Att säga att erfarenhet är värdefullt är inte särskilt kontroversiellt. Men, vad är det med erfarenheten i sig som gör den värdefull? Finns det måhända en risk att vi oreflekterat värdesätter erfarenhet utan att faktiskt fråga oss till vilken nytta den är.
Vad händer när vi ställs inför en genuint ny situation där vi inte kan vila på någon tidigare förvärvad kunskap? Där vi inte kan förutse vad som kommer att ske, inte ens i en begränsad omfattning. De flesta av oss känner sannolikt ett visst obehag. Bristen på kontroll leder lätt till oro, osäkerhet och till och med rädsla. Adrenalinet pumpar och blockerar tillgången till våra rationella förmågor. Vi tänker inte klart utan kämpar blott med att hantera stunden. I värsta fall blir vi handlingsförlamade.
Som människor gör vi därför i regel rätt mycket för att undvika sådana situationer. Vi gillar tryggheten, det bekanta och det förutsägbara. Inte märkligt på något vis. Vi väljer aktivt och strategiskt att stegvis vänja oss vid nya situationer. Inte allt nytt på en gång. Hellre lite i taget. Vi vill inte försätta oss i chock. Vi vill erfara det nya och obekanta under rimligt kontrollerade former. Pö om pö bygger vi upp en erfarenhetsbank som gör att vi med en hälsosam balans mellan trygg förvissning och kittlande pirrning villigt tar oss an nya situationer.
I så måtto blir förvärvandet av erfarenheter kunskapsutvidgande upplevelser. Vi bygger upp en bank av erfarenheter som ger oss nya referenspunkter. Vi kan abstrahera och fundera kring hur en ny situation kan gestalta sig utifrån våra tidigare upplevelser. I en ny – men ändå liknande – situation kan vi agera annorlunda just utifrån att vi har en erfarenhet. Men, för att den tidigare upplevelsen ska kunna bli en faktisk erfarenhet krävs just att vi får fatt i hur den vidgade våra kunskaper. Annars blir det ju bara fråga om ännu en händelse som staplas efter en annan. Det är bara om vi faktiskt bearbetar händelsen som den kan bli en upplevelse och därefter lagras som en erfarenhet i vår minnesbank. Nyckelhandlingen blir här, som så ofta när det gäller utveckling och nya kunskaper, att vi medvetet reflekterar kring det som hänt, kring det vi upplevt, kring det vi erfarit.
Kanske är det därför rimligt att påstå att erfarenheter är värdefulla om de faktiskt inneburit en utveckling. Att de har varit kvalitativa och inte enbart kvantitativa. Den som gjort samma saker oreflekterat i tio år har säkerligen lärt sig åtskilligt men inte nödvändigtvis mera än den som på kortare tid gjort olika saker och kontinuerligt och medvetet bearbetat och reflekterat kring dem. Den som i huvudsak finns i en bekant tillvaro med välkända villkor och händelser utsätts i mycket begränsad omfattning för något okontrollerat. De kunskapsutvidgande och kvalitativa erfarenheterna blir begränsade och i den mån de förekommer rinner de oftast av. Sällan blir det aktuellt att ompröva en hållning, en handling eller en idé.
Det är min erfarenhet, efter medvetet reflekterande, att biologisk ålder inte behöver ha så stor betydelse för kvalitativa erfarenheter. Inte sällan slås jag av att många människor med rik ålderserfarenhet besitter ganska klen mognad medan individer med måttligt antal årsringar kan vara häpnadsväckande mogna. Ofta för att de medvetet reflekterat kring sina erfarenheter. Ålder och lång erfarenhet i sig är inte nödvändigtvis en garanti för mognad.
Rektor Reflekterar 