I människointensiva verksamheter pendlar vi ständigt mellan sårbarhet och distans. Eller rättare, vi kan göra det. Kanske är det svårt att undvika det. Kanske bör vi inte ens försöka att undvika det. Kanske bör vi istället betrakta spänningsfältet mellan sårbarhet och distans som en möjlig resurs.
Som elev behöver jag intellektuellt förstå att min lärare vill mig väl. Att min lärare tror på mig, eller rättare, på mina möjligheter, på min inneboende potential. Att min lärare tror på mina möjligheter till lärande och utveckling även när jag själv inte gör det. Speciellt då. Allt detta måste jag förstå rent intellektuellt, förnuftsmässigt.
Men, framför allt måste jag ta in det, omfamnas av det, emotionellt. Jag måste känna att läraren tror på min potential. Att min lärare hela tiden letar efter spår av lärande, små framsteg i alla mina felskär, irranden och misslyckanden. Att jag kontinuerligt får genuina uttryck för uppmuntrande gester och kommentarer. Att min omgivning säger: “Jag tror att du kan!” Att jag blir sedd. I det lilla såväl som i det stora.
Sårbarheten är en tillgång. För alla som arbetar med människor. Den är en nödvändig påminnelse om den känsla av utsatthet, frustration och vilsenhet som ofta präglar (den unga) människan i hennes lärande. När vår erfarenhet i huvudsak består av intellektuella landvinningar finns en risk att vi inte längre fullt ut förmår att relatera till den känslomässiga skörheten. Om den behöver vi ständigt påminnas.
När vi själva blir varse vår egen känslomässiga sårbarhet har vi fantastiska möjligheter att fortsätta att mogna, växa och utvecklas. Att då kunna ta på oss de svalt betraktande glasögonen och med ett utifrånperspektiv analysera vårt beteende, våra handlingar (i synnerhet om de varit emotionellt präglade) ger oss värdefull information kring hur vi kan hitta nya lösningar, hur vi kan pröva andra saker och slå in på alternativa vägar. Detta är inte alltid lätt. Inte sällan är det tungt och krävande. Förmodligen för att det är viktigt och värdefullt. Att kunna skilja på de professionella handlingarna – som vi hela tiden kan följa upp och utveckla – och våra personliga egenskaper – som rimligen är mera statiska – blir helt nödvändigt. För alla som arbetar med människor är detta en utmanande balansgång.
Att lära är att släppa sargen. Att utvecklas är att göra det oprövade. Att utforska, ta reda på, inte nöja oss med att tro. Att göra fel, analysera och gå tillbaka till ritbordet. Ny skiss, nya försök. Nya möjligheter.
Allt med kallt huvud och varmt hjärta. Och rena händer.
Rektor Reflekterar 