De allra flesta förstår värdet av att arbeta förebyggande. Att det handlar om ett förhållningssätt som bör prägla kultur och synsätt. Att det förebyggande arbetet är något varaktigt och starkt. Något som inte står och faller med enskilda individer. En systematik. Motsatsen är lätt att känna igen. När det förebyggande arbetet består i disparata punktinsatser, utan långsiktigt mål. Insatser som tillfälligt glimmar till, ofta utan förankring och ofta beroende av enskilda eldsjälar. Effekten blir kortvarig och svag och påverkar inte organisationen, systematiken eller helheten nämnvärt.
Förebyggandets kusin heter uppföljning. För att kunna förebygga bättre måste vi följa upp bättre. Ställa rätt frågor. Analysera och dra slutsatser. Det cykliska förhållningssättet är ett fundament i en reflekterande, uppföljande och därmed fungerande organisation.
Samspelet mellan det förebyggande arbetet och det uppföljande blir en garant för att hålla de enkla, kategoriska svar stången. Istället för ”det berodde säkert på det” eller “den personen är ju si och så” blir nästa konstruktiva steg att tänka bredare. “Vad var det i den situationen som ledde till den reaktionen? Vad kan det beteendet, den handlingen stå för? Vad är det jag inte vet – som jag förmodligen behöver veta? Bäst att jag tar reda på mer istället för att dra förhastade slutsatser”.
En aspekt av uppföljningen utgår från samma grundidé som förebyggandet. Vi kan inte nöja oss med att tro, ana eller anta. Den hållningen är bra som ingång, som en hypotes, att tänka i förväg så långt det går. Men, när sedan det som skulle ske – lektionen, mötet, kontakten – har skett, måste vi stanna upp och analysera utfallet. Hur kom det sig att det blev som det blev? Varför skedde det som skedde? Vi måste se till att vi vet – så långt det är möjligt – och inte bara nöja oss med att vi tror oss veta svaret. Vi går från förebyggandets hypotetiska hållning till uppföljningens belagda.
Ofta tar det uppföljande arbetet fasta på det som inte fungerade bra, eller inte tillräckligt bra. Det är förstås viktigt. Men, lika viktigt är att ta reda på vad det var som gjorde att det fungerade bra. Att bli medveten om styrkorna – och bygga vidare på dem – är centralt. Först när vi blir medvetet kompetenta kan vi dela med oss av våra erfarenheter, nycklar till framgång, till andra.
När ska man då följa upp? Det beror ju på vad man vill ha ut av uppföljningen. Svaret är egentligen hela tiden, men kanske på lite olika sätt. Nu i oktober kan det vara rimligt att strukturerat följa upp undervisningen och ta reda på hur den fungerat så här långt. Självklart har jag som lärare en del information att tillgå genom loggar där eleverna kontinuerligt fått reflektera kring variation, arbetssätt, innehåll och utvärderingstyper. Men, den anonyma och strukturerade uppföljningen har en viktig funktion, ett slags säkerhetsnät, för att få fatt i både övergripande och specifika aspekter av undervisningen. Som de utforskande lärare vi är vill vi nyfiket veta mera om hur olika saker tagits emot och nöjer oss inte med enstaka, ibland anekdotiska vittnesbörd. Med det bredare underlaget får vi som lärare en god bild av läget och kan revidera, justera och vid behov helt göra om upplägget för den närmaste tiden av kursen.
Hur kan man då följa upp? En konkret modell är att utgå från en ERÖS-kvadrat – ett slags variant på en SWOT-analys. Men, istället för att analysera styrkor, svagheter, möjligheter och hot blir fokus på vad i undervisningen vi behöver eliminera, reducera, öka respektive skapa. Att inkludera eleverna i det arbetet är en väg att gå. Att fråga dem, konkret, vad som behöver elimineras, reduceras, ökas respektive skapas i undervisningen. Ett annat är att som lärare sammanställa den inhämtade informationen i dessa fyra kategorier. Oavsett vilken väg man väljer har just det faktum att jag som lärare öppenhjärtigt och genuint nyfiket frågar mina elever om undervisningens innehåll och former en relationsbyggande funktion. Få saker bygger respekt, tillit och förtroendefulla relationer som att jag som lärare ödmjukt vill ta reda på vad mina elever tycker. Det är en styrka, aldrig en svaghet i det pedagogiska ledarskapet.
För att få bättre och mer varaktiga resultat av det uppföljande arbetet är det kollegiala lärandet en nyckel. Att tillsammans analysera och diskutera det material vi som lärare fått fram genom uppföljningarna. Att gemensamt nyansera, ge fler perspektiv och fundera kring nästa steg. Ibland kan informationen vara mer eller mindre upplyftande läsning. Som människor tenderar vi ju att fastna för de få som kanske inte är helt nöjda. Inte sällan är relationen 80% nöjda och 20% mindre nöjda. Naturligtvis ska vi sträva efter 100/0. Men för att nå dit bör vi – och det är det svåra – lägga 80% av tid och energi på att utveckla allt det som fungerar och 20% på det som bör förbättras. Där blir det kollegiala – och professionella – förhållningssättet ett värdefullt stöd som säkerställer att klimatet är ett sådant som verkligen möjliggör vår skolas första livlina och rättesnöre: Att vi ska vara en plats där elever och lärare vågar.
Rektor Reflekterar 