Är kommunikation mellan människor ens möjlig? Thomas Stearns Eliot, amerikansk-brittisk poet (nobelpriset 1948), hade en ganska bister syn på människans förmåga och möjlighet att kommunicera med en annan människa. Han menade att det i princip var omöjligt. Även om vi inte nödvändigtvis behöver ansluta oss till Eliots svartsyn kan vi nog ändå konstatera att kommunikation, och framför allt verklig kontakt, är svåra saker.
Låt oss börja med att konstatera att information och kommunikation inte är samma sak. Att informera är en kravlös handling som handlar om att få ur sig ett innehåll och sedan lämna över ansvaret till mottagaren. Det blir mottagaren som ensam får se till informationen transformeras till något som kommunicerats. Den skicklige informatören utformar måhända informationen på ett sådant sätt att den blir lättkommunicerad. Icke desto mindre är det upp till mottagarens aktivitet, uppmärksamhet och vilja att ta till sig informationen som blir avgörande.
I sammanhang där kunskapsöverföring och kunskapsinhämtning är centrala – som i skolan – kan läraren aldrig nöja sig med att informera, om än aldrig så bra. Att säkerställa en interaktivitet (just interaktivitet är en viktig ingrediens i vad undervisning är: lärarledd utbildning) blir en av lektionens, lärandets huvudaktiviteter. I interaktiviteten ligger att växelvis bearbeta det man ska lära sig genom att läsa, lyssna, diskutera och skriva. Det är i detta växelspel som kommunikationen kan uppstå. Ibland hör vi ordet “envägskommunikation”. Det blir lite tokigt. Det som då egentligen avses är information. Kommunikation förutsätter dels interaktivitet, dels intersubjektivitet – alltså att minst två parter är inblandade. Informationen bryr sig föga om en ytterligare part – hårdraget, javisst. Men sant.
Den välvilliga läraren utgår från att alla vill och kan ta till sig det som kommuniceras. Den erfarna läraren säkerställer att det blir så. Här kommer vi till essensen i den fungerande kommunikationen mellan lärare och elev. Läraren tar reda på att kommunikationen fungerar på flera olika sätt. Att kollektivt ställa frågan “Har alla förstått?” till en grupp lagom lojt engagerade elever en regnig tisdag eftermiddag i november har ringa effekt. Att utforma undervisningen med olika avstämningar, kontrollstationer, processpunkter, kontextmarkeringar kanske med bara några minuters mellanrum ibland, är effektivare. Att med användbara uppföljningsfrågor bortom meningslösa “går det bra?” faktiskt ta reda på hur effektivt kommunikationen fungerar ger mer. “Vad är din utmaning nu?”, “Vad funderar du på?”, “Vad blir ditt nästa steg?” är konkretare och mer “uppfordrande” i den bemärkelsen att dessa frågor tvingar fram tänkande, därmed aktivitet och därmed kommunikation.
Ibland får jag frågan av mina elever – ofta de som läser kurserna Pedagogiskt ledarskap eller Ledarskap och organisation – vad ett bra ledarskap är, vad en god ledare är, vad en skicklig ledare gör. Nästan likt ett mantra brukar jag rabbla upp egenskaper som tydlig, lyhörd (och en hel del andra). Just tydligheten är något som är skenbart enkelt att ta till sig. Vad innebär det att vara tydlig? Att peka med hela handen, tala högt, skriva tydligt på tavlan? Tja, visst, det är att vara tydlig. Den som upprepar samma sak ordagrant flera gånger utan att ta in att det informerade inte når fram blir ju tydlig – eller entydig – i den bemärkelsen att inga alternativa utsagor krånglar till det. Men, om kommunikationen fungerar, det blir inte fullt lika klart. Nej, för att man ska vara tydlig och fungerande kommunikativ krävs också att man är lyhörd. Lyssnar in, känner av med alla känslospröt hur saker och ting tas emot, hur de landar. Att man som tydlig – och lyhörd – kommunikatör i stunden tar reda på hur väl man hittat rätt kanal, frekvens och tonträff. Tydlighet uppstår inte nödvändigtvis genom upprepning utan genom variationer, exempel och konkretion.
När kommunikation är effektiv och välfungerande kan vi nå nästa steg. Att faktiskt etablera en kontakt. När vi fått kontakt (en ömsesidig tilltro) med en annan människa ökar förutsättningarna för att kommunikationen ska fungera ännu bättre. Parterna i kommunikationen har lärt sig att tolka varandra, läsa mellan raderna och förstå den viktiga icke-verbala kommunikationen. Parterna har också aktivt valt att välja att tolka varandra välvilligt, att man vet – känslomässigt – att den andra parten vill en väl. Detta är en process som tar olika lång tid för individer i en klass, för grupper i en klass och för hela klasser. Läraren kan aldrig räkna med att alla når fram till den önskvärda kontakten samtidigt och därför måste alltid kommunikation utformas med den vetskapen i bakhuvudet.
Kommunikation mellan människor är absolut möjlig. Men den uppkommer inte av sig själv utan kräver ett medvetet och långsiktigt arbete. Vi kan kalla det pedagogik.
Rektor Reflekterar 