Passion för lärande maj 2021: Nivellering eller utveckling

Att någon får det bättre betyder som bekant inte att någon annan per automatik får det sämre. Det perspektivet är sandlådans. Ett slags destruktiv missunnsamhet och avundsjuka. Få saker i tillvaron är ju rena nollsummespel, det vill säga att det bara finns en begränsad mängd av något och att denna mängd av något är av ändlig natur. Får någon mer, får någon annan mindre. Framsteg och utveckling hör inte till kategorin nollsummespel. Att ett enskild individ, grupp eller organisation utvecklar sina arbetssätt och därmed når bättre resultat betyder inte att det sker på bekostnad av andra. En kvalitativ ökning av pedagogiska rutiner och förhållningssätt i syfte att exempelvis tidigare få fatt i värdefull information kring undervisningens kvalitet är något som alla kan dra nytta av. 

En relevant fråga i detta avseende kan då bli i hur stor utsträckning detta sker. Att kännedomen om de goda exemplen på små och stora genombrott, pregnanta idéer och effektiva verktyg blir mera allmän. Det trista svaret blir nog att det sker i alltför liten utsträckning. Tveklöst finns det åtskilliga goda exempel och förebilder vad gäller hur organisationer arbetar med utveckling. Dessvärre finns också exempel på motsatsen – organisationer (och individer) som nästintill aktivt undviker utveckling. Inte sällan är bakgrunden till en sådan hållning en rädsla, osäkerhet och en icke-förlåtande kultur som bestraffar försök att gå utanför det invanda och trygga, men också tveklöst förlamande. 

Att förändra en sådan destruktiv kultur kräver mycket mod, arbete och uppmuntrande incitament. Det är förstås givet. Men förutom dessa självklarheter krävs en genuin insikt om att ett för skolan centralt begrepp inte blandas ihop med ett annat. Likvärdighet. Ordet ger försiktigt positiva konnotationer. För den som förstår att begreppet inte är synonymt med likställighet, att likvärdig inte är samma sak som likadan, innebär det inget problem. För den individen, gruppen eller organisationen är det en självklarhet att exempelvis två extremt olika medarbetare, den ena analytisk, introvert och samvetsgrann, den andra mera intuitiv, relationell och aktiv, kan vara helt likvärdiga för organisationen trots att de är allt annat än likadana. De kompletterar varandra och medverkar till en mer nyanserad, kompetent och komplett helhet.

För individen, gruppen eller organisationen som inte kan se detta, som enbart kan sätta likhetstecken mellan likvärdig och likadan blir utveckling inte en möjlighet utan snarare ett hot. Om någon tillåts ta ut svängarna, testa gränserna, vara icke-konform och göra saker annorlunda i syfte att pröva något nytt och lära sig något kan det ju skapa en olikhet, en “orättvisa”, en obalans i systemet som bara väcker obehag, avundsjuka och känns jobbigt. Det blir inte likadant. Jante, misstänksamheten och missunnsamheten tar över. Nivellering blir viktigare än utveckling.

Egentligen borde denna mörka bild vara helt omöjlig att teckna. Läroplanerna andas mycket tydligt att utveckling är det helt centrala för skolan. Varje individ ska utvecklas så långt som det bara är möjligt. Bekymret blir när denna riktning möter krafter som tolkar likvärdigheten, som också är helt central i läroplanerna och skollagen, som en företeelse synonym med likadan.

Kanske att Skolinspektionen, vars generella kompetens och potential förtjänar den största respekt, skulle kunna göra en stor skillnad här. Istället för att blott inspektera Sveriges skolor för att genomföra ett slags “bilbesiktning” av verksamheten (att få en bil godkänd vid en besiktning betyder ju inte att det är en bra bil utan bara att den är rimligt trafiksäker och duglig) skulle Skolinspektionen faktiskt kunna värdera verksamheter kvalitativt och tydligare ta fram goda exempel som fler skulle kunna lära sig av. Små, men ännu alltför blygsamma tecken på en rörelse åt det hållet kan skönjas. Det är faktiskt en oerhört underutnyttjad resurs.

Att tydligt våga visa på kvalitet och goda exempel hos individer, grupper eller organisationer innebär inte att andra arbetssätt plötsligt blivit sämre. Men möjligheten, utrymmet och månen för utveckling har ökat. För skolan, vars hela livsluft är just utveckling, borde detta vara en självklarhet. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s