Passion för lärande oktober 2021: En svårhanterlig komplexitet

Hur vet vi det vi vet? Eller det vi tror oss veta?

I ett icke-professionellt sammanhang, i våra privatliv, förlitar vi oss nog ofta på vår erfarenhet, intuition och förmåga att läsa av läget. Lite förenklat talar vi ibland om en “magkänsla”. Den kan räcka långt. Ibland.

I en professionell kontext blir ett förhållningssätt som enbart vilar på känslor i olika delar av kroppen väl tunt. I de sammanhangen behöver vi mera sakligt ta fasta på vad vi tror oss veta med en mera undersökande, vetenskaplig och ifrågasättande attityd. Med öppna sinnen och genom att inte för kvickt dra förhastade slutsatser. En rimlig hållning. Inte minst när det gäller ledarskap.

Det finns anledning att påstå att ledarskap idag till mycket stor del handlar om kommunikation. Den gode ledaren vill förstå och bli förstådd. Den gode ledaren har en i det närmaste majeutisk hållning till ledarskap, det vill säga, ledaren tror att medarbetaren själv har tillgång till både problembeskrivning och insikt om lösningar bara han eller hon får de rätta frågorna att reflektera över. Så länge den gode ledaren ägnar sig åt kommunikation som bygger på ömsesidig respekt och ett relationellt förhållningssätt så kommer vägarna framåt, ut ur en utmanande situation, att förr eller senare uppenbara sig. Ledarskapet som präglas av övertygelsen om att information och förmedling inte är samma sak som kommunikation och förståelse har alla förutsättningar att vara ett fungerande ledarskap.

Även detta är nog något som de flesta av oss kan instämma i. Att ledarskap i dag mer bygger på att ledaren åtnjuter respekt och auktoritet sprungna ur ett relationellt förhållningssätt snarare än att ledaren är auktoritär och utövar sitt ledarskap genom repressiva handlingar. 

Sannolikt kan vi nog också enas om följande: Oavsett om vi är nya eller erfarna i en bransch är det när lärandet bjuder lite motstånd som utveckling – förvärvande av nya insikter, kunskaper och färdigheter – faktiskt sker. Att det är när vi orkar finnas kvar i det lite plågsamma tillståndet då vi inte riktigt fullt ut fattar allt, när det är precis lite för svårt, men inte oöverstigligt, och att vi just håller på att få, och att vi sakta men säkert får, fotfäste. 

Förmodligen möter även denna tanke måttligt motstånd: Pliktgenerationen – som många av oss tillhör – har inte ersatts av en ny sådan. Plikten har till stor del (naturligtvis inte helt och hållet) ersatts av lusten. De inre bevekelsegrunderna för motivation, snarare än de yttre, blir helt avgörande. Denna insikt präglar i princip all nutida ledarskapslitteratur. Fokus blir på att leda, inspirera och motivera snarare än att styra, peka och beordra.

Självklarheter, som sagt, som nog nästan alla kan acceptera som giltiga i de flesta situationer i vårt samhälle. I de flesta. Men inte i alla. Besynnerligt nog verkar det som att landets största arbetsplats, skolan, ofta undantas. Allt som nämnts ovan kan överföras till skolan och relationen mellan lärare och elev. Parallellprocesserna mellan ett modernt ledarskap i arbetslivet utanför skolan är också fullt tillämpliga i just skolan. Men av någon outgrundlig anledning hemfaller även de mest omdömesgilla av experter till quick-fixar när vi lämnar det vuxna arbetslivet och istället fokuserar på skolan. Där ledarskapet har alla komplexiteter som präglar det vuxna arbetslivet men som dessutom har att hantera unga människor, i många fall långt ifrån färdigvuxna, i all sin skörhet och utsatthet. Där ska ledarskapet plötsligt reduceras till något torftigt, auktoritärt med förenklade lösningar som oreflekterat lämnar professionella nyanser åt sidan. Är det inte märkligt?

Eller så är det inte så märkligt. I debatten som rör skolan blir det tyvärr allt vanligare med få nyanser. Det är svart eller vitt. Antingen eller. Mycket sällan både och. Oviljan, ointresset och oförmågan att se de komplexa sambanden blir det normala. Även i övriga sammanhang kloka individer lägger exempelvis en oförsvarligt stor energi på att leta fel i skolans organisation och huvudmännens beskaffenhet och bevekelsegrunder trots att bland annat John Hatties forskning visar att dessa faktorer har mycket liten påverkan, kanske 5-10%, på elevers kunskapsinhämtning och studieresultat. Medan däremot hur ledarskapet i skolan ser ut och hur undervisningen sker har avsevärt mycket större betydelse. Men, det senare är naturligtvis mera komplicerat och inte så lätt att hitta en enkel “lösning” på. Alltså fokuserar debatten på något mera lättförståeligt. 

Så kanske är det inte så märkligt att de verkligt komplexa frågorna som rör skolan – ledarskap, kvalitets- och resultatförbättringar av undervisningen – får spela andrafiolen när de som inte riktigt (ännu) förstår skola, lärande och utveckling, sätter agendan. Då blir tvärsäkert tyckande i symbolfrågor viktigare. Viktigare än att acceptera och omfamna att lärande är förunderligt och mångfacetterat, en svårhanterlig komplexitet.