Fjärilseffekten, eller som den också kallas, måsvingeeffekten, brukar beskrivas som att en liten och till synes obetydlig handling får oanade konsekvenser i den bortre änden av händelsekedjan. Fenomenet kopplas ofta till meteorologiska sammanhang. I teorin kan en knappt märkbar företeelse, en fjärils vingslag, påverka luftströmmar i en oförutsedd riktning som på andra sidan jordklotet resulterar i en katastrofal storm. I fullständigt kaos. Oftast förknippas fjärilseffekten således till negativa händelser.
Om vi ändå tillåter oss att vila i det uppenbart poetiska och fragila med en fjärils vingslag kan vi göra andra associationer och kopplingar. Det senaste året har vi alla påmints om lyxen med direktkommunikation. Att samtala med en annan människa. Inte via en skärm, inte via enbart rösten eller bokstäverna utan i den faktiska och fysiska närheten. Med tillgång till alla våra sinnen. Det händer oss alla i någon omfattning även idag. Kanske att vi i dessa IRL-stunder påminns om det förunderliga i den mänskliga tillvaron. Kommunikationens komplexitet. Förståelsens flyktiga flöden. De svårfångade och subtila nyanserna, fjärilsvingslagen, som bara går att uppmärksamma med en gemensam insats av flera av våra sinnen.
Allt detta överflöd av kommunikationslyx har under lång tid varit ett minne blott. Skärmtillvaron har beskurit den spontana effektiviteten. Ingivelserna i stunden uteblivit. Kommunikationen har blivit skärvor av informationsutbyte, tyckande och diskussionsdebatt. Det öppenhjärtiga och utvecklande reflektionsarbetet har fått ge vika när nyanserna suddas ut och bilderna fryses.
Våra reptilhjärnor tar över. Affektnivån stryper flödet till det rationella tänkandet. Rädslan och oron förlamar. Perspektiven minskar. Vi blir dummare. Vår varseblivning blir fläckvis och subtila ansiktsuttryck blir näst intill omöjliga att registrera. Det kreativa fönstret av spontana nya kopplingar mellan tankar och idéer blåser igen när lyssnandet bara kan ske när koncentrationen är extremt medveten. Glappen och kommunikationskrockarna blir legio. De tappra försöken till effektiva möten rinner ut i sanden och resulterar ofta i något tämligen ineffektivt. Det lärande ledarskapet ersätts av megafonchefandet. Synkroniseringen i samtalen saknas. Tillvaron liknar alltmer en dubbad film. Närvaron i stunden domnar. Glädjen fryser. Kraften sinar. Orken tar slut. Flödena i samspelet koagulerar. Den positiva fjärilseffekten vi är vana vid i vårt närvarande samspel uteblir.
Småpratet försvinner. Kittet torkar bort. Glasrutorna skaver och skallrar. Mellanrummet och luften mellan bokstäverna minskar. Poesin och skönheten i tillvaron fryser till is. Våra batterier laddar ur och återladdningen går långsamt. Full kapacitet blir på sin höjd halvdan.
Riktigt så här illa behöver det förstås inte vara. Men jag vill tro att vi är många som känner igen oss i beskrivningen. Låt oss dock ha förtröstan! Kris leder till utveckling! Så även denna vidriga pandemi. Tillsammans får vi anstränga oss betydligt mera i kommunikationen med varandra. I avsaknad av flera sinnen får vi se till att göra det mesta av de få som fungerar i den tvådimensionella kommunikationstillvaron. Utveckla flera rutiner och ritualer. Schemalägga småpratet. Se till att träffarna blir av, även om det kostar mer energi och planering än vad vi skulle önska. En platt kontakt är bättre än ingen. Ett osynkat samtal är bättre än tystnad. Suddiga småskratt trumfar stela miner.
I det nya kommunikationslandskapet kan vi inte som normalt lita på att värmen och glädjen kommer automatiskt i samspelet. Att vår energidepå fylls på som vi är vana vid. Men tillsammans har vi makten, kraften och möjligheten att våga vifta på våra små vingar. Men, det måste ske mera medvetet. Mera uttalat. Med större emfas. Det kommer inte att ske av sig själv.
Rektor Reflekterar 