarassistenter och supermentorer? Två anledningar. Dels förutsätter de att lärande inte handlar om pedagogik och relationsarbete, dels att skolan, liksom vården, mest ägnar sig åt åtgärdande insatser.
Det är en obestridligt faktum att pedagogisk framgång i skolan, effektivt lärande, ökade kunskaper, förutsätter att läraren, hela skolan, arbetar relationellt med eleverna. Att lärare bryr sig. Att lärare tar reda på massor om sina elever. Att lärare ser sina elever och behandlar dem som de individer de är. Det arbetet skulle försvåras avsevärt om kontaktytorna, tillfällena till relationsfördjupning späddes ut, delegerades bort till ickepedagogiska professioner – ofta utan någon skolkompetens. Skolan skulle bli lika ineffektiv – och dyr – som sjukvården.
I och med att kännedomen om elevernas helhet skulle späs ut ökar risken för att skolans arbete blir mer och mer åtgärdande, istället för främjande och förebyggande. Andrahandsuppgifter, felaktigt tolkad information som filtreras genom en mer utbyggd hierarki ökar ineffektiviteten.
I en välfungerande skola, med minsta möjliga hierarki, med tydligt ledarskap och gemensam målstyrning (läroplan och skollag är tydliga) är kommunikationen och pedagogiken fokuserad och professionell. Den flexibla, snabba och prestigeobundna organisationen som skolan är löser de avancerade uppgifterna och möter de högt ställda förväntningarna. Anledningen stavas en skolkultur som förstår helhetens betydelse framför fragmentisering, komplexitet framför förenkling, relation framför hierarki och kvalitet framför kvantitet. Kunskap är och förblir nummer ett i den fungerande skolan.
Rektor Reflekterar 