Passion för lärande december 2018: Reflektion, perspektiv och förståelse

(Lyssna på/se inlägget)

Vad innebär det att förstå något eller någon? Hur når vi dit?

Vi har tidigare resonerat kring reflektionen som en nyckel till lärande. Att genom att ställa relevanta frågor kring lärandesituationer förhindra slentrian och reproduktion. Att vi genom reflektionen prövar nya vägar för att ständigt finnas i ett utvecklande tillstånd. Gott så. Men, hur gör vi när vi ska försöka förstå någon eller något – utanför oss själva?

Att reflektera på djupet är något annat än att göra det på ytan. Enligt en modell som kallas för reflektionsbrunnen kan vi reflektera mer eller mindre ytligt. På den ytligaste nivån ägnar vi oss blott åt att repetera. Inte oviktigt, då det är ett sätt att försäkra oss om att vi uppfattat stoffet, talat eller skrivet. Nästa nivå, aningen djupare, handlar om att vi refererar, alltså ett sätt att sammanfatta. Redan här kan det tillstöta komplikationer. När vi refererar förkortar vi, vi gör ett urval – i sig ett slags tolkning. Att referera objektivt utan att värdera är svårt. Nästa nivå, den recenserande, kan ställa till det ytterligare. När vi värderar är risken stor att vi gör det utifrån enbart våra egna preferenser, våra värden och våra perspektiv. Våra yttranden tenderar att börja med “det är si eller så”, “hon/han gör så för att…” På den recenserande nivån är vi benägna att mest argumentera för att få fram vår egen ståndpunkt, mer eller mindre fixerad. Vi diskuterar och kanske debatterar för vår egen sak och riskerar därför att missa att på allvar ta in andra perspektiv.

Den sista, viktigaste och djupaste nivån är då vi faktiskt reflekterar. För att kunna göra det framgångsrikt krävs att vi nollställer oss själva, att vi inte är låsta i en fast position, en redan klar uppfattning. Vi tänker högt, vi frågar och vi vidgar perspektiven. Vi försöker på allvar att förstå och inte så snabbt som möjligt försöka hitta ett svar, en lösning. Det är svårt och kräver mycket medveten träning.

I förra månadens inlägg var svårigheten att kommunicera i centrum. Låt oss nu fundera över hur våra egna fördomar, vanor, erfarenheter begränsar vår möjlighet att förstå andra människor och förstå andra perspektiv. Det är egentligen inget konstigt – vi är produkter av såväl arv som miljö. Vi bildar oss en uppfattning om oss själva och vår omvärld i syfte att tillvaron ska bli hanterlig. Vi tolkar. Vi placerar människor i fack. Vi sorterar. Det är mänskligt att kategorisera och, ja, tyvärr, döma. Våra fördomar styr oss mer än vi vill erkänna. Vi läser av vår omvärld, våra medmänniskor, på ett sätt som passar in med vår uppfattning, vår mer eller mindre klara bild.

Mänskligt? Absolut. Begränsande? Helt och hållet. Vad kan vi då göra? Om vi börjar med att tillstå att vi alla ägnar oss åt denna selektion, i olika omfattning, har vi tagit ett första steg. Då har vi blivit en aning ödmjukt medvetna om att vi inte är fullt så vidsynta som vi gärna hoppats att vi var. Därefter blir steget att påminna oss själva om vikten att föra in flera perspektiv, att ständigt påminna oss om några mantra-liknande frågor som hjälper oss att inte fastna i vårt tänkande. “Kan det finnas andra förklaringar?”, “Kan jag ha missat något väsentligt här?”, “Vad kan jag ha missuppfattat?” ”Hur vet jag det jag vet?”, ”Tolkar jag eller vet jag?”, ”Hur skulle jag beskriva det här om jag vore X?” I många fall är de klargörande frågorna ett effektivt verktyg. “Förlåt mig, jag är inte säker på att jag riktigt hänger med nu, hur menar du, berätta lite mer är du snäll. Jag vill förstå.”

Men, ett sådant vidsynt och klokt förhållningssätt förutsätter en påtaglig trygghet. Det är inte så lätt att tillåta sig själv att inte vara så säker i alla sammanhang. Kanske är det så att vi räds att inte verka tvärsäkra? Öppenheten, det icke-kategoriska perspektivet, kan tolkas som en osäkerhet, en svaghet. Ibland kan det vara just så. Men den slutsatsen är endast möjlig om öppenheten/osäkerheten innebär att inga handlingar sker. Att förändring, försök till utveckling uteblir. Men, det blir mera konstruktivt om vi väljer att se det trevande, sökande, sonderande (populärt ord dessa dagar) förhållningssättet som ett uttryck för en genuin vilja till att nå en förståelse för, och främst av, en annan människas tankar och åsikter. Ett sådant förhållningssätt ger fler perspektiv och öppnar också för en egen utveckling.

Kanske är det när vi på allvar utmanar våra egna föreställningar, när vi reflekterar på djupet, professionellt, som vi också kan ägna oss åt kollegialt lärande?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s